Det här är sista dagen jag tänker vara hemma från jobbet. På måndag ska jag tillbaks. Så är det bara.

Igår fick jag min alla hjärtans dag present från George. Avin från Hydro sa att jag kunde komma och hämta den efter klockan 16.00. "Stort brev" stod det att det var. Det var fel. Det var en kartong, lika stor som den jag skickade hem mina böcker i från USA för ungefär ett år sedan. I kartongen låg;

- kvarlämnade kläder
- Cinnamon swirls (frukostflingor)
- 2 pkt av Kellogs Nutri grain cereal bars (hallon och blåbär)
- 2 storlekar på ziploc påsar
- Ritz bits sandwiches med jordnötssmörsmak
- 2 pkt rasberry lemonade drinkmixpulver
- shampoo från John Frieda
- storpack med Wonka Nerds
- chokladhjärtan med Nalle Puh-figurer
- en stor chokladkossa
- stooor påse med Doritos (nachosmak offcourse)
- två flaskor NyQuil for cold and flu
- servetter med hjärtan på
- svarta sopsäckar

Nu kanske inte ziplocpåsar och cereal bars låter romantiskt i dina öron, men för mig är det det! Det betyder att han har lyssnat på vad jag har sagt att jag saknar från hans land. Salta kex med jordnötssmör är mycket mer omtänksamt än ett guldhalsband. Jag var lyrisk hela kvällen över mina Doritos och Wonka Nerds!

Mamma körde ner mig till Kungsbacka närakut igårkväll och jo men visst fick jag ett intyg till försäkringskassan på att jag var sjuk. Samma braiga doktor som igår. Slapp till och med betala för besöket.
Diagnos; lunginflammation.
Symptom; hosta och tecken på lunginflammation.

Jahopp.

Min ambition för dagen är att sakta masa mig till brevlådan och posta Pontus Skalmanvykort. Och duscha. Och ringa jobbet. Och betala bilskatten. Sen är ambitionsmätaren fylld. Usch är det redan onsdag..?

---

Bilskatten betald, jobbet ringde mig och Skalman är postad. Nu ska jag bara ta några magnecyl för att få bort ryggont och bihåleont innan jag släpar mig in i duschen. Först av allt ska jag släppa in katterna från altanen. Baloo ylar.

Försök aldrig skriva nåt som har med sjukvård att göra när du har en morsa som jobbar inom den sektorn + en polare som är på väg dit. Fine, ett CRP. Högt var det i alla fall = jag är fortfarande sjuk.
Idag går jag hemma och hostar samtidigt som jag försöker få tag på ett sjukintyg till arbetsgivaren.

Regnet ramlar ner från himlen utan uppehåll, så det blir ingen promenad idag. Såg däremot filmen Cold Mountain i förmiddags. Jag förstår att Renée Zellweger fick en Oscar för sin tolkning av Ruby. Jättehemsk film. Men bra.

Annars händer absolut ingenting. Skrev ett kort till Pontus men daterade det inte, då jag inte vet när det kommer bli postat... Baloo gör tappra men meningslösa försök till att få mat.
Jag vill inte vara sjuk mera nu! Jag är trött på det, jag vet hur man gör och nu vill jag inte göra det längre! Nu räcker det! Jag kan inte ens gå NER för trappan utan att få en hostattack, kan knappt sitta still utan att det killar i halsen och försöker jag ens tänka på att ta ett djupt andetag så *HOST HOST* är jag igång igen. Det är ju inte ens slemhosta längre, bara irriterande rethosta. Vad är den bra för?!

Om närakuten kunde ta och svara så det åtminstone känns som att jag har gjort något idag...

---

Närakuten ger minsann inte ut några sjukintyg om de inte får titta på mig. Det var ju det de gjorde igår... Och de har ingenting att göra med Kungsbacka vårdcentral så hur ska de kunna veta att jag har varit hemma sen i onsdags..? Samarbeta någon? Nej, nej, hemska tanke.

Frida körde mig till närakuten idag. Sen satt vi i det spygrönmålade väntrummet och väntade och väntade och väntade med två jobbiga ungar som bara sprang runt och gapade. När jag väl fick komma fram till tanten i luckan och betalat så snällt de obligatoriska 130 kronorna, talade hon om att väntetiden var en timme så ville jag gå någon annanstans under tiden var det okej.

