Åtta timmar i Paris
Söndag 30 september Morgonen började med huvudvärk. Och några fler tårar. Vi fick skjuts till San Diego flygplats av Georges polare Bobby. George följde med till säkerhetskontroll-kön som jag absolut inte ville ställa mig i och sa för tjugonde gången den morgonen att vi skulle ses snart igen för att jag inte skulle vara så ledsen. Han tog rulltrappan ner till Bobby som körde i cirklar runt parkeringsplatsen och så var jag själv. Och är man två så gör det inget om man gråter men att stå själv och göra det kändes konstigt.
Några näsdukar senare var jag framme vid kontrollen där jag valdes ut till specialkontroll. Det innebar att det stod på min biljett att jag skulle få hela mitt handbagage genomsökt plus kroppsvisitering trots att jag inte pep någonstans. Tvingade i mig lite frukost och behärskade mig från att skicka tusen sms till George.
Planet skulle ta mig till Atlanta. Jag tror jag sov större delen av resan eftersom TV:n var en enda stor skärm 100 meter bort med klämkäcka matlagningsprogram. Väl i Atlanta åkte jag tunnelbanetåg i 1600 meter (man kunde välja att gå också om man ville...), försäkrade mig om att mina väskor skulle komma med och köpte mig sen en glass.
Resan över Atlanten skulle ta åtta timmar och lyckligtvis satt jag i gången även under denna resa och imellan mig och damen vid fönstret kom aldrig någon så jag intog den minst obekväma ställningen jag kunde över ett och ett halvt säte och somnade efter halva Oceans thirteen. Planen var att vakna lagom till Shrek tre skulle börja men nästa gång jag öppnade ögonen hade den redan börjat så jag beslöt mig för att ge upp.
Väl framme i Paris tipsade damen brevid mig om att springa då jag hade 50 minuter på mig att komma till nästa gate. Det tipset behövdes verkligen då det först var det bussåkning, sen rulltrappor, passkontroll, letning av ny 
byggnad, säkerhetskontroll, förvirring, dåligt skyltat och när jag väl hittat rätt speedar jag ner för sista rulltrappan för att sladda in i väntsalen och se att Göteborgsgaten släcker ner sin skylt. Tre andra svenskar tjatar på fransmannen vid gaten då vår buss stod precis utanför för att ta oss till flyget men han snörpte på munnen och så var det med det.
Vi fyra blev ombokade till ett flyg ÅTTA timmar senare. När vi bekantat oss med varandras resehistorier, ätit gratis torra mackor som kompensation för fördröjningen, sovit i konstiga ställningar på flera olika bänkar och surat över att armbågandet i alla köer inte gett någon utdelning hade vi fortfarande flera timmar kvar att ta död på...
Hur som helst hamnade jag och de två andra tjejerna brevid varandra på flyget mot Landvetter. De var båda jätteflygrädda så jag mallade mig lite då detta var mitt nionde flygplan på två veckor.
Häckade sen vid rullbandet i över 50 minuter för att få reda på att min väska kommit bort på vägen. Great! Mamma stod snällt med färskpressad apelsinjucie vid utgången och så var jag tillbaka i Sverigevädret igen.
A thousand miles seems pretty far...
Lördag 29 september Alarmet ringde 02.30. Vi skulle ge oss av till killarnas arbetsplats. Javi slängde ihop det sista
han skulle ha medan jag försökte se ut som om jag visste vad som var på gång. Utan förvarning dyker Ian upp iförd jobbyxor och civiltröja och var lagom irriterad. Javis och mina grejer slängdes upp på en truck och jag fick åka framsäte med en tjej som kan ha hetat Sherry...Eller Crystal... Det var för tidigt till och med för mig att komma ihåg. Ian och Holly och en sovande Jade åkte före och vi åkte bara längre och längre ut i ingenstans.
Efter typ en halvtimme av mörker och slingriga vägar dyker gatlyktor upp. Och pansarbilar. Femton stycken stod på rad i nån form av pansar-carport... Ytterligare tio minuter senare svänger vi in på en parkeringsplats intill lägenhetsliknande byggnader. Och sen stod vi där på parkeringen och frös. Javis polare och jag fattade väl ungefär lika mycket av vad som var på gång (han är också civil). Vi hade fattat så långt som att alla fruar var där för att vinka till sina män som skulle vänta på några bussar. Fast bussarna skulle inte vara där vi var utan de skulle vara längre bort så vad vi gjorde där vet jag än idag inte. Hur som helst dök George upp och lyckades få ketchup på sina jobbkängor.
Men eftersom han hade vakten kunde han inte stanna så länge. Jag blev tillsagd att hänga med folket på parkeringen tills Holly skulle åka. Stod alltså i ytterligare tjugo minuter och skakade av köld, tillförde inget till konversationen - som mest bestod av Ian halvt skrikandes att han inte ville åka till Irak och var oförskämd mot allt och alla. Eller jo, plötsligt frågar Sherrytjejen "So did George pop yet?". Javi svarar att jodå. "So what did she say?" undrar Sherry då. "Why don't you ask her yourself, she's standing right there" tycker Javi och nickar mot mig. Tio pers vänder sig mot mig. Det var ju bara att visa upp vänsterhanden och försöka att inte se så överrumplad ut.
Till slut skriker två killar med k-pistar att det var dags att dra sig så jag vinkade till Holly och gick mot Georges rum för att få lite sömn. Slarvbäddade våningsängen och rullade ihop mig till en liten boll för att utestänga allt oväsen utanför. Trodde jag ja. Folk kom och gick i rummet stup i ett. Var det inte nån som skulle hämta en väska så var det några tjejer från parkeringen som skulle kissa. Sherrytjejen passade på att ursäkta sin oförskämdhet från tidigare. Jag hade ju trots allt suttit brevid henne i bilen i 40 minuter. Och så fick jag varningar om att inte öppna dörren om det inte var George, för man visste aldrig...
Vid sextiden blev det äntligen lugn och ro. Vid sju dök George upp. Han skulle inte sluta jobba förrän elva men var trött så han bestämde sig för att gå tidigare. Jag rullade bara över på andra sidan och fortsatte sova. Dagen i övrigt var rätt händelsefattig. George försvann iväg för att jobba några timmar och jag fick inte lämna rummet så jag läste min bok men jag tror inte den är så spännande för jag somnade ifrån den även denna gång. På kvällen tog vi oss en promenad för att leta efter någon form av middag men eftersom det var lördag stängde allt tidigt så det blev till att beställa pizza och titta på Garden State på Georges mini-DVD. Ni vet en såndär man kan ha i bilen.
Verkligheten smög sig på och jag insåg att jag skulle åka hem dagen där på vilket inte blev lättare av att G satte på Hey there Delilah. Tårarna tog inte slut...
han skulle ha medan jag försökte se ut som om jag visste vad som var på gång. Utan förvarning dyker Ian upp iförd jobbyxor och civiltröja och var lagom irriterad. Javis och mina grejer slängdes upp på en truck och jag fick åka framsäte med en tjej som kan ha hetat Sherry...Eller Crystal... Det var för tidigt till och med för mig att komma ihåg. Ian och Holly och en sovande Jade åkte före och vi åkte bara längre och längre ut i ingenstans. Efter typ en halvtimme av mörker och slingriga vägar dyker gatlyktor upp. Och pansarbilar. Femton stycken stod på rad i nån form av pansar-carport... Ytterligare tio minuter senare svänger vi in på en parkeringsplats intill lägenhetsliknande byggnader. Och sen stod vi där på parkeringen och frös. Javis polare och jag fattade väl ungefär lika mycket av vad som var på gång (han är också civil). Vi hade fattat så långt som att alla fruar var där för att vinka till sina män som skulle vänta på några bussar. Fast bussarna skulle inte vara där vi var utan de skulle vara längre bort så vad vi gjorde där vet jag än idag inte. Hur som helst dök George upp och lyckades få ketchup på sina jobbkängor.
Men eftersom han hade vakten kunde han inte stanna så länge. Jag blev tillsagd att hänga med folket på parkeringen tills Holly skulle åka. Stod alltså i ytterligare tjugo minuter och skakade av köld, tillförde inget till konversationen - som mest bestod av Ian halvt skrikandes att han inte ville åka till Irak och var oförskämd mot allt och alla. Eller jo, plötsligt frågar Sherrytjejen "So did George pop yet?". Javi svarar att jodå. "So what did she say?" undrar Sherry då. "Why don't you ask her yourself, she's standing right there" tycker Javi och nickar mot mig. Tio pers vänder sig mot mig. Det var ju bara att visa upp vänsterhanden och försöka att inte se så överrumplad ut.
