Åtta timmar i Paris

Söndag 30 september Morgonen började med huvudvärk. Och några fler tårar. Vi fick skjuts till San Diego flygplats av Georges polare Bobby. George följde med till säkerhetskontroll-kön som jag absolut inte ville ställa mig i och sa för tjugonde gången den morgonen att vi skulle ses snart igen för att jag inte skulle vara så ledsen. Han tog rulltrappan ner till Bobby som körde i cirklar runt parkeringsplatsen och så var jag själv. Och är man två så gör det inget om man gråter men att stå själv och göra det kändes konstigt.
Några näsdukar senare var jag framme vid kontrollen där jag valdes ut till specialkontroll. Det innebar att det stod på min biljett att jag skulle få hela mitt handbagage genomsökt plus kroppsvisitering trots att jag inte pep någonstans. Tvingade i mig lite frukost och behärskade mig från att skicka tusen sms till George.

Planet skulle ta mig till Atlanta. Jag tror jag sov större delen av resan eftersom TV:n var en enda stor skärm 100 meter bort med klämkäcka matlagningsprogram. Väl i Atlanta åkte jag tunnelbanetåg i 1600 meter (man kunde välja att gå också om man ville...), försäkrade mig om att mina väskor skulle komma med och köpte mig sen en glass.

Resan över Atlanten skulle ta åtta timmar och lyckligtvis satt jag i gången även under denna resa och imellan mig och damen vid fönstret kom aldrig någon så jag intog den minst obekväma ställningen jag kunde över ett och ett halvt säte och somnade efter halva Oceans thirteen. Planen var att vakna lagom till Shrek tre skulle börja men nästa gång jag öppnade ögonen hade den redan börjat så jag beslöt mig för att ge upp.

Väl framme i Paris tipsade damen brevid mig om att springa då jag hade 50 minuter på mig att komma till nästa gate. Det tipset behövdes verkligen då det först var det bussåkning, sen rulltrappor, passkontroll, letning av ny byggnad, säkerhetskontroll, förvirring, dåligt skyltat och när jag väl hittat rätt speedar jag ner för sista rulltrappan för att sladda in i väntsalen och se att Göteborgsgaten släcker ner sin skylt. Tre andra svenskar tjatar på fransmannen vid gaten då vår buss stod precis utanför för att ta oss till flyget men han snörpte på munnen och så var det med det.
Vi fyra blev ombokade till ett flyg ÅTTA timmar senare. När vi bekantat oss med varandras resehistorier, ätit gratis torra mackor som kompensation för fördröjningen, sovit i konstiga ställningar på flera olika bänkar och surat över att armbågandet i alla köer inte gett någon utdelning hade vi fortfarande flera timmar kvar att ta död på...

Hur som helst hamnade jag och de två andra tjejerna brevid varandra på flyget mot Landvetter. De var båda jätteflygrädda så jag mallade mig lite då detta var mitt nionde flygplan på två veckor.
Häckade sen vid rullbandet i över 50 minuter för att få reda på att min väska kommit bort på vägen. Great! Mamma stod snällt med färskpressad apelsinjucie vid utgången och så var jag tillbaka i Sverigevädret igen.

A thousand miles seems pretty far...

Lördag 29 september Alarmet ringde 02.30. Vi skulle ge oss av till killarnas arbetsplats. Javi slängde ihop det sista han skulle ha medan jag försökte se ut som om jag visste vad som var på gång. Utan förvarning dyker Ian upp iförd jobbyxor och civiltröja och var lagom irriterad. Javis och mina grejer slängdes upp på en truck och jag fick åka framsäte med en tjej som kan ha hetat Sherry...Eller Crystal... Det var för tidigt till och med för mig att komma ihåg. Ian och Holly och en sovande Jade åkte före och vi åkte bara längre och längre ut i ingenstans.

Efter typ en halvtimme av mörker och slingriga vägar dyker gatlyktor upp. Och pansarbilar. Femton stycken stod på rad i nån form av pansar-carport... Ytterligare tio minuter senare svänger vi in på en parkeringsplats intill lägenhetsliknande byggnader. Och sen stod vi där på parkeringen och frös. Javis polare och jag fattade väl ungefär lika mycket av vad som var på gång (han är också civil). Vi hade fattat så långt som att alla fruar var där för att vinka till sina män som skulle vänta på några bussar. Fast bussarna skulle inte vara där vi var utan de skulle vara längre bort så vad vi gjorde där vet jag än idag inte. Hur som helst dök George upp och lyckades få ketchup på sina jobbkängor.

Men eftersom han hade vakten kunde han inte stanna så länge. Jag blev tillsagd att hänga med folket på parkeringen tills Holly skulle åka. Stod alltså i ytterligare tjugo minuter och skakade av köld, tillförde inget till konversationen - som mest bestod av Ian halvt skrikandes att han inte ville åka till Irak och var oförskämd mot allt och alla. Eller jo, plötsligt frågar Sherrytjejen "So did George pop yet?". Javi svarar att jodå. "So what did she say?" undrar Sherry då. "Why don't you ask her yourself, she's standing right there" tycker Javi och nickar mot mig. Tio pers vänder sig mot mig. Det var ju bara att visa upp vänsterhanden och försöka att inte se så överrumplad ut. 