Vi masade oss iväg för att köpa en smörgås i vårsolen. Första dagen jag hade matlust på en vecka. Fick en liten promenad på köpet. Väl tillbaka en timme senare hittade jag en jobbarkompis i väntrummet med bihåleinflamation. De jobbiga ungarna var borta men väntetiden var ytterligare 40 minuter. Och sen vänta en stund i det lilla undersökningsrummet. Sen äntligen kom farbror doktorn. Han lyssnade och lyssnade i stående, sittande och liggande ställning (för min del) på både hjärta och lungor. Ett snabbt HB togs (låg på 180) och sen fick jag penicillin för tio dagar. Gigantiska tabletter. Tur de går att dela i två. Honom tycker vi om.

Promenaden gjorde mig nog gott för i nuläget är ryggen inte lika trasig. Hostar konstant istället. Pest eller kolera?

Natten till i lördags (01.30) kom grädden på moset i form av ryggskott. Hurra. Kunde inte röra mig, var helt låst i hela ryggen. Har aldrig haft så ont i ryggen i hela mitt liv. Ajajaj vad ont det gjorde. Med tanke på att jag fortfarande hostar var kombinationen inte allt för lyckad. Koncentrerade mig i närmre två timmar på andningen för att undvika hostattacker (gick sådär bör jag väl tillägga). Varje utandning blev plågsam.
Mamma fick komma med starkare värktabletter än de jag hade på sängbordet. I sånna här lägen är det skönt att fortfarande bo hemma. Vad hade hänt om jag bott alldeles själv? Fått ringa 112?

Så inte mycket har hänt. Klippt och klistrat lite i albumen som ska ges bort här i påsk. Så länge värktabletterna sitter i kan jag röra mig. Aningen fult (tänk sned puckelrygg), men det är bara katterna som ser mig.

Pratade med lillebror i två timmar i morse. Längtar efter att få träffa honom om mindre än tre veckor!

Jag börjar bli gammal. Igår fick jag det orange kuvertet. De talade visserligen om för mig att jag inte kommer få någon prognos förrän jag fyller 28, men bara vetskapen om att jag finns i registret för "vuxna" är lite skrämmande. Eller skrämmande kanske inte är rätta ordet... Fast lite rädd är jag allt för att bli vuxen. Tanken är ju ändå att jag ska flytta hemifrån på riktigt, skaffa utbildning, jobb och ICA-kortet. Fast jag vet inte om det kommer i just den ordningen. För att flytta hemifrån på riktigt står man skriven på en annan adress än den man bott på under sin uppväxt. Eller? För om jag nu flyttar till USA (beroende på visum, ekonomi osv.) så vill jag ju inte emigrera. Jag skaffar mig alltså en till adress, men inte en helt ny. Har jag då flyttat hemifrån?

I övrigt så är det final i På spåret ikväll. Bara att jag vet det ger en vuxenpoäng, att jag ska titta på det måste ge mig minst två extra. Gjorde ett ålderstest på facebook för någon vecka sen där resultatet blev att jag var 35 år gammal.
Jag har ingen nojja över själva åldrandet, det är bara resten jag inte är så pigg på just nu.

Känner mig även som om jag hade ena foten i graven den här veckan. Ryggen gör så ont av allt hostande att det är livsnödvändigt med smärtstillande för att palla dagen. Hostmedecinen har slutat verka. Funkade i två dar i alla fall. Går omkring som ringaren i Notre Dame, käkar mina nacho chips och försöker att andas så lite som möjligt.

---

En rolig nyhet är att Across the universe kommer till Sverige här i dagarna. Musikalfilmen med Beatlestexter som handling. Såg den i September i Seattle med George, lillebror och Lulu. Då fattade jag ingenting, men efter att ha fått hela filmen förklarad för mig (George lyckades på nån vänster uppfatta allt som hände) samt nästan lyssnat sönder soundtracken, är jag nu också ett fan av denna film. Bör ses mer än en gång dock för oss dumskallar som inte fattar på första försöket. Across the universe är en sån typisk film som kommer dyka upp som standardfilm i kultur- och idéhistorian hos Irene på Aranäsgymnasiet. (Fick för övrigt fyra fyrar i GP).