Till slut skriker två killar med k-pistar att det var dags att dra sig så jag vinkade till Holly och gick mot Georges rum för att få lite sömn. Slarvbäddade våningsängen och rullade ihop mig till en liten boll för att utestänga allt oväsen utanför. Trodde jag ja. Folk kom och gick i rummet stup i ett. Var det inte nån som skulle hämta en väska så var det några tjejer från parkeringen som skulle kissa. Sherrytjejen passade på att ursäkta sin oförskämdhet från tidigare. Jag hade ju trots allt suttit brevid henne i bilen i 40 minuter. Och så fick jag varningar om att inte öppna dörren om det inte var George, för man visste aldrig...
Vid sextiden blev det äntligen lugn och ro. Vid sju dök George upp. Han skulle inte sluta jobba förrän elva men var trött så han bestämde sig för att gå tidigare. Jag rullade bara över på andra sidan och fortsatte sova. Dagen i övrigt var rätt händelsefattig. George försvann iväg för att jobba några timmar och jag fick inte lämna rummet så jag läste min bok men jag tror inte den är så spännande för jag somnade ifrån den även denna gång. På kvällen tog vi oss en promenad för att leta efter någon form av middag men eftersom det var lördag stängde allt tidigt så det blev till att beställa pizza och titta på Garden State på Georges mini-DVD. Ni vet en såndär man kan ha i bilen.
Verkligheten smög sig på och jag insåg att jag skulle åka hem dagen där på vilket inte blev lättare av att G satte på Hey there Delilah. Tårarna tog inte slut...
Bitchig busschaufför
Fredag 28 september George tog med all sin packning till jobbet. Jag sov några timmar till, pacakde sen ihop mitt och checkade ut. Tanken var att jag skulle bo hos Javi (George gamla rumskompis) följande natt. Samma ställe som jag bodde i juni. Lämnade den sista filmen vi aldirg hann se och släpade sen vidare min resväska. Efter en stund stannade en tjej i 25årsåldern och frågade "Do you need a ride, Mam?". Jag tackade nej och förklarade att jag hade typ 200 meter kvar. 50 meter senare stannar världens största svarta truck med en militärklädd kille och han frågar samma sak. Jag tackade återigen nej. "Are you sure, Mam?" Jag försäkrade honom om att det inte var långt kvar trots att mina händer värkte från väskan.
Väl framme hos Javi hade jag fina skavsår i båda händerna. Huset såg riktigt illa ut. Javi höll på att packa inför Irak, liksom alla andra i deras pluton. (I det läget var jag tacksam över att George har en njurskada och inte får åka). Hur som helst, Javi bästa polare var där men han pratade så otydligt att jag aldrig uppfattade hans namn, trots att jag frågade två gånger. Killarna höll på att greja med nåt och jag skapade mig ett litet hål i soffan där jag kunde få plats att läsa min bok. Boken var inte allt för fängslande och jag somnade på högen av grejer som låg brevid mig.
Till slut höll jag på att klättra på väggarna av uttråkining. Eftersom jag som sagt inte får handla någonting på basen tog jag bussen till Ocanside. Tog mig först ner till stranden för att få några fina bilder på mitt och George förlovningsställe och började sen jakten på mat. Jakten slutade med det onyttigaste alternativet jag kunde hitta, tog mig sen en liten promenad innan jag återvände mot busstationen.
Bussdören var öppen så jag klev ju på men fick då värsta utskällningen från busstanten att hon minsann bara installerade gubben i rullstol och att inga andra fick gå på. Jag blev alldeles paff och visste inte om jag skulle skämmas eller bli arg tillbaks. Sa lite tafatt att jag just betalat min biljett men hon sa till mig att GÅ AV!
En tant utanför blev asförbannad. Ni vet sådär förbannad som de blir på Ricki Lake och talade om att busstanten var en grinig bitch och att hon att hon skulle ringa bussbolaget, då det inte var första gången chaffören varit otrevlig.
Hur som helst kom jag tillbaka till Javis hus lagom till solnedgången. Han och hans kompis hade börjat bli oroliga för att jag kommit vilse då jag varit borta i fyra timmar... Jag bara skrattade åt dem och sa att jag varit i Oceanside. "What?! How did you get there?" "Well I just took the bus..." försökte jag med. Då blev de riktigt impade över att jag inte kommit vilse. Jag talade om att det är George som inte har något lokalsinne, men att jag klarar mig alldeles utmärkt.
Javi fortsatte sin packning så jag och kompisen hamnade i en diskussion om realtioner. Han berättade att han köpt en förlovningsring till sin förra flickvän för $8000 (dvs 56000 kronor). De var inte ens tillsammans längre...
När jag inte hade något mer att göra, sa jag gonatt till pojkarna och gick och lade mig i George gamla rum.
Väl framme hos Javi hade jag fina skavsår i båda händerna. Huset såg riktigt illa ut. Javi höll på att packa inför Irak, liksom alla andra i deras pluton. (I det läget var jag tacksam över att George har en njurskada och inte får åka). Hur som helst, Javi bästa polare var där men han pratade så otydligt att jag aldrig uppfattade hans namn, trots att jag frågade två gånger. Killarna höll på att greja med nåt och jag skapade mig ett litet hål i soffan där jag kunde få plats att läsa min bok. Boken var inte allt för fängslande och jag somnade på högen av grejer som låg brevid mig.
Till slut höll jag på att klättra på väggarna av uttråkining. Eftersom jag som sagt inte får handla någonting på basen tog jag bussen till Ocanside. Tog mig först ner till stranden för att få några fina bilder på mitt och George förlovningsställe och började sen jakten på mat. Jakten slutade med det onyttigaste alternativet jag kunde hitta, tog mig sen en liten promenad innan jag återvände mot busstationen.Bussdören var öppen så jag klev ju på men fick då värsta utskällningen från busstanten att hon minsann bara installerade gubben i rullstol och att inga andra fick gå på. Jag blev alldeles paff och visste inte om jag skulle skämmas eller bli arg tillbaks. Sa lite tafatt att jag just betalat min biljett men hon sa till mig att GÅ AV!En tant utanför blev asförbannad. Ni vet sådär förbannad som de blir på Ricki Lake och talade om att busstanten var en grinig bitch och att hon att hon skulle ringa bussbolaget, då det inte var första gången chaffören varit otrevlig.
Hur som helst kom jag tillbaka till Javis hus lagom till solnedgången. Han och hans kompis hade börjat bli oroliga för att jag kommit vilse då jag varit borta i fyra timmar... Jag bara skrattade åt dem och sa att jag varit i Oceanside. "What?! How did you get there?" "Well I just took the bus..." försökte jag med. Då blev de riktigt impade över att jag inte kommit vilse. Jag talade om att det är George som inte har något lokalsinne, men att jag klarar mig alldeles utmärkt.
Javi fortsatte sin packning så jag och kompisen hamnade i en diskussion om realtioner. Han berättade att han köpt en förlovningsring till sin förra flickvän för $8000 (dvs 56000 kronor). De var inte ens tillsammans längre...
När jag inte hade något mer att göra, sa jag gonatt till pojkarna och gick och lade mig i George gamla rum.
Anna + George = förlovade
Torsdag 27 september George första dag tillbaka på jobbet. Han tassade runt i vårt mörka hotellrum men jag vaknade ändå. Klockan var före sex så jag hade inga direkta problem med att somna om när han stängt dörren. Efter den tråkiga frukosten såg jag klart A painted veil och den visade sig vara rätt bra trots allt. Lämnade sen tillbaka den och Empire och tog mig en promenad. Hade absolut inget att göra då jag inte får handla (ens en vattenflaska) på basen eftersom jag inte har något militär-id.
George och jag bestämde träff i Oceanside efter att han slutat för dagen. Strosade runt hand i hand på en
gatumarknad och hittade faktiskt ett stånd som sålde ringar (alltså inte dyrare än typ 100 spänn). Vi fann några vi båda tyckte om och de åkte ner i Georges ficka tills vidare. Velade runt i sökandet efter middag och hamnade till slut på ett mysigt hawaii-inspirerat ställe. Vi gillade det ända fram till det att vi fick maten. Vi åt under tystnad tills jag frågade lite försynt om han gillade det som fanns på tallriken...? Mmm... kom det från andra sidan bordet... Efter en stunds tystnad igen började George på meningen; "fast drickan var..." "...totalt utan smakämnen!" slog jag fast. "Skönt att det inte bara var jag" kläckte han. "Ska vi gå?" Tre sekunder senare var vi ute på gatan. Det hade hunnit börja skymma och vi skulle med en buss trekvart senare.
