Anna W.K.

Söndag 30 september Morgonen började med huvudvärk. Och några fler tårar. Vi fick skjuts till San Diego flygplats av Georges polare Bobby. George följde med till säkerhetskontroll-kön som jag absolut inte ville ställa mig i och sa för tjugonde gången den morgonen att vi skulle ses snart igen för att jag inte skulle vara så ledsen. Han tog rulltrappan ner till Bobby som körde i cirklar runt parkeringsplatsen och så var jag själv. Och är man två så gör det inget om man gråter men att stå själv och göra det kändes konstigt.
Några näsdukar senare var jag framme vid kontrollen där jag valdes ut till specialkontroll. Det innebar att det stod på min biljett att jag skulle få hela mitt handbagage genomsökt plus kroppsvisitering trots att jag inte pep någonstans. Tvingade i mig lite frukost och behärskade mig från att skicka tusen sms till George.

Planet skulle ta mig till Atlanta. Jag tror jag sov större delen av resan eftersom TV:n var en enda stor skärm 100 meter bort med klämkäcka matlagningsprogram. Väl i Atlanta åkte jag tunnelbanetåg i 1600 meter (man kunde välja att gå också om man ville...), försäkrade mig om att mina väskor skulle komma med och köpte mig sen en glass.

Resan över Atlanten skulle ta åtta timmar och lyckligtvis satt jag i gången även under denna resa och imellan mig och damen vid fönstret kom aldrig någon så jag intog den minst obekväma ställningen jag kunde över ett och ett halvt säte och somnade efter halva Oceans thirteen. Planen var att vakna lagom till Shrek tre skulle börja men nästa gång jag öppnade ögonen hade den redan börjat så jag beslöt mig för att ge upp.

Väl framme i Paris tipsade damen brevid mig om att springa då jag hade 50 minuter på mig att komma till nästa gate. Det tipset behövdes verkligen då det först var det bussåkning, sen rulltrappor, passkontroll, letning av ny byggnad, säkerhetskontroll, förvirring, dåligt skyltat och när jag väl hittat rätt speedar jag ner för sista rulltrappan för att sladda in i väntsalen och se att Göteborgsgaten släcker ner sin skylt. Tre andra svenskar tjatar på fransmannen vid gaten då vår buss stod precis utanför för att ta oss till flyget men han snörpte på munnen och så var det med det.
Vi fyra blev ombokade till ett flyg ÅTTA timmar senare. När vi bekantat oss med varandras resehistorier, ätit gratis torra mackor som kompensation för fördröjningen, sovit i konstiga ställningar på flera olika bänkar och surat över att armbågandet i alla köer inte gett någon utdelning hade vi fortfarande flera timmar kvar att ta död på...

Hur som helst hamnade jag och de två andra tjejerna brevid varandra på flyget mot Landvetter. De var båda jätteflygrädda så jag mallade mig lite då detta var mitt nionde flygplan på två veckor.
Häckade sen vid rullbandet i över 50 minuter för att få reda på att min väska kommit bort på vägen. Great! Mamma stod snällt med färskpressad apelsinjucie vid utgången och så var jag tillbaka i Sverigevädret igen.