19 dagar kvar till Seattle

Väl hemma från vårdcentralen igår fick jag feber. Den gick upp och ner och upp och sen lite ner, frysa, svettas, frysa, svettas...Muskelvärk i hela kroppen och aningen ofokuserad pga Mollipecten (hostmedecinen).
Idag växlar jag mellan Tylenol och Magnecyl som värktabletter. Muskelvärken är över men hela ryggen är trasig.

Det är pisstråkigt väder ute. Inte för att jag ahde velat gå ut och gå med min bergochdalbane feber ändå, men man blir ju inte direkt piggare av mörkgrå himmel och konstant regnande. Lever på vindruvor, tortillachips, juice och honungsmackor. Och värktabletter. Allt enligt tallriksmodellen.

Klockan är snart halv fyra och det ENDA jag gjort idag är att ha sett "Du har mejl". Jag vill ha en sån bokaffär som Kathleen Kelly! Jag vill, jag vill, jag vill! Och hennes lägenhet också. Fast inte den blommiga soffan.

Nu skulle det sitta fint med ett nytt pussel från Thomas Kinkade.

Gissa vem som vaknade och hostade brunt slem, snöt ut gult snor samt höll på att dö av ryggvärk? Gissa vem som ändå åkte till jobbet? Gissa vem som blev hemskickad från jobbet och åkte vidare mot vårdcentralen? Gissa vem som nu går på Mollipect? Gissa vem som vill dricka litervis med mjölk bara för att den inte får? Gissa vem som är trött på att vara sjuk jämt och ständigt?

JAG!

George har köpt en fisk som han döpt till Sam. En riktig. Han har även fått en rumskompis. Den är han inte lika glad över. Men den är bannlyst i mars när jag hälsar på.

Hela helgen spenderades med mamma i "syrummet" och alla våra scrapbookingtillbehör. Hunger och toalettbesök var de enda avbrotten vi hade. Jag har nu endast två layouter kvar i de album jag började på i juli, till mina barns far- och morföräldrar. Överräckes under min vistelse i Seattle nästa månad. God mat och tända ljus framför TV:n gjorde myset perfekt.

Nu tycker jag det börjar märkas rätt tydligt att Melodifestivalen bör ändra koncept. Svergie är utpumpat på artister och tar därför in falsksjungande ryssar, Humle och Dumle i röda kostymer samt en sång om pizza med kebab på. Va?!
Amy Dimond och Sanna Nielsen klarar sig bra ändå.

Varit ute hela dagen i vårsolen på jobbet. Första mellanmålet för i år serverades ute. Tänkte ta mig en dusch nu så jag blir av med allt sandlådedamm.

Tog med mig hjärtformade chokladbollar till jobbet. Tror det uppskattades.

Smartbarnet satt på trappan idag och stirrade in i trappstolpen. Jag satte mig brevid.
Jag: Vad gör du?
Han: Jag funderar...
Jag: Jaha, vad funderar du på? (aningen udda ordval från en 2,5åring)
Han: Jag funderar på hur man gör när man läser...
Det gick ju inte att hålla sig.

Grays Anatomy är igång igen och halva anledningen till att jag tittar är ju för de få sekunder de visar flygbilder över Seattle. Hejja Izzie och rådjuret!
Americas Next Top Model 9 har nu fått sina 13 deltagare, nästa vecka börjar "allvaret".

Lillebror - ge mig dina quarters! Och uppdatera din blogg!
Josse - för att KK inte uppfyllde mina förväntningar. Men jag hälsar gärna på framåt vårkanten!

Snart dags för ett nytt pussel känner jag. 1000 bitar denna gången.

Vecka sju nu. När jag var liten var det alltid snö på sportlovet. Det är det inte längre. Krokusarna sticker upp. Läskigt.

Imorgon börjar Americas next Top Model säsong 9. Säsong 10 börjar i USA 20:e februari. Sverige ligger med andra ord en hel säsong efter. Gäller att hålla sig och inte kolla upp vem som vann.