Geroge ville ner till piren innan vi skulle åka hem och jag anade vad som var i faggorna. Mycket
riktigt, en bit ut på piren går han ner på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom. Jag tror jag svarade ja innan han avslutat frågan. Vi trädde på våra substitutringar och sen kunde ju inte jag sluta le på den kvällen. (Och nej det här var ingen överraskning. Vi pratat om det hela ett bra tag = gemensamt beslut). Trots att det var lika kallt som förgående kväll kunde jag inte sluta le. Bussresan hem försökte jag fatta vad som hänt, fortfarande med ett stort leende i hela ansiktet.
Väl tillbaka på hotellet skickades ett antal sms till Sverige. Och även inom USA.
George och jag bestämde träff i Oceanside efter att han slutat för dagen. Strosade runt hand i hand på en
gatumarknad och hittade faktiskt ett stånd som sålde ringar (alltså inte dyrare än typ 100 spänn). Vi fann några vi båda tyckte om och de åkte ner i Georges ficka tills vidare. Velade runt i sökandet efter middag och hamnade till slut på ett mysigt hawaii-inspirerat ställe. Vi gillade det ända fram till det att vi fick maten. Vi åt under tystnad tills jag frågade lite försynt om han gillade det som fanns på tallriken...? Mmm... kom det från andra sidan bordet... Efter en stunds tystnad igen började George på meningen; "fast drickan var..." "...totalt utan smakämnen!" slog jag fast. "Skönt att det inte bara var jag" kläckte han. "Ska vi gå?" Tre sekunder senare var vi ute på gatan. Det hade hunnit börja skymma och vi skulle med en buss trekvart senare.Geroge ville ner till piren innan vi skulle åka hem och jag anade vad som var i faggorna. Mycket
riktigt, en bit ut på piren går han ner på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom. Jag tror jag svarade ja innan han avslutat frågan. Vi trädde på våra substitutringar och sen kunde ju inte jag sluta le på den kvällen. (Och nej det här var ingen överraskning. Vi pratat om det hela ett bra tag = gemensamt beslut). Trots att det var lika kallt som förgående kväll kunde jag inte sluta le. Bussresan hem försökte jag fatta vad som hänt, fortfarande med ett stort leende i hela ansiktet.Väl tillbaka på hotellet skickades ett antal sms till Sverige. Och även inom USA.
Frysa i Cali?
Onsdag 26 september Jag krävde sovmorgon då jag inte fått det en enda gång den här "semestern" och så blev det. Hotellfrukosten var då inget att hänga i granen men vi blev ju mätta i alla fall. Passade på att tvätta en hög med smutstvätt och plånboken blev lite lättare då det krävdes mynt för operationen. Och trots att vi nu hade rena kläder bytte jag om fyra gånger innan George sa till mig att sluta fjanta runt. Vi skulle ju bara till Oceanside tyckte han... George fick skäll då jag tyckte han kunde sagt att uppkavlade jeans var för varmt att gå ut med. Bussen till Oceanside hade i alla fall luftkonditionering så jag lugnade ner mig. En timme senare (med bil tar samma sträcka 20 minuter) var vi framme.
Eftersom jag redan varit på bio två gånger under min vistelse, så kunde ju inte en tredje skada. Denna eftermiddag blev det Good Luck Chuck. 12-åriga gothtjejer är läskiga, pingviner äger och Jessica Alba kan få vem som helst att bli lesbisk.
Byxbenen kavlades raskt ner när vi kom ut. Promenerade ut på piren för att
käka på Ruby's som ligger längst ut. Ruby's är nästan som Johnny Rocket, en femtiotals hamburgerestaurang. Vi hade dock tryckt i oss alldeles för mycket skräp under bion att jag blev jättemätt lite för tidigt.
På tillbakavägen fick George skäll för att han inte talat om HUR kallt det blev på kvällen, dvs jag frös! Oceanside såg finare ut än någonsin, så
trots kylan var jag tvungen att stanna för att dokumentera det hela. Bussresan hem var precis i lagom temperatur.
Filmtöntar som vi insett att vi är, slängde in hyrfilmen Empire (gangsterfilm i Georges smak) i DVD:n denna kväll och den sågs till eftertexterna började rulla.
Eftersom jag redan varit på bio två gånger under min vistelse, så kunde ju inte en tredje skada. Denna eftermiddag blev det Good Luck Chuck. 12-åriga gothtjejer är läskiga, pingviner äger och Jessica Alba kan få vem som helst att bli lesbisk.Byxbenen kavlades raskt ner när vi kom ut. Promenerade ut på piren för att
käka på Ruby's som ligger längst ut. Ruby's är nästan som Johnny Rocket, en femtiotals hamburgerestaurang. Vi hade dock tryckt i oss alldeles för mycket skräp under bion att jag blev jättemätt lite för tidigt. På tillbakavägen fick George skäll för att han inte talat om HUR kallt det blev på kvällen, dvs jag frös! Oceanside såg finare ut än någonsin, så
trots kylan var jag tvungen att stanna för att dokumentera det hela. Bussresan hem var precis i lagom temperatur.Filmtöntar som vi insett att vi är, slängde in hyrfilmen Empire (gangsterfilm i Georges smak) i DVD:n denna kväll och den sågs till eftertexterna började rulla.
Ponnykarusell
Tisdag 25 september Dagen började riktigt långsamt. Alla degade mest runt tills någon fick samlat ihop oss och tryckt in oss i bilen. Jag och George trängdes med snart treåriga Jade och hennes barnstol i baksätet, medan Ian snällt satt i passargerarsätet då hans fru vägrar låta någon annan än hon själv köra bilen.
Ett stopp hos kemtvätten, ett vid Walmart och ett hos banken. Banken tog runt en timme, så Jade tvingade upp mig och sin mamma på en miniponnykarusell som ingen som är längre än en meter egentligen ska åka på. Ian stoppade i några mynt och så åkte vi runtruntrunt tills både jag och Holly mådde illa (såg ingenting förutom marken nedanför oss då våra huvuden befann sig under karuselltaket). När George väl kom ut lurade Jade honom och Ian att åka den med henne, då jag och Holly vägrade. Sen mådde George också illa.
När alla ärenden väl uträttats var det nästan kväll. Jag och George kunde ju inte crasha hans oordningsamma vänner hela veckan utan tog in på hotell. Tog oss sen en kvällpromenad bort till videobutiken och hyrde tre filmer. Började se A painted veil (med bl.a. Edward Norton) men tempot var så långsamt att vi båda somnade.
Ett stopp hos kemtvätten, ett vid Walmart och ett hos banken. Banken tog runt en timme, så Jade tvingade upp mig och sin mamma på en miniponnykarusell som ingen som är längre än en meter egentligen ska åka på. Ian stoppade i några mynt och så åkte vi runtruntrunt tills både jag och Holly mådde illa (såg ingenting förutom marken nedanför oss då våra huvuden befann sig under karuselltaket). När George väl kom ut lurade Jade honom och Ian att åka den med henne, då jag och Holly vägrade. Sen mådde George också illa.
När alla ärenden väl uträttats var det nästan kväll. Jag och George kunde ju inte crasha hans oordningsamma vänner hela veckan utan tog in på hotell. Tog oss sen en kvällpromenad bort till videobutiken och hyrde tre filmer. Började se A painted veil (med bl.a. Edward Norton) men tempot var så långsamt att vi båda somnade.
Down to Cali
Måndag 24 september Sa hej då till Toddi och Pontus, packade mina grejer och fick Markus (som jobbade 
hemma denna dag) att köra mig till George. Tackade för allt och så hjälpte George mig in i vardagsrummet, där han själv höll på att packa... Tre väskor... Det såg ut som hajkontajkon med andra ord. Jag gosade ner mig i soffan med Bob (familjens 18årige skabbiga katt) och tittade på medan kaoset gick ner i väskorna.
Fick skjuts av Scott i en röd sportbubbla (mamma hade garanterat diggat den) till kära gamla SeaTac. Incheckning, glassätande och en lång väntan senare kom vi på planet till Las Vegas.
Seattle (WA) - Las Vegas (NV)
Plats: fönster
Mat: bara dricka
Sömn: var inte trött
Komfort: knycklade till mig med fötterna mot fönstret och huvudet i George knä
Underhållning: kommunal tv med IQ-frågor...
Övrigt: personen till vänster om George var oerhört pratglad om sin dotter, sitt bakomflytna 
drogmissbruk, fängelsestraff och att han nu varit fri från alkohol/droger i två månader.
