Exactly 10 years ago

Transfer in Frankfurt
 
Den 12:e juni 2006 satte jag mig på ett flygplan mot New York. Jag skulle gå på au pair-skola i några dagar innan jag fortsatte mot Seattle. Jag träffade tjejer (och ytterst få killar) från hela världen. En tjej hette Valentina och kom från Colombia. Hon kunde säga "Hello, my name is Valentina" på engelska. Bara. Hon levde med näsan i en ordbok. Idag bor hon i Chicago där hon har pluggat på college och jobbar numera. Hennes engelska har blivit betydligt bättre kan man säga. Träffade även Meg från Brasilien. Hon har nyss blivit mamma för första gången. Och så träffade jag två andra svenskar, Anna och Josefin. Anna jobbar numera som tolk och Josefin är gift och har tre barn.
 
Part of campus
 
 Our classroom. Valentina behind her dictionary.
 
Me and Meg
 
Tio år. Som 19-åring tyckte jag att jag var rätt stor, jag flyttade ju utomlands helt själv och skulle ta hand om någon annans barn i ett nytt land. Alla sa att det skulle bli ett orförglömligt år. De hade rätt.
 
Time square

Hemfärden

Sista arbetsdagen var lite annorlunda då Samirrah var med oss hela dagen för att se hur rutinerna såg ut. Inte för att man kan se det på ett nio-timmars pass då allt beror på dagshumöret för barnen men hon fick väl ett hum hoppas jag. Var på biblioteket, på Pontus simlektion och visade henne var två av lekplatserna låg och så vidare.... Markus lovade att köra mig morgonen därpå vilket kändes skönt att jag fick någon med mig till flygplatsen. Men först var det middag. Det blev crabcakes, de finaste i stan och naturligtvis stod en av Toddis underbara sallader på bordet också. Kaos som vanligt. Pontus insåg helt plötsligt att jag inte skulle vara där nästa morgon och blev naturligtvis konstig. Eftersom vi hade lånat två nya böcker undrade han med hundvalpsögon om inte jag kunde läsa dem för honom fastän hans mamma redan hade läst dem. Så efter att ha pratat en lång stund med Samirrah om andra rutiner tassade jag upp på övervåningen för att inte väcka flickorna och kröp ner i hans säng. Vi läste båda böckerna och låg sen och pratade i närmre 40 minuter innan jag sa för femte gången att nu fick han vara tyst så att han kunde sova. "Jag vill inte sluta prata för då kommer du gå och det vill jag inte, kan inte du sova på mitt golv, kan inte du sova i min säng, lovar du att väcka mig innan du går imorgon?" Jag hade tårar i ögonen på väg ner för trappan.

Det tog mig fram till klockan 03.00 att få ner mina sista saker och fixa med allting. 04.15 ringde alarmet och jag steg upp igen för att skriva några sista lappar och bära upp väskorna till dörren. Markus bar, tag gode gud, ner dem till bilen. Det var redan ljust när vi åkte från huset prick klockan fem. Pratade inte så mycket på väg till flygplatsen, satt mest och tog in allting vi svishade förbi och undrade hur lång tid det skulle ta innan jag fick återse det igen. Seattle visade up sig från sin bästa sida med morgonsolen på Mt. Rainer framför oss och downtown i backspegeln. Svängde in precis framför entrén och Markus knycklade ut mina kolosser till resväskor ur lilla Tercelen, (ja Sara, båda väskorna fick plats i vår helgbil), en sista hejdå-kram och sen stod jag i kön för att betala övervikt.