Jag är helt grötig i huvudet. Hostar upp sånt där gult härligt slem. Lite Magnecyl koffein och jag klarar mig på jobbet även imorgon. Senaste tillskottet i pillerbanken är eeze. Funkar faktiskt. Funderar på när jag senaste kände mig frisk till 100%. Åttan kanske......

Helena! 38 olika stater har jag bland mina quarters nu. De tolv som saknas är;

- Alaska (2008)
- Arizona (2008)
- Arkansas (2003)
- California (2005)
- Florida (2004)
- Hawaii (2008)
- Idaho (2007)
- Maine (2003)
- Montana (2007)
- New Mexico (2008)
- Oklahoma (2008)
- Wyoming (2007)

De från 2008 har ännu inte tillverkats, så det är inte så konstigt att jag inte har dem.

Det är verkligen roligt att jobba med barn. Idag när jag skulle gå hem kom en av fyraåringarna springande samtidigt som han ropade; fröken, fröööken, ska du gå hem nu?
Jag: Ja jag hade tänkt det.
Han: Ska du komma tillbaka sen?
Jag: Ja imorgon kommer jag tillbaka.
Han: Okej då ska jag inte slåss imorgon.
Det låter bra tycker jag, sa jag och låste grinden.

När jag svängde in på parkeringen här hemma, sken vårsolen så fint på träden och jag hörde fågelkvitter på väg upp mot huset. Fast lite läskigt är det att det bara är februari och snödropparna redan blommar.

Ny resa är beställd. 12:e mars flyger jag till Seattle för att spendera tid med lillebror och min kära värdfamilj som jag inte träffat sen i september. Ska bli så himla roligt! Firar påsken där och även Camillas 3årsdag. Ska antagligen (förhoppningsvis) på musikal med Toddi, Kyra, Carol och Sara, ska defenitivt svänga inom Starbucks mer än en gång, ska utan tvekan till scrapbookingbutiken i Issaquah och med all säkerhet till två olika Michaels. Bara strosa runt i kära gamla U. Villige, köpa Tillamook youghurt på QFC, sugar snap peas hos Metropolitan Market, dricka strawberry lemonade på Cheese Cake Factory/Red Robin... Oj vad matfixerad jag blev. Sist jag pratade med Toddi sa hon att Pontus saknade mig (han skrek i bakgrunden att det gjorde han inte alls), men sen erkände han att han saknade min matlagning(tropical tacos, hasselbackspotatis, riktiga pannkakor, köttbullar...). Gulligt för en snart 6åring. Men ooooooj, han blir snart 6!!

Några dagar i San Diego blir det också för att fira Georges 25årsdag! Överraskningar är planerade från min sida samt ett eventuellt Sea World besök från Georges sida. Ska bara hitta en bra biljett ner dit.

Och massor och åter massor av foton ska tas. Désirée kan ju gå och springa, Camilla pratar som aldrig förr och Pontus läser. De växer upp så fort... Jag skulle aldrig säga det här är min dotter/son, men jag säger definitivt att det här är mina barn. Det säger jag fortfarande. Folk som inte känner mig så väl får väl tycka att jag är konstig då. Jag längtar!

Resan tar slut 25:e mars (landar på Landvetter 26 mars).

Ja. Tillbaka i Sverige igen då alltså. Tillbaka på jobbet. Men. Strax innan jag åkte till USA ringde Älskogsbräcka och frågade om jag var intresserad av en position på 90% hos dem. Klart jag var! Så sen 4:e februari har jag ett fast schema (mitt alldeles egna), jobbar på samma förskola med samma barn och ska fortsätta med det fram till slutet på augusti. Ett lugn har infunnit sig. Jag kan planera min vecka, jag kan skapa rutiner, jag slipper ha magkatarr.

Har ju som sagt jobbat på Älskogsbräckas förskola under hösten, men då inne på småbarnsavdelningen. Nu är jag hos de stora barnen. Upptäckte i fredags att Anna-Lenas lillebror går på min avdelning. Jag har ju bara sett honom under hela hösten...men inte kopplat...p-u-c-k-o...