Det första vi möts av när vi kliver av i Vegas är spelmaskiner. Hann inte spela något, kissade jättefort inne på en toalett innan vi ställde oss i kön till nästa plan. Tog max 15 minuter från flygplan till flygplan.
Las Vegas (NV) - Phoenix (AZ)
Plats: fönster
Mat: bara dricka
Sömn: fortfarande inte trött
Komfort: Georges axel
Underhållning: samma IQ-frågesport
Övrigt: jättefin solnedgång jag totalt missade att ta kort på då näsan satt tryckt mot rutan
Av andra planet och på tredje och sista.
Phoenix (AZ) - San Diego (CA)
Plats: gången
Mat: inte ens dricka
Sömn: två minuter
Komfort: nej!
Underhållning: nej
Övrigt: mådde aningen illa då näringsintaget inte var som det skulle och ville bara vara färdig med allt flygande för dagen.
Efter ha befunnit oss i fyra olika delstater under samma dag, så kom våra väskor sist. Naturligtvis.
Något nytt ska man lära sig varje dag, denna dagen lärde jag mig att militärer har ett eget uppehållsrum på flygplatsen i San Diego. För där hängde vi tillsammans med typ 20 andra militärer, i väntan på att få skjuts. Eget kök med mat (jag tryckte i mig en jordnötssmör och sylt-macka (det nyttigaste jag kunde hitta i kylskåpet) massor med soffor och datorer och biljardbord och en gitarr och spelmaskiner och gratis gratulationskort man kunde ta till folk som fyllde år... Vi snackar en riktgit stor lokal här nu.
Men vi slapp vänta på bussen för en stund senare sprang George på en gammal jobbarkompis som skulle tillbaka till basen. Så det blev baksäte och halvslummer hem till Ian och Holly (polare till George).
Totalt slut efter att ha suttit stilla hela dagen drog jag ner soffkuddarna på golvet, snodde Georges filt och somnade efter att jag försäkrat mig om att George var okej med att sova på en annan filt på heltäckningsmattan (aningen skönare än parkettgolv). "I've slept on rocks, I don't care..." Ibland är det bra med en pojkvän i det militära. Så länge det är skönare än stenar i öknen i Irak så är de nöjda...
Irländsk folkmusik
Söndag 23 september Favorit i repris med hotellfrukosten. Sen var det bara att knyckla in elgitarren igen och så rulla tillbaka västerut. Första timmen roade jag mig med min mp3spelare men sen blev det värre. Irländsk folkmusik sattes på i bilens högtalare. Högt. Så till den milda grad att jag inte kunde överrösta det hela med mitt val av musik. Så där satt jag längst bak i minibussen med 14 skjortor för fönstret, en sovande 
pojkvän vid min högra sida och lyssnade till irländsk folkmusik... I detta ögonblick önskar jag att man kunde lägga upp videos på den här bloggen, för jag har en videosnutt på spektaklet som förmedlar känslan rätt bra. Nu får ni tänka er istället att det enda som fanns att titta på var torra åkrar och öken... Och motorväg... En och annan lite sjö dök upp...
Och ett ställe där de sålde husvagnar...De torra åkrarna gick över till bara öken och sen öken och berg. Och bergen blev bara vackrare och häftigare. Det hela slutade med att vi stannade på en utsiktsplats vid Cascade Range (?)för att ta en titt på vad moder natur kan ställa till med. Jag stod och gapade ett bra tag innan
George säger till mig att det fanns skallerormar i området. Då höll jag mig väldigt nära den asfalterade lilla gången. Tog med all säkerhet 100 kort på samma utsikt för att tänka på någat annat. Så körde vi då runt och över floden för att se på allt från andra sidan. Lika fint där. På de stället stod en skylt angående att man inte fick flytta eller förstöra något i området, varpå George naturligtvis tar upp en näve grus och lägger på ett annat ställe. Scott visade sig vara lika barnslig som George och posade snällt innan vi åkte vidare.
En stund senare hamnar vi i en äkta cowboystad. Bestämde oss för att äta lunch på ett BBQställe och det första jag ser när vi kommer in är en 
man i 50årsåldern med flanellskjorta, jeans, riktiga boots och en cowoyhatt, ätandes en stek. Jag trodde någon skojade med mig men det var faktiskt på riktgit.Vi beställde in hamburgare. Väldigt goda hamburgare. Jag åt upp hela min och hur ofta händer det? Craig tiggde till oss efterrätt också och jag fick i mig nästan hela den med på ren vilje. Men sen mådde jag som jag förtjänade i bilen efteråt...
Väl tillbaka i Seattle vid 16-tiden (efter irländskfolkmusik, blues/jazz, hawaiianskt skrålande och Fields of gold - enda låten jag kände igen under fyra timmar) lämnades jag av hos min kära värdfamilj. Gjorde planer med lillebror och åkte körde hem till honom för att fastna med Lauri (som alltid). Planen var att åka till Gasworks Park för att titta på Seattle skyline i solnedgången. Visst kom vi dit, och det var ännu vackrare än när jag var där sist.Tog oss till downtown för att möta upp George och några av hans gamla high school polare. Det var ju lättare sagt
än gjort. Vi hann sukta efter den röda tröjan inne på West Lake Center (den är ju som bekant numera köpt), handla souvenirer till lillasyster och kusiner, vandra runt nere på Pike Place Market, bli hungriga, vandra runt en stund till, bli ännu hungrigare och till slut fick jag säga till de fyra vimsehönorna att stå still där de var och så skulle vi komma till dem. Det funkade. Lucas, Drew och Josh var lika koko som George så vi fick en hejdundrande kväll men sjukt mycket skratt. Jag och lillebror ville äta Cheese Cake Factory-mat och släpade därför med de övriga trots att de redan ätit. Där fick vi en morrochlysmoj som talar om när det finns bord lediga och gick över till Gameworks medan vi väntade. Jag förlorade i airhockey men ägde på Jurrasic Park (as always). Väl tillbaka på CCF var personalen sur då de sökt oss flera gånger med morrochlysmojen. "Så konstigt, den kanske inte funkar" säger jag och ser oskyldig ut. "Vi var precis utanför" (blink blink med ögonfransarna) vilket nästan stämde då Gameworks ligger på andra sidan gatan. Saken var den att ingen av oss hade lust att hänga i deras lobby i 45 minuter och vänta. Vi visste alla mycket väl att man är tvungen att stanna inom en viss radie för att det ska morra och lysa. Två minuter senare hade vi ett bord.
Fem killar och så jag. Det blev ju inte rumsrent precis då konversationen hamnade bland en
högljudd diskussion om kiss. Vi hade ett damsällskap bakom oss som skickade mordiska blickar när de reste sig och gick, vilket gav oss ännu en anledning att vika oss dubbla av skratt. Jag har inte skrattat så mycket som under den kvällen på länge. Både jag och lillebror godkändes med en gång i gänget och när jag konstaterat att Drew (i Turtleströja) får sova på min och George soffa när han vill, hör jag George vända sig till Josh och säga "I told you she was cool, didn't I". Men även denna intensiva dag tog slut och det var ju inte dirket nåt problem att somna efter att jag släppt av både George och lillebror.
Bröllop
Lördag 22 september Dagen börjar med hotellfrukost bestående av flingor, frallor, rostat bröd, stekt ägg, våfflor, 
två sorters jucie, diverse marmelader, bagels, kaffe och te. Med mätta magar övertalar Lulu oss att spela sällskapsspel i lobbyn. Jodå. Så där sitter vi fyra ungdomar och spelar 
Candyland tillåtet från 5 år. George vann och Lulu kom sist. Gick då vidare till en indisk variant av Fia med knuff, men när George höll på att vinna igen fick Lulu ett kraftigt kaffebegär och släpade med oss ut på kaffeletande.
Och leta, det fick vi då göra. Först gick vi åt ena hållet... Och sen åt andra hållet... Jättelänge... För att sen vända om och sluta där vi började. Solen sken och vi hade inget bättre för oss ändå så det var ingen som klagade...(högt)...
Det var fortfarande några timmar kvar tills vi behövde göra oss i ordning för bröllopet och vid det här laget hade Scott börjat få tråkigt och stoppade in Craig, George och mig i bilen och körde in till Spokane centrum för att döda lite tid.
Det hela börjar med att vi hittar en lekplats med en rutchkana formad som
en gigantisk leksaksvagn. Craig och George försvann genast upp på den medan jag och Scott stod nedanför och låtasades som att vi inte kände dem... George klättrade även runt på ett par kolossala leksaksklossar innan han var nöjd och vi kunde gå vidare. Tog inte en lång stund innan Craig upptäcker en get gjord i metall. JAA, den måste vi ju sitta på, sicken bra idé! Så det gjorde vi. (I det här läget bör jag kanske tala om att Craig är runt 14 och George 24). Nästa attraktion var en stor ponnykarusell. Och jodå, visst åkte jag och min knäppgök till pojkvän 10 varv på den.
