Jag var inte snäll. Jag var arg.

I förra veckan fick jag min tredje parkeringsbot på lika många veckor. Första gången råkade jag parkera på fel sida om en skylt på en raksträcka. Irriterande men my bad. Andra gången handlade det om någon himla gatusopning under en period på tre timmar. Once again. Irriterande men my bad.

Nu senast hade jag tydligen parkerat noll meter från en korsning. Say what?! Det betyder alltså att jag stått mitt i en korsning. Det gjorde jag inte. Jag hade följt alla skyltar om gatusopningar och parkeringsbestämmelser och hade en bil både bakom och framför mig. Fick de några böter? Nej. Blev jag skitförbannad? Ja.

Jag tog min ilska och hävde ur mig den aningen för fort på facebook för en gång skull. Till saken hör att detta verkligen inte tillhör vanligheten. Jag brukar vara en sån där mesig svensk som inte vågar höja rösten speciellt ofta. Framför allt brukar jag inte häva ur mig ilska på facebook. Det jag skrev var inte snällt. Jag önskade alla parkeringsvakter en långsam och plågsam död och att yrket borde avskaffas. Jag var arg.

Tjena vilket gensvar jag fick. En hel hög talade om för mig att det var rätt åt mig, att jag var patetisk, att jag fick skylla mig själv, att jag förtjänade det, att folk behövde alla typer av jobb och skröt om sina egna felfria år, allt för att få känna sig som bättre människor. Från andra fick jag medhåll. Det bildades två läger. En "facebookvän" avslutade vår relation.

Jag har aldrig någonsin parkerat på fel ställe för att jävlas med någon. Jag har heller aldrig parkerat framför någons garage, på ett ambulansintag, på någons uppfart eller på något vis hindrat trafik från att komma fram. Jag förstår att trafikregler är till för att följas, jag gör även mitt bästa för att göra det då regler är något jag alltid försökt hålla mig på rätt sida av. Så varför kan jag inte få vara arg en eftermiddag då jag tycker att jag har blivit orättvist behandlad?

Det här har nu lett till är att jag är sjukt nervös varje gång jag ska gå till bilen. Har jag missat något nu igen? En ny skylt, ett nytt datum, en ny bestämmelse? De gula löven som ligger på bilden gör ju inte saken bättre heller (parkeringsböterna är små gula lappar). Tack för den nervositeten, det känns så himla bra i kroppen, not.

Det har också lett till att jag ännu en gång inte får ha rätten att vara arg. Jag får inte uttrycka min ilska och frustration utan ska istället svälja och acceptera som den snälla lilla flicka jag bör vara. Facebook kanske inte är det rätta forumet för att få ur sig sin ilska, men vart ska jag annars vända mig? Kan någon tala om för mig var, när och hur jag får uttrycka mitt missnöje i framtiden?

Bilen i fråga

Buuuu

Inget att vara rädd för, det är bara kakmonstret.

Pontus i U. Village, Seattle, 2006. Då var han bara 4,5 år.