När damen i kassan frågar vart jag ska och jag svara "Svergie, men just nu Boston", svara hon "Det går inga flyg till Boston". Oh great, var min första tanke, det här börjar ju smidigt. Men efter lite registerletning kom damen fram till att jag skulle till Washington DC istället. Whatever, så länge jag kommer hem tänkte jag, betalade och tog min skittunga ryggsäck och begav mig till gaten för att sitta och vänta. Köpte mig en flaska vatten på Sturbucks och två tidningar och kurade ihop mig på en obekväm bänk. Minst sex barnvagnar skulle med på samma plan vilket betydde att det fanns en del skrikiga ungar i närheten. En man i turkos skjorta såg lika glad ut åt det som jag kände mig. Väl på planet fick jag fönsterplats allra längst bak. Gött då kan jag luta mig så mycket jag vill utan att behöva ta hänsyn till nån annan tänkte jag och började sen bli lyrisk över att jag fick egen tv. Sen kom mannen i turkos skjorta och satte sig brevid mig. Han var trevlig och vi hade en lång konversation om Svergie, au pairyrket och flyg i allmänhet. Jag bev papparazzi under stgningen för jag hade stadens vulkan på min sida och trots en trasig skärm knäppta jag av typ 30 kort på den vackra utsikten. Sen slog min sömnbrist in och jag däckade i närmre två timmar. Sen insåg jag att jag måste ju kolla på min privata Tv , nu när jag hade en för första gången. Det gick inte att välja film själv. Fanns åtta kanaler att välja på och man kunde få fyra olika språk på dem. Jag lyckades knappa in Wild Hogs precis när den började och försökte hålla tillbaka några mindre fnissattacker för att inte störa turkos-mannan.

När vi flög in över Washington tyckte jag det var väldigt grönt. Det skulle jag få äta upp senare. I alla fall så tog jag reda på vart jag skulle och gick därefter förbi 50 gater innan jag kom till den som låg allra längst bort. Vid ett flertal tillfällen funderade jag allvarligt på att kapa en sån där töntig golfbil med plinga på men kånkade på istället målmedvetet.
När man ska resa väldigt långt vill man ju ha bekväma kläder så jag hade mina svarta mysbyxor, svart myströja, svart skittung ryggsäck på ryggen som skavde in i axlarna hela tiden och med Lady fastsurrad utanpå samt en kritstrecksrandig hatt som inte fått plats i någon väska på mig. Högröd i ansiktet ramlade jag ihop på en ledig stol vid gate nummer 52. En mycket pråper äldre kvinna stirrar på mig och ler. Jag ler lite tillbaks och föröker att se lite mindre ut som en tomat i ansiktet. Sen säger hon med en mycket vänlig röst "You are a very beautiful young lady". "What?!" svarar jag nere från golvet där jag svor över att vattenflaskan läckt över båda tidningarna som jag inte hunnit läsa. Var någongstans tyckte hon att jag var vacker?! "I relly do" säger hon och ler. "Thank you" var det enda jag kunde få ur mig och blev ännu rödare i ansiktet.
Och nu mina vänner måste jag göra lite reklam, för precis vid gaten låg ett sånt där ställe som sålde smoothies och mackor och chips. Surftema på hela butiken, och inte någon överdriven kö. Bra tänkte jag och jag håller på att svettas ihjäl så fram med nåt kallt och dricka. Ryggsäcken höll på att ta kål på mig men vad gör man inte för en jordgubbssmoothie..? Beställningskillens röst sjönk två oktaver från förgående kund när jag kom fram och tog min bestälnning med ett "Offcourse pretty girl". När jag sen skulle betala var tre andra killar tvungna att trängas vid kassan och hjälpa till med lock och sugrör och diverse andra uppgifter som en normalt funtad person mycket väl skulle lyckats klara av själv... Behöver jag tillägga att alla som jobbade där var runt 23?
Yes - lyckades radera resten av det här inlägget, men jag kom hem till Sverige i alla fall och möttes av mamma, lillebror och Frida på Landvetter!