Lagom snurriga kom vi vidare till en festival/marknad. Så mysigt, tänkte vi. Det var innan vi insåg att det var en festival tillägnad marijuana. T-shirtar, halsband, kepsar, stor scen med live-band... Jo jag lovar. I kanten av parken där det hela hölls, fanns en trottoar. Fast den var inte lätt att promenera på då större delen ockuperades av 50 löpande metallmänniskor. Och vem var där och klättra om inte Curius George (Nicke Nyfiken på engelska).
Men där kunde vi inte stanna hela dagen, då vi hade det viktigaste framför oss - John och Kellys bröllop. In i bilen, till hotellet, byt om, in i bilen och tillbaks till Spokane. Sen upphörde intensiviteten i ungefär tre timmar. Vigesln började vid fyra om jag inte minns fel - vi var där vid ett. George skulle vara en av fem bestman och skulle därför närvara vid fotograferingen. Tjoho! Personligen proppade jag i mig vindruvor och bagels tillsammans med Lulu och Craig, då ingen av oss fått i oss någon som helst lunch.
Under de foton George inte behövde vara med på presenterade han mig inför diverse familjemedlemmar till John (G anser sig själv tillhöra den här familjen). Johns pappa - Gene, klädd i gympadojjor och hawaiiskjorta, tog i hand, sa "Nice to meet you, you can do better then George", nickade, vandrade vidare i kyrkgången och lämnade mig aningen förvirrad kvar där jag stod. John har nio syskon, alla kunde tyvärr inte närvara då de är utspridda i Australien, New York osv, men fem av dem var där och de var mer pratglada än sin far. George själv tycker inte om uppmärksamhet angående sitt
yrke och styrde därför över konversationerna på att jag kom från Sverige vilket var jätteintressant.
Till slut började cermonin. Gud var väldigt inblandad hela tiden. Långa tal, om Gud. Pianospel. Snabbversion av nattvarden. Tre böner, om Gud. Ringbyten. Människa med säckpipa. Slut.
Innan vi åkte vidare mot mottagningen blev det ett varv tillbaka till hotellet då George önskade att byta kläder till något han kunde sitta och andas i. Under tredje bönen hade han tydligen hållt på att svimma av syrebrist, då kragen på hans uniform skar in i halsen. Jag önskade att få byta skor då mina guldskor jag varit så lycklig över, töjt sig till den milda grad att jag bara halkade runt i dem och var nära på att vricka fötterna för vart steg jag tog.
Lite mer bekväma anlände vi till en stor country club där 250 gäster firade de nygifta. Maten var otroligt god. Jag med fler, frossade i klyftpotatisarna som inte var av denna värld! Hamnade vid bordet med Johns far- eller morföräldrar och fastrar eller mostrar (man vet ju aldrig i de landet). Tanterna diskuterade den enes nya hotmail i ungefär 20 minuter. No joke.
Minglade vidare till nästa bord där alla syskon satt då Allison Krauss - When you say nothing at all sattes igång som bröllopsdans. Det var riktigt nära att jag fällde en tår. När de obligatoriska danserna var klara drog dansen igång på allvar och det kändes ju dumt att böla under Rihannas - S.O.S. så det gjorde jag inte utan tog mig en sväng om i min för långa klänning (den är sydd för tio cm klack, inte platta ballerina skor).
Satte mig ner en stund för att hämta andan och då ser jag far-morfarn resa sig från sitt bord en bit ifrån. Han masar sig över till där jag sitter och undrar om jag vill ha en tårtbit. Jag blir helt generad men kläcker ur mig ett ja tack. Gamle farbrorn med en fot i graven struttar iväg och återvänder en stund senare med en tallrik. Han själv ville inte ha, utan gav mig tårtan och lunkade sen vidare till sitt bord.
Alla var glada och strax efter att brudparet åkt, gjorde vi detsamma. Dagen hade varit lång och jag somnade som en annan bebis på väg hem till hotellet.
två sorters jucie, diverse marmelader, bagels, kaffe och te. Med mätta magar övertalar Lulu oss att spela sällskapsspel i lobbyn. Jodå. Så där sitter vi fyra ungdomar och spelar Candyland tillåtet från 5 år. George vann och Lulu kom sist. Gick då vidare till en indisk variant av Fia med knuff, men när George höll på att vinna igen fick Lulu ett kraftigt kaffebegär och släpade med oss ut på kaffeletande. Och leta, det fick vi då göra. Först gick vi åt ena hållet... Och sen åt andra hållet... Jättelänge... För att sen vända om och sluta där vi började. Solen sken och vi hade inget bättre för oss ändå så det var ingen som klagade...(högt)...
Det var fortfarande några timmar kvar tills vi behövde göra oss i ordning för bröllopet och vid det här laget hade Scott börjat få tråkigt och stoppade in Craig, George och mig i bilen och körde in till Spokane centrum för att döda lite tid. Det hela börjar med att vi hittar en lekplats med en rutchkana formad som
en gigantisk leksaksvagn. Craig och George försvann genast upp på den medan jag och Scott stod nedanför och låtasades som att vi inte kände dem... George klättrade även runt på ett par kolossala leksaksklossar innan han var nöjd och vi kunde gå vidare. Tog inte en lång stund innan Craig upptäcker en get gjord i metall. JAA, den måste vi ju sitta på, sicken bra idé! Så det gjorde vi. (I det här läget bör jag kanske tala om att Craig är runt 14 och George 24). Nästa attraktion var en stor ponnykarusell. Och jodå, visst åkte jag och min knäppgök till pojkvän 10 varv på den.Lagom snurriga kom vi vidare till en festival/marknad. Så mysigt, tänkte vi. Det var innan vi insåg att det var en festival tillägnad marijuana. T-shirtar, halsband, kepsar, stor scen med live-band... Jo jag lovar. I kanten av parken där det hela hölls, fanns en trottoar. Fast den var inte lätt att promenera på då större delen ockuperades av 50 löpande metallmänniskor. Och vem var där och klättra om inte Curius George (Nicke Nyfiken på engelska).Men där kunde vi inte stanna hela dagen, då vi hade det viktigaste framför oss - John och Kellys bröllop. In i bilen, till hotellet, byt om, in i bilen och tillbaks till Spokane. Sen upphörde intensiviteten i ungefär tre timmar. Vigesln började vid fyra om jag inte minns fel - vi var där vid ett. George skulle vara en av fem bestman och skulle därför närvara vid fotograferingen. Tjoho! Personligen proppade jag i mig vindruvor och bagels tillsammans med Lulu och Craig, då ingen av oss fått i oss någon som helst lunch.
Under de foton George inte behövde vara med på presenterade han mig inför diverse familjemedlemmar till John (G anser sig själv tillhöra den här familjen). Johns pappa - Gene, klädd i gympadojjor och hawaiiskjorta, tog i hand, sa "Nice to meet you, you can do better then George", nickade, vandrade vidare i kyrkgången och lämnade mig aningen förvirrad kvar där jag stod. John har nio syskon, alla kunde tyvärr inte närvara då de är utspridda i Australien, New York osv, men fem av dem var där och de var mer pratglada än sin far. George själv tycker inte om uppmärksamhet angående sitt
yrke och styrde därför över konversationerna på att jag kom från Sverige vilket var jätteintressant.Till slut började cermonin. Gud var väldigt inblandad hela tiden. Långa tal, om Gud. Pianospel. Snabbversion av nattvarden. Tre böner, om Gud. Ringbyten. Människa med säckpipa. Slut.
Innan vi åkte vidare mot mottagningen blev det ett varv tillbaka till hotellet då George önskade att byta kläder till något han kunde sitta och andas i. Under tredje bönen hade han tydligen hållt på att svimma av syrebrist, då kragen på hans uniform skar in i halsen. Jag önskade att få byta skor då mina guldskor jag varit så lycklig över, töjt sig till den milda grad att jag bara halkade runt i dem och var nära på att vricka fötterna för vart steg jag tog.Lite mer bekväma anlände vi till en stor country club där 250 gäster firade de nygifta. Maten var otroligt god. Jag med fler, frossade i klyftpotatisarna som inte var av denna värld! Hamnade vid bordet med Johns far- eller morföräldrar och fastrar eller mostrar (man vet ju aldrig i de landet). Tanterna diskuterade den enes nya hotmail i ungefär 20 minuter. No joke.