---

Veckans citat kommer utan tvekan från den supersmarta 2,5åringen som skulle kunna vara släkt med Luke och Beck (Saras söta värdbarn i Seattle).
Han sitter och leker med ett plastlejon och en plasttiger. Plötsligt gömmer han lejonet mellan två plastbackar.
Jag: (klämkäckt) Vart tog lejonet vägen?
Han: (helt naturligt) Det gick till Afrika.
Jag: Haha, jaha du...
Sen gömmer han tigern mellan två andra backar.
Jag: (klämkäckt) Vart tog tigern vägen?
Han: (totalt oberörd) Den gick till Asien.
Jag: ..........eeeh.......haha........gjorde han det......(var det någon mer än jag som hörde honom?)

Början på veckan var lugn och sansad. Vi har gott om tid kvar tillsammans. Slutet på veckan kom väldigt fort och överraskande. Dags för hemfärd. Det var Niagarafall hela morgonen, men George två polare som skjutsade till flygplatsen var så grymt roliga att det inte passade att sitta i baksätet och böla. Men väl i säkerhetskontrollen blev jag ju två år igen och såg ut som en rödmosig tomat. Sexigt värre. Men när George väl sagt hej då för sista gången kunde jag inte med att stå där som nån annan lipsill. Suck it up and move forward please.

Flyget till L.A. var ett sånt där pluttigt, nästan propellerplan. Vi var 28 passagerar och då var det fullsatt. Flyget mot Frankfurt var betydligt större och bekvämare. Hamnade brevid Rupert, en otroligt pratglad amerikanare. Han satt vid gången, jag vid fönstret och mittensätet förblev tomt vilket vi tyckte passade utmärkt. På planet till Landvetter blev jag i stort sett döv av alla tryckutjämningar under det senaste dygnet.
Väskan kom i vanlig ordning inte så det var ju bara att ställa sig i kö hos tanterna i luckorna. Resenären före mig var ju ett stort pucko hela hon.

Resenären: "Min väska har inte kommit fram"
Infokvinnan: "Då får vi göra en anmälan på det"
R: "Men jag måste haaa den, för jag ska till Norge"
I: "Ja men då skickar vi din väska till Oslo..."
R "Men jag måste ha den nu, för mina nycklar ligger i den, jag kommer ju inte in annars"
I: aning irriterad " nu brukar ju vi råda våra kunder att ha alla värdehandligar i handbagaget då förseningar kan inträffa"
R: "Men jag måste ha den nu"

Sådär höll de på i en halv evighet.

Stopp vid Åbromotet betydde att jag och morfar mumsade amerikansk choklad och lyssnade på jazzmuzik i Balltorp. Mycket trevligt.

Fötterna var fortfarande ömma efter allt promenerande på Legoland. Dagen blev lugn. Den eviga fighten angående strumpor fick sig en nytändning när George under morgonen går ocmkring och ser ut såhär;
Jag anser att fryser man om fötterna tar man på sig strumpor, han anser att fryser man om fötterna så drar man ner mjukisbrallorna så man ser ut som en bebis... Man har tydligen bara strumpor om man har skor på sig, och har man inte skor så får man frysa. Killen behöver helt klart ett par tofflor. Det hela slutar i vilket fall med att jag alltid vinner.

Skuttade över till underhållningshuset med tv-spel (de har Wii-spel och vi spelade inte en endaste liten gång) och datorer för att kolla mejlen. 32 olästa mejl... (okej 25 var typ från facebook).

Kvällen tillbringades med film och popcorn. Otroligt goda micropopcorn. Jag tryckte i mig i sån rasande fart att till och med George blev förvånad och han är speedätare nummer ett. Första filmen, The Boondock Saints, var ingen tjejfilm. Ganska handlingslös den med. Börjar se ett mönster hos min andra hälft... Andra filmen var klassikern Alice i underlandet som jag inte sett på minst tio år. Nu efteråt förstår jag varför. Ännu sämre handling än första filmen.

Sen slog det mig naturligtvis att detta var ju sista kvällen och att jag måste packa. Krokodiltårarna sprutade medan prioritering bland kläder och skor gjordes. Ballerinaskor är inte jätteanvändbart i Svergie under februari månad, så de fick stanna. Legomuggen, den amerikanska hårtorken och några skjortor gjorde likadant. Hem kom scrapbookingpapper och mammas röda filt.