Det sägs att året som au pair är det bästa i ens liv. Jag tror inte det finns ett bästa år, men året som au pair har verkligen påverkat mig för resten av livet och barnen, familjen och Seattle kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Sista helgen

Sista helgen i Seattle spenderades i goda vänners sällskap. Sara hjälpte mig att packa (hade aldrig kommit hem om det inte var för henne) och även Johanna gjorde en insats. Jag satt mest på sängen och tittade på. På lördagen tog vi oss upp till Alderwood. Jag hade klipp- och slingtid och vi kände att en sista runda inte kunde skada. Jag och Sara hittade världesn största solglasögon och var ju bara tvugna att fula oss. P & N <3 Senare slöt Emma och Erika (en ny tjej från Partille) upp och vi tog oss alla bort till Billy McDetjagfortfarandeintekanstavatill. Det var dags för en sista middag med de svenska (och finska) au pairerna. Det blev en lyckad kväll med många skratt och vi upptäckte att vi hade mer gemensamt än bara språket. Emma åkte hem typ en vecka efter mig så Sara och Johanna firade midsommar hemma hos Erika och hennes slott till hus.

Söndagen blev en ledsam dag. Avsked med familj och släkt. Sara och Johanna fanns på plats även denna dag och även Samirrah efter att vi plockat upp henne i Rentons slumkvarter. Typ. Som vanligt hade Toddi och Markus ställt till med buffémat till en hel armé. Carol och Larry, (Toddis föräldrar), Siegrid, KyraAmanda och Robin var där för att äta av allt det goda. Toddi hade ordant så att det skulle bara vara saker jag gillade, så faten dignade bl. a. av frukt och bär, tortillachips, guacamole, grillad lax, grönsaker (och då speciellt sugar snap peas) och till och med några små skålar med saltlakrits stod där. Solen sken så vi satt ute på långbord och både jag och Johanna lyckades bränna våra högerarmar. David dök upp lite senare med Ivy och Julian. Jag började inse att nu åker jag snart och höll därför Désirée i ett krampaktigt tag en lång stund. Hon är den söstaste bebisen på denna jord och det säger jag inte bara för att jag älskar henne utan för att hon faktiskt är jättesöt.

Efter maten var det dags för tårta och jag fick avskedspresenter och det hade jag då inte förväntat mig. Orkade inte läsa alla korten inför alla utan lade undan dem för att läsa i lugn och ro vid senare tillfälle. Markus höll det finaste talet jag någonsin fått och inte ett kvinnligt öga var torrt när han var klar. Först tänkte jag den dumma tanken att det här kommer jag klara, det kommer gå bra, men det höll ju inte ens en minut. Toddi försökte sig inte ens på något att säga, det gick liksom inte. Jag funderade på om jag förväntades säga något men tanken slogs bort då jag knappt kunde avsluta en mening. Siegrid sa också några fina ord. Det kändes jättekonstig att föreställa mig att jag skulle åka ifrån den här familjen, jag kom ju just. Men sen såg jag på barnen och insåg att jag kommit dit innan Désirée ens var född. Numera stoppar hon allt i munnen och skuttar runt på rumpan i raketfart. Jag har kännt henne hela hennes liv.

Men det går inte att sörja hela tiden. Markus föreslog att vi flickor skulle ta oss en tur på Lake Washington i kanoten. Sagt och gjort, på med andra kläder och ner till bryggan. Jag satt längst fram iklädd världens äldsta och största flytväst, Johanna satt i mitten och talade om för mig och Sara (som satt längst bak och hade kommandot) vad hon såg för djur hela tiden (hon behövde nämligen inte paddla). Efter vissa frontalkrockar med diverse bryggor, stockar och växter lyckades vi få oss en riktgit trevlig stund på sjön. Blåste gjorde det men det var inte kallt för fem öre, men armarna fick jobba på bra. Ingen av oss ramlade i och efter att vi kommit i land igen bar det ner till mitt rum igen för lite mer packning. Sara är kung på att packa! En riktigt klippa.

Senare på kvällen åkte vi för att damssuga bilen, som tack för att jag fått ha den under året. Den har aldrig varit så ren som den var när Sara var klar med dammsugaren. Lämnade av Johanna och sen började den gröna milen hem mot Sara. Ingen av oss sa något. Vi visste ändå. Jobbigt var det. Riktigt jobbigt.

På nåt sätt så kom jag hem den kvällen för att förbereda mig för min sista arbetsdag dagen därpå.