Minglade vidare till nästa bord där alla syskon satt då Allison Krauss - When you say nothing at all sattes igång som bröllopsdans. Det var riktigt nära att jag fällde en tår. När de obligatoriska danserna var klara drog dansen igång på allvar och det kändes ju dumt att böla under Rihannas - S.O.S. så det gjorde jag inte utan tog mig en sväng om i min för långa klänning (den är sydd för tio cm klack, inte platta ballerina skor).
Satte mig ner en stund för att hämta andan och då ser jag far-morfarn resa sig från sitt bord en bit ifrån. Han masar sig över till där jag sitter och undrar om jag vill ha en tårtbit. Jag blir helt generad men kläcker ur mig ett ja tack. Gamle farbrorn med en fot i graven struttar iväg och återvänder en stund senare med en tallrik. Han själv ville inte ha, utan gav mig tårtan och lunkade sen vidare till sitt bord.Alla var glada och strax efter att brudparet åkt, gjorde vi detsamma. Dagen hade varit lång och jag somnade som en annan bebis på väg hem till hotellet.
Minimal packning
Fredag 21 september Packade en ryggsäck inför helgen, klättrade upp för backarna för att komma över krönet och sen bromsa mig ner för den lååånga backen ner till George. Åtta kvarter är inte långt men otroligt svettigt. Satt i soffan och glodde på när George packade typ tre väskor att ha med sig. Jag var stolt över min ryggsäck. Anledningen till allt packande var att vi skulle åka med Scott, Sally, Lulu och Craig till Spokane på bröllop dagen där på. Minivanen var fullknökad när alla hade fått med vad de skulle (inklusive Craigs elgitarr). Jag var ännu mer stolt över min ryggsäck. Sen började en sex timmar lång bilfärd öster ut. Kommar man väl förbi North Bend och över bergen så hamnar man i ett helt annat landskap, mest bestående av ökenlandskap. Riktigt märkligt att naturen kan vara så olika i samma stat...
Efter några timmar var det dags för ett matstopp ute i ingenstans. En 
bensinmack och Subway var i stort sett det som fanns. Och en kyrka. Och en klockaffär som var stängd. Plåtade George och hans låtsaslillasyster innan det var dags för att krypa in i bilen igen och ut på serpentinvägar. Mådde aningen illa längst bak i bilen med 14 skjortor hängade för fönstret. Men väl ute på motorvägen igen blev det bättre. Sen blev det mörkt. Tror jag somnade en halvtimme i George knä innan vi kom fram till hotellet vi skulle på bo.
Jag ville bara gå och lägga mig men Lulu släpade med oss ungdomar till poolen. Okej där var enda gången jag inte var stolt över min minimala packning för resten av folket hade släpat med sig badkläder (jag trodde inte jag skulle behöva min nyinköpta bikini på ett bröllop), så medan de plaskade runt slumrade jag på en solstol vid kanten. Lulu erbjöd sig att låna ut en extra bikini hon hade med sig, men det var lönlöst... Det gick inte ens med lite vilje att få på sig den.
Väl uppe på rummet igen plockade jag upp min ihoprullade balklänning, hängde upp den på en galge (inte det minsta skrynklig, värsta supertyget) och kröp ner i den gigantiska dubbelsängen.
Efter några timmar var det dags för ett matstopp ute i ingenstans. En bensinmack och Subway var i stort sett det som fanns. Och en kyrka. Och en klockaffär som var stängd. Plåtade George och hans låtsaslillasyster innan det var dags för att krypa in i bilen igen och ut på serpentinvägar. Mådde aningen illa längst bak i bilen med 14 skjortor hängade för fönstret. Men väl ute på motorvägen igen blev det bättre. Sen blev det mörkt. Tror jag somnade en halvtimme i George knä innan vi kom fram till hotellet vi skulle på bo. Jag ville bara gå och lägga mig men Lulu släpade med oss ungdomar till poolen. Okej där var enda gången jag inte var stolt över min minimala packning för resten av folket hade släpat med sig badkläder (jag trodde inte jag skulle behöva min nyinköpta bikini på ett bröllop), så medan de plaskade runt slumrade jag på en solstol vid kanten. Lulu erbjöd sig att låna ut en extra bikini hon hade med sig, men det var lönlöst... Det gick inte ens med lite vilje att få på sig den.
Väl uppe på rummet igen plockade jag upp min ihoprullade balklänning, hängde upp den på en galge (inte det minsta skrynklig, värsta supertyget) och kröp ner i den gigantiska dubbelsängen.
All you need is love
Torsdag 20 september För att göra Pontus glad följde jag med och lämnade av honom vid skolan. Sara släppte sen av mig hos George där vi hängde en stund innan vi beslöt oss för att långsamt promenera hem till mig. Hann 
visa honom runt i huset innan Sara och flickorna återvände från någon park. George hade lovat att inspektera Lulus pojkvän Aaron, så vi tog bilen och mötte upp de små. När inspektionen var klar skjutsade vi Lulu hem till sig och tog oss vidare till U. Village där vi spenderade några timmar på Barnes & Noble, Fireworks (jag hittade världens fulaste julgransprydnad - en discoflamingo) samt Starbucks. Gick bara och njöt av den soliga dagen hand i hand med George.
Sen tog vi på oss uppgiften att hämta Lulu på Capitol Hill. Lättare sagt än gjort men George är inte som andra killar utan gick in på en bensinmack och frågade om vägen. Sen försökte vi få i oss lite mat men det var lättare sagt än gjort. Hamnade till slut på en pizzeria vid Marlai (den underbara tairestaurangen) och tryckte i oss pizza tills det sprutade ut ur öronen. Nästan. Riktigt god pizza, rekomenderas varmt.
Släppte av Lulu för andra gången hemma hos sig, tog oss till Safeway för att köpa kakao då jag lovat att göra chokladbollar med Pontus och kom hem till det vanliga kaoset. Hade varnat George men jag tror det blev en liten chock i alla fall. Bunkar, elvisp och ingridienser åkte fram, och sen fick min kära pojkvän lära sig vad pärlsocker var. Det roliga med Pontus är att han tycker bara om att göra chokladbollarna men inte att äta dem. Mitt i geggandet kom Markus och Toddi hem och fick hälsat på George.
Vi blev erbjudna middag men vi var fortfarande proppmätta efter pizzan. Pontus tröttnade på att vara kladdig och skuttade iväg för att få i sig lite mat istället. George försvann också in i matrummet, så där stod jag ensam kvar i köket och rullade det sista bollarna. Naturligtvis blev det förhör om vad killen jag släpat hem gjorde, om hans bakgrund, hans familj(er) osv. Mitt i alltihopa vänder sig Toddi till mig och säger att han är godkänd. Ingen vet vad anledningen är än idag, men det var ju skönt att höra.
Rusade vidare för att plocka upp Lulu (började bli aningen tjatigt) och åkte vidare till lillebror för att hälsa på Lauri som hade en önskan om att träffa mig och G. Jodå han gick hem där också och vi skyndade vidare till bion på 45
th. Ingen lycka. Prövade bion i downtown intill Gameworks. Ingen lycka. Till sist hittade vi en film vi ville se, och skulle hinna till, på Pacific Place. Across the universe är en musikal baserad på Beatles-låtar. Jag och lillebror konstaterade en timme in i filmen att manusförfattarna måste ha varit höga när de skrev manuset. Personligen var jag otroligt trött och "somnade" ungefär 15 gånger på George axel, och han petade mig lika många gånger i magen så jag skulle öppna ögonen igen. Då Beatles inte hör till mina största idoler kände jag igen typ hälften av låtarna... Nä nu ska jag inte klaga för mycket på den, nu i efterhand när jag fattat vad den handlade om har jag bestämt mig för att jag tycker om den. Det kommer bli en obligatorisk film under kultur- och idéhistorian för kommande estetelever, det kan jag lova.
Släppte av George och Lulu (för tredje gången denna dag) och fick snackat två minuter med min bror innan han skulle plugga matte eller kemi eller vad det nu var, mitt i natten.
visa honom runt i huset innan Sara och flickorna återvände från någon park. George hade lovat att inspektera Lulus pojkvän Aaron, så vi tog bilen och mötte upp de små. När inspektionen var klar skjutsade vi Lulu hem till sig och tog oss vidare till U. Village där vi spenderade några timmar på Barnes & Noble, Fireworks (jag hittade världens fulaste julgransprydnad - en discoflamingo) samt Starbucks. Gick bara och njöt av den soliga dagen hand i hand med George. Sen tog vi på oss uppgiften att hämta Lulu på Capitol Hill. Lättare sagt än gjort men George är inte som andra killar utan gick in på en bensinmack och frågade om vägen. Sen försökte vi få i oss lite mat men det var lättare sagt än gjort. Hamnade till slut på en pizzeria vid Marlai (den underbara tairestaurangen) och tryckte i oss pizza tills det sprutade ut ur öronen. Nästan. Riktigt god pizza, rekomenderas varmt.