Så var det då dags för den stora dagen på Legoland. Inte ett moln på himlen, min feber var borta och vi hade ingen som helst frukost med oss (förutom Doritos, och opopbara popcorn). Ingen kö någonstans, det var fritt fram hela dagen. George blev förstås besviken då han inte fick ta körkort (endast tillåtet för barn mellan 6-13 år) men han kunde köpa ett ändå, så nu har han åtminstone körkort på Legoland (själv har jag nu ett svenskt, ett amerikanskt, ett på Legoland i Danmark och ett på Legoland i Cali). Intill hade de byggt en skalenlig Volvo - över 200 000 bitar...

Hamnade inne på en montervisning av hur man tillverkar Lego, där man även kunde köpa Lego i lösvikt. $7 för ett 4,5 hg. Hoppade omkring och tittade på allt de byggt i Lego, helt fantastiska grejer. George fick även med mig på Splash battle, där man åker omkring i båtar på en bana och skjuter vatten på de andra båtarna. Jag lyckades få vatten överallt, inklusive ner mellan skinkorna och in i trosorna. Kände mig lagom fräsh efter det och George var i onåd en   timme framöver. Som tur var hade jag ombyte i ryggsäcken som låg vid entrén i ett skåp. Dvs, vi gick tillbaka genom HELA parken. Passade på att ta väldigt gott om tid på mig då jag bytte om.

Sen var det glömt och förlåtet och vi spatserade in i miniland, en av mina personliga favoriter. Åtta städer hade de byggt upp, bl.a. New Orleans, Las Vegas, New York och Washington DC. Och nästan ännu mer fashinerad var jag av alla miniväxter överallt.

En 3-D film ramlade vi in på också, handlingen utspelade sig på en racerbana och vi fick ha skitfula glasögon på oss.
Mot slutet av dagen hamnade vi i riddarområdet. Jag köpte mig en glass och tre minuter senare låg den på marken. Spelade minigolf och jag vann (fyra poäng mer räknas jättemycket). Och som avslutning på min hämd från Splash battle, drog jag med George på drakbergochdalbanan. Vi vet alla vad jag tycker om bergoch dalbanor men till och med JAG kunde tänka mig att åka denna. George mådde illa en halvtimme efteråt. Avslutade besöket i The Big Shop och trots att den kanske var stor, fanns det inte mycket jag ville ha. Det blev legobitsformade magneter till mammsen och en mugg till mig själv men sen räckte det. Fanns inte ens nåt kul till Alva.

Ja sen var det två bussar tillbaka till Oceanside där vi käkade middag på en charmig italiensk restaurang. One bus to go och vi var tillbaka i rummet som hade inspekterats och passerat felfritt.

Fredagmorgonen var det inspektion av rummen, vilket betydde att flickvän och flickväns grejer inte skulle vara där. Därför packade vi varsin ryggsäck och satte oss på tre bussar under torsdagen. Och vi åkte och vi åkte och vi åkte... På andra bussen fick jag feber. Och tredje bussen tog oss till Legolands entré. Där hoppade vi av. Ja. Och sen stod vi där i regnet för det var George som hade stått för planeringen. Det regnade på oss och det var mörkt. Försökte ringa en taxi men de ville promt ha en adress (kör man taxi bör man väl veta var de stora turistmålen ligger...eller...?).

Hur som helst så var vi ju tvugna att få tag på ett hotell. Frågade en liten infosnubbe om råd och det var ju bara "two exits down on the freeway". Vi tänkte inte promenera på motorvägen och frågade vaktsnubben istället och han tipsade om ett hotell på andra sidan vägen om man gick över den gigantiska parkeringsplatsen och sen tog den lilla gången och sen korsade gatan. Vi traskade över parkeringen och började leta efter den lilla gången bland buskar och träd ända tills polisen börjar tuta på oss (blinkade gjorde han också).
"Letar ni efter den lilla gången?"
Ja jo det gjorde vi ju...
"Den ligger här nere, jag kan ge er skjuts"
Ja men vad bra tänkte vi och hoppade in i bilen. 30 meter senare stannade han. Nej det var inte alls pinsamt.