Till slut skriker två killar med k-pistar att det var dags att dra sig så jag vinkade till Holly och gick mot Georges rum för att få lite sömn. Slarvbäddade våningsängen och rullade ihop mig till en liten boll för att utestänga allt oväsen utanför. Trodde jag ja. Folk kom och gick i rummet stup i ett. Var det inte nån som skulle hämta en väska så var det några tjejer från parkeringen som skulle kissa. Sherrytjejen passade på att ursäkta sin oförskämdhet från tidigare. Jag hade ju trots allt suttit brevid henne i bilen i 40 minuter. Och så fick jag varningar om att inte öppna dörren om det inte var George, för man visste aldrig...

Vid sextiden blev det äntligen lugn och ro. Vid sju dök George upp. Han skulle inte sluta jobba förrän elva men var trött så han bestämde sig för att gå tidigare. Jag rullade bara över på andra sidan och fortsatte sova. Dagen i övrigt var rätt händelsefattig. George försvann iväg för att jobba några timmar och jag fick inte lämna rummet så jag läste min bok men jag tror inte den är så spännande för jag somnade ifrån den även denna gång. På kvällen tog vi oss en promenad för att leta efter någon form av middag men eftersom det var lördag stängde allt tidigt så det blev till att beställa pizza och titta på Garden State på Georges mini-DVD. Ni vet en såndär man kan ha i bilen.

Verkligheten smög sig på och jag insåg att jag skulle åka hem dagen där på vilket inte blev lättare av att G satte på Hey there Delilah. Tårarna tog inte slut...

Bitchig busschaufför

Fredag 28 september George tog med all sin packning till jobbet. Jag sov några timmar till, pacakde sen ihop mitt och checkade ut. Tanken var att jag skulle bo hos Javi (George gamla rumskompis) följande natt. Samma ställe som jag bodde i juni. Lämnade den sista filmen vi aldirg hann se och släpade sen vidare min resväska. Efter en stund stannade en tjej i 25årsåldern och frågade "Do you need a ride, Mam?". Jag tackade nej och förklarade att jag hade typ 200 meter kvar. 50 meter senare stannar världens största svarta truck med en militärklädd kille och han frågar samma sak. Jag tackade återigen nej. "Are you sure, Mam?" Jag försäkrade honom om att det inte var långt kvar trots att mina händer värkte från väskan.

Väl framme hos Javi hade jag fina skavsår i båda händerna. Huset såg riktigt illa ut. Javi höll på att packa inför Irak, liksom alla andra i deras pluton. (I det läget var jag tacksam över att George har en njurskada och inte får åka). Hur som helst, Javi bästa polare var där men han pratade så otydligt att jag aldrig uppfattade hans namn, trots att jag frågade två gånger. Killarna höll på att greja med nåt och jag skapade mig ett litet hål i soffan där jag kunde få plats att läsa min bok. Boken var inte allt för fängslande och jag somnade på högen av grejer som låg brevid mig.

Till slut höll jag på att klättra på väggarna av uttråkining. Eftersom jag som sagt inte får handla någonting på basen tog jag bussen till Ocanside. Tog mig först ner till stranden för att få några fina bilder på mitt och George förlovningsställe och började sen jakten på mat. Jakten slutade med det onyttigaste alternativet jag kunde hitta, tog mig sen en liten promenad innan jag återvände mot busstationen.

Bussdören var öppen så jag klev ju på men fick då värsta utskällningen från busstanten att hon minsann bara installerade gubben i rullstol och att inga andra fick gå på. Jag blev alldeles paff och visste inte om jag skulle skämmas eller bli arg tillbaks. Sa lite tafatt att jag just betalat min biljett men hon sa till mig att GÅ AV!
En tant utanför blev asförbannad. Ni vet sådär förbannad som de blir på Ricki Lake och talade om att busstanten var en grinig bitch och att hon att hon skulle ringa bussbolaget, då det inte var första gången chaffören varit otrevlig.

Hur som helst kom jag tillbaka till Javis hus lagom till solnedgången. Han och hans kompis hade börjat bli oroliga för att jag kommit vilse då jag varit borta i fyra timmar... Jag bara skrattade åt dem och sa att jag varit i Oceanside. "What?! How did you get there?" "Well I just took the bus..." försökte jag med. Då blev de riktigt impade över att jag inte kommit vilse. Jag talade om att det är George som inte har något lokalsinne, men att jag klarar mig alldeles utmärkt.

Javi fortsatte sin packning så jag och kompisen hamnade i en diskussion om realtioner. Han berättade att han köpt en förlovningsring till sin förra flickvän för $8000 (dvs 56000 kronor). De var inte ens tillsammans längre...
När jag inte hade något mer att göra, sa jag gonatt till pojkarna och gick och lade mig i George gamla rum.


solnedgång