Släppte av Lulu för andra gången hemma hos sig, tog oss till Safeway för att köpa kakao då jag lovat att göra chokladbollar med Pontus och kom hem till det vanliga kaoset. Hade varnat George men jag tror det blev en liten chock i alla fall. Bunkar, elvisp och ingridienser åkte fram, och sen fick min kära pojkvän lära sig vad pärlsocker var. Det roliga med Pontus är att han tycker bara om att göra chokladbollarna men inte att äta dem. Mitt i geggandet kom Markus och Toddi hem och fick hälsat på George.
Vi blev erbjudna middag men vi var fortfarande proppmätta efter pizzan. Pontus tröttnade på att vara kladdig och skuttade iväg för att få i sig lite mat istället. George försvann också in i matrummet, så där stod jag ensam kvar i köket och rullade det sista bollarna. Naturligtvis blev det förhör om vad killen jag släpat hem gjorde, om hans bakgrund, hans familj(er) osv. Mitt i alltihopa vänder sig Toddi till mig och säger att han är godkänd. Ingen vet vad anledningen är än idag, men det var ju skönt att höra.
Rusade vidare för att plocka upp Lulu (började bli aningen tjatigt) och åkte vidare till lillebror för att hälsa på Lauri som hade en önskan om att träffa mig och G. Jodå han gick hem där också och vi skyndade vidare till bion på 45
th. Ingen lycka. Prövade bion i downtown intill Gameworks. Ingen lycka. Till sist hittade vi en film vi ville se, och skulle hinna till, på Pacific Place. Across the universe är en musikal baserad på Beatles-låtar. Jag och lillebror konstaterade en timme in i filmen att manusförfattarna måste ha varit höga när de skrev manuset. Personligen var jag otroligt trött och "somnade" ungefär 15 gånger på George axel, och han petade mig lika många gånger i magen så jag skulle öppna ögonen igen. Då Beatles inte hör till mina största idoler kände jag igen typ hälften av låtarna... Nä nu ska jag inte klaga för mycket på den, nu i efterhand när jag fattat vad den handlade om har jag bestämt mig för att jag tycker om den. Det kommer bli en obligatorisk film under kultur- och idéhistorian för kommande estetelever, det kan jag lova. Släppte av George och Lulu (för tredje gången denna dag) och fick snackat två minuter med min bror innan han skulle plugga matte eller kemi eller vad det nu var, mitt i natten.
Lycka
Onsdag 19 september De traditionella onsdagarna är kvar med Siegrid som kommer över och hittar på nåt skojigt med oss alla. Denna mulna förmiddag bestämmer vi 
oss för att ta med flickorna på Childrens Museum för att de ska få leka av sig. Bland skumkuddar, plastsjögräs, 1 meter rutchkana, leksaksbåtar i vatten, Starbucks, hemmagjorda smörgåsar, vattenmelon, ett djupt samtal med Siegrid om livet, Sverige, amerikansk mentalitet och 
framtiden, kom vi tillbaka till huset med två utslagna tjejer. Den nya städhjälpen hade dammsugit klart som tur var (eller kanske låg det skicklighet i det hela) och vi hann växla några trevliga ord. Tjötade en stund till med Siegrid (verkligen roligt att träffa henne igen) innan jag tog med kasettadaptern, bilnycklarna och stängde ytterdörren. Något bra höll på att hända. Jag kände det i magen. Jag skulle till Issaquah. Kära gamla
Issaquah och dess scrapbookingbutiker. Mp3n spelade högt och klassikerna ljöd ur högtalarna. Genom Bellevue och mot bergen. Parkerade, steg ur bilen och in genom Michaels automatiska glasdörrar. Ni förstår inte det här, men det var lycka jag kände i hela kroppen. Lycka att vara tillbaka bland mina kära klistermärken, rub-ons, stämplar, stansar, mönstrade 
papper och tygblommor. Njöt av varje sekund. 
För att spä på lyckan gjorde jag även ett besök hos Mad Scrapper och köpte lika mycket till. Om dagen börjat seg och grå var dagen numera solig, sprudlande och alldeles perfekt. Det enda som fattades var att Sara (min Sara) skulle suttit i passagerarsätet och skrålat lika högt till ATCs What goes around the world. Då jag närmade mig Seattle igen förstod jag att solen även kommit dit och vädret speglade verkligen mitt goda humör.
Barnen var glada och belåtna när jag kom tillbaka. Jag och Pontus
spenderade en stund på framsidan där den svenska flaggan fortfarande hängde uppe. För att vara fem år har han mycket kloka tankar i huvudet, som han gärna delar med sig av. Han försvann sen för att spela fotboll med Sara på baksidan där Markus och Siegrid också höll till. Bebisen sötade sig som vanligt och Camilla spädde på sina daredevilutmaningar. De kläder jag köpte till henne då jag kom förra juni, passar henne nu... Är svenska barn väldigt storvuxna? Är Camilla extremt kort? Var kläderna felmärkta? 18 månader i Sverige kanske betyder 30 månader i USA ungefär som att 60 mph i USA blir 96 km i Sverige... Who knows?På kvällen var det äntligen dags. Efter exakt 3 månader och två veckor, skulle jag få återse George igen!! Han fick skjuts från Olympia av sina polare Jenny och Justin hem till sin "värdfamilj" i Seattle. Åtta kvarter från där jag bodde. No joke. Efter missledande vägbeskrivningar angående höger och vänster kom jag fram. Hela kroppen vibrerade och leendet gick inte att få bort. Mitt i gatan fick jag äntligen krama och pussa honom igen.
Kvällen spenderades med middag hos hans värdfamilj som sagt. Och för att få det här utrett så hänger det ihop så här; George bästa kompis John (som skulle gifta sig några dagar senare) hade bott hos den här familjen i två år via kyrkan på nåt vänster. Familjen hade även tagit in George då han hade strul med boende och han bodde där i ca nio månader. Familjen består av pappa Scott, mamma Sally och tonårsbarnen Lauren (Lulu) och Craig. Middagen var väldigt trevlig och jag tyckte genast om de här människorna. Tiden flög iväg och jag och George hann få några minuter själva innan jag höll på att däcka i deras soffa av utmattning från den långa och känslomässiga dagen. Riktigt surt att sätta sig i bilen och åka åtta kvarter hem igen för att sova i den obekväma "sängen".
Födelsedagsfirande
Tisdagen 18 september Dagen började med sång, tårta och paket inne på Saras rum. Det blev ett 
par gigantiska röda stövlar. Frukosten utspelade sig som vanligt med 180 olika tallrikar, äggskal, tetraförpackningar och allmänt kladd i oändlighet. Pontus blev ledsen då jag inte tänkte följa med honom till skolan denna morgon. Mina planer var att vara egoistisk och ta en varm dusch och försöka få några minuter sömn på soffan. Fick lova att hämta honom på eftermiddagen för att få honom att överhuvudtaget lämna huset.
På eftermiddagen var vi i god tid som vanligt. Nästan lite väl tidiga för efter ett tag blev de små uttråkade. Hur som helst till slut kom han ut i alla fall, som vanligt släpandes på teckningar, lunchväskan, nån viktig lapp och ryggsäckan i en salig röra. Under mitt år sa jag till honom varje eftermiddag att stoppa ner grejerna i ryggan innan han gick ut från klassrummet men det liksom gick inte in... Sara och jag bytte kamera med jämna mellanrum för att få vara
med på bild själva, vilket ju inte 
händer allt för ofta. Ibland är det lite tråkigt att bara ha foton på alla andra människor och platser och liknande. Man ba; jo jag lovar jag var också med... Fast jag stod bakom kameran. Så vi gjorde så gott vi kunde. Och visst kan jag se mig själv som trebarnsmamma trots att jag bara har två armar. Utan problem. En - inga problem, två - inga problem, tre - det har jag gjort förr. Fast bara på dagtid. Och jag slapp klämma ut dem. Och jag behöver inte tänka på 
försäkringar. Eller pappersarbete över huvudtaget. Men hålla ordning och uppfostra vet jag i alla fall hur man gör.Efter hämtningen åkte vi till Lake City för att fräsha till Saras minne om var Seattle Gymnastics Academy låg. Det var sig likt. Och för att riktigt utnyttja att vi var två tog vi en sväng till Metropolitan Market för att inhandla vad det nu var vi skulle ha... Potatis till kvällen om jag inte minns fel. Bebisen hade som vanligt inga skor och hennes storasyskon tjatade om muffins. Det kunde de ju roa sig med för de fick inga då det var de stränga au pairerna som var i affären.
Väl hemma igen tog jag tag i middagen som skulle vara en stek. Jag hade aldrig lagat en
stek. Det har jag nu. Det var bland det enklaste jag har gjort i matlagningsväg någonsin. Hasselbackspotatis, sallad och dukning senare kom Toddi och Markus hem. Toddi tyckte det var jättekäckt att ha två ungdomar i huset som lagade mat och tog hand om barnen och försökte övertala mig om att stanna som kock. Jag röstade ner förslaget då jag inte skulle få betalt och Sara kände inte direkt för att dela på sin lön. Pontus stövlade omkring i Saras stövlar så gott de nu gick.Senare på kvällen hämtade jag och Sara lillebror för att åka till Bellvue för att avnjuta en film i världens skönaste
biostolar med glass i handen. Så snopna vi blev när vi väl kom fram och de stängt av frysdisken med glass då någon maskin var sönder. Jag som skrutit så om glassen. Filmen var kanon i alla fall - The Brave One med Jodie Foster. Riktigt ruggig. Var tvungen att skicka ett sms till George när vi kom hem om att vi aldrig ska promenera med vår hund i Central Park. Aldrig. Helst ska vi inte vara ute när det är mörkt över huvud taget. Och definitivt inte gå genom några tunnlar.Den nya skolan
Måndag 17 september Efter en natt på en väldigt obekväm madrassliknande sak var jag uppe i ottan och käkade frukost med barnen, för att sen följa med dem och Sara till Pontus skola (han har bytt från när jag var där) och han var så stolt över att nu gå i Kindergarden. 3/4 av vägen förföljdes vi av en grå katt och mina och Saras öron höll på att ramla av vid det 424:e "kittycat". Dude, vi vet hur en katt ser ut... Backarna var lika branta som alltid, men det var inte jag som puttade vagnen.
Väl framme lekte alla barnen på skolgårdens lekplats. Désirée som inte går ännu, gjorde tappra försök till att klättra upp på stegar istället. Ap-Camilla svingade sig i ringarna utan några som helst problem. När klockan ringde en stund senare ställde Pontus och hans nya klasskamrater upp sig på ett led utanför sin lilla barack. Kändes lite vemodigt att inte känna igen ett enda barn, då jag under hela mitt år kunde namn på alla barn, föräldrar, syskon, övrig släkt och bekatskap till Pontus klasskamrater.
Hur som helst, vi flickor gick hem igen för att leka. Sprang på Annie (granne) och växlade några ord med henne när vi kom hem. Sara tog med sig skruttorna till parken en liten stund och jag passade på att njuta av tystnaden. Den hade jag inte hört på ett bra tag. Så var det dags att dunka trollen i säng och nåt dummare än det hade Dessie aldrig hört talas om. Pigg som en mört efter en slummer i vagnen på väg hem från parken tänkte hon minsann inte stänga ögonen. 6,5 varv 
senare runt huset med mina fingrar i hennes händer vek sig benen på henne. Sju minuter senare snarkade hon i min famn. I still got it.Hämtningen vid skolan gjordes med bil. "Min" gamla vita Land Cruiser bor hos Bernt och Siegrid numera, och deras nyare modell hos familjen. Bättre stötdämpare i den nya. That's all that needs to be said.
Den sena eftermiddagen spenderade jag med en frappuchino från Starbucks och min lillebror i U. Village. Victorias Secret, Barnes & Noble, Fireworks, Bartells, Apple store, Gap och QFC var bara några av ställena vi hängde på. Jag kom hem med nya underkläder, shampoo och balsam, klistermärken och smör. Smöret var inte till mig. Mötte Will och hans pappa som var ute och gick med hunden (grannar) under min promenad hem. Övriga familjen hade ätit Annas tropical tacos till middag, så jag fick skrufset. Skrufs är gott.
Toddi gav sig på att göra den traditionella födelsedagstårtan, då Sara skulle fylla systembolag dagen där på. Det slutade naturligtvis med att tre barn lade sig i och två au pairer stod och tittade på i brist på annat. Bebisen tröttnade då hon inte fick hålla i elvispen utan lekte med spisplattorna istället... Jag hade inga problem att somna den kvällen heller.Tjäna 9 timmar
Söndag 16 september Upp vid fyratiden för att köra till Landvetter. Anländer och möts av avgångsskylten; Parisflyget INSTÄLLT. Resan börjar bra. Blir ombokad till Amsterdam-Minnieapolis-Seattle istället (skulle flugit Paris-Seattle).
Plats: gången
Mat: torr frukost
Sömn: nästan
Komfort: nej
Underhållning: nej
Övrigt: skrikig unge bakom mig
På Amsterdams gigantiska flygplats är jag tvungen att få tag på ett nytt boardingcard eftersom Landvetter inte kunde hosta upp ett. Svensk som jag är tar jag en nummerlapp och ställer mig snällt att vänta. Tröttnar. Letar upp en liten infotant som ger mig tips om att gå till nästa connection station. Ställer mig snällt i nästa kö (utan nummerlappar) som består av 200 spanjorer... Efter 40 minuter har kön rört sig ca tre meter... Slutar vara snäll och knör mig fram till en sur Amsterdamtant och talar om mitt ärende och att jag skulle uppskatta om hon skyndade på processen då mitt plan skulle lyfta en halvtimme senare...
I den tredje kön (den till planet) stöter jag på ett äldre amerikanskt par och det är där jag inser hur mycket jag faktiskt saknat att få prata engelska. Efter ett långt förhör med en kille i kavaj om vart jag ska, varför, vad jag har i resväskan, om jag packade väskan själv, var jag packade den osv får jag lämna ifrån mig min oöppnade vattenflaska, samt piper i säkerhetskontrollen. En kroppsvisitering senare sitter jag äntligen på planet.
Plats: gången
Mat: snacks, väldigt god middag, drickpåfyllning, snacks igen
Sömn: några timmar
Komfort: bra plats för benen, kudde, filt och ställbart huvudstöd
Underhållning: egen TV med 50 olika filmer att välja bland (såg Waitress och Cars), oändligt med musik, 10 olika spel, färddator mm
Övrigt: bästa planet jag någonsin satt min fot på
Väl i Minnieapolis blev jag förhörd av en säkerhetssnubbe, lämnade fingeravtryck och foto, fick flytta min resväska från ett rullband till ett annat och gå igenom dagens tredje säkerhetskontroll, dvs ut med laptopen, upp med zip-lock påsen och av med skorna. Väl vid gaten hade jag, för första gången under resan, tid att känna efter hur ofräsh jag kände mig.
Plats: gången
Mat: bara dryck
Sömn: lite
Komfort: kan jag inte påstå
Underhållning: min mp3-spelare
Övrigt: sparkande barn i ryggen, hurtig mamma försökte underhålla barnet och dess bror HELA resan...
Väl framme hittade jag Jojo, Erika och Mikaela utan större bekymmer. Hela vägen från SeaTac till huset hade jag ett stort leende i hela ansiktet. Jag har bott i Seattle under så lång tid att det kändes som att komma till mitt andra hem. Downtown låg kvar där det skulle, regnet duggade lagom och när vi svängde upp mot huset hängde Sverigeflaggan ute dagen till ära.
Det var bara Toddi och bar
Fick i mig en smörgås och blev förhörd av Toddi angående George. Pontus kletade ketchup i sitt ansikte och hävdade att han var en indian. Camilla bara sötade sig som vanligt (och pratade oavbrutet) och Dessie kunde jag sitta och stirra på hur länge som helst eftersom hon blivit så stor under bara de månader jag varit ifrån henne.
Markus, som jobbade på högvarv med sitt fall, kom hem och det blev allmän utdelning av riddarstämplar, doftböcker, lösgodis mm. Tog sen min lilla racerbil för att hämta Johan. Väl tillbaka i huset hade Samirrah och Sara (den nya au pairen) kommit hem efter en helg i campandets tecken. Mer utdelning av lösgodis. Men sen var det bara att inse att jag behövde infinna mig i vertikalt läge...
Hemma
Okej uppdateringar kommer så fort jag bara kan. Kom hem i måndags natt, hade jet-lag i tisdags och började jobba idag (onsdag). Men snart spricker jag om jag inte får ur mig allt!