Väl över vägen letade vi oss in på hotellområdet och förstod rätt snabbt att det här var kanske inte riktigt i backpackerstil... Det tyckte inte heller personalen på Grand Pacific el Mafioso Supersized Hotel, dotterhotell till Hilton. Jag skulle tråka ut er med alla telefonsamtal och veligheter hit och dit angående nytt hotellletande, men till slut hamnade vi på Motel 6. Där fanns det ingen micro till våra popcorn och ingen hårtork till min lugg.

Middag blev det på Taco bell, där George berättade en del barndomsminnen. Magnecylen började sluta verka och febern kom smygande igen... Trots att vi hade en 2x2 meter stor säng använde jag mindre utrymme än i George säng, där jag låg och huttrade.

Dagens uppdrag var att ta oss till Wal*Mart. Första bussen tog oss till stället som säljer de godaste varma chokladdryckerna i hela världen. Och deras chokladkaksutbud var inte att leka med det heller. George tog första tuggan och jag tog en skrytbild.

Andra bussen gick också som den skulle. Tredje busshållplatsen hittade vi inte. Däremot hittade vi en Doritoslastbil! Personalen på 7 eleven hade sämre lokalsinne än min bror så efter velande över samma väg tre gånger bestämde vi oss för att ta till det gamla hederliga sättet - att gå. Och vi gick och vi gick och vi gick, upp för en backe, ner för en backe och hamnade på Staples. Staples är en jätterolig butik fylld med post-it lappar, linjaler, gem, kalendrar, papper, snurrstolar och andra skojiga kontorsartiklar. Inköp av ny allmanacka till badrummet här hemma blev det och så vidare till en bokaffär med typ 2000 pocketböcker på 20 kvadratmeter... (Typ). Tredje affären blev 99 centaffären. Allt där inne kostar 99 cent eller mindre. Vi hittade anabolabananer, glasskålar till George obefintliga köksutrustning (tidigare i veckan gjordes inköp av skärbräda och kniv) och naturligtvis Wonkagodis. Ni vet Willy Wonka. Han har ett eget godismärke på riktigt.

Strosade in under en motorvägsbro (det fanns en trottoar att gå på) och hittade ännu fler affärer som vi inte gick in i. Däremot stannade vi vid en busshållplats precis utanför en high school. Men bussen ville inte komma hit heller och till slut började skoleleverna välla ut och det blev allmänt trafikkaos med alla hämtade föräldrar i sina vrålåk så vi forstatte att gå.... Upp för en backe.... Jo men självklart regnade det på oss också. Ner för backen.... Och i slutet på backen ser jag *trummvirrvel* Michaels! Mitt älskade scrapbookingvaruhus! Hela min dag, allt gående, hade äntligen lönat sig. Och tro det eller ej, men Wal*Mart visade sig ligga vägg i vägg. Det blev shopping så det stod härliga till. George köpte sig en brödrost ($8 need I say more..?) och jag köpte en filt till mamma (hela dagens projekt). Inne på Michaels gick jag och njöt och log och la ner både det ena och det tredje i korgen.

Lyckades hitta en buss som skulle ta oss tillbaka till 7 eleven och än en gång räddar George yrke oss från att vänta på fler bussar. Vi stod under taket hos 7 eleven och såg ut som dränkta katter, när en äldre man erbjöd oss (och våra 218 plastpåsar) skjuts tillbaka till basen.

Lång dag med onda fötter, men inte hängde vi läpp för det. Jag hade ju varit på Michaels :)

Jag var fortfarande inte riktigt i fas med tidzonerna. Då det inte gick att väcka George ens med pet-i-kinden-metoden hoppade jag över till soffan och försökte roa mig i halvdunklet. Och vad gör jag när jag har tråkigt, jo jag drar fram kameran och plåtar mig själv i samma vinkel 184 gånger. George Legosamling hamnade också på minneskortet, samt sömntutan själv. Smsade mamma som tyckte jag kunde sjunga för honom......."Jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna, jag kan en sång som går folk på nerverna......"

Hade inga ambitioner egentligen för denna dagen. Käkade frukost framför två avsnitt av The Fraggles. Ja det är ett barnprogram, har du nåt problem med det eller? Eller ligger problemet i att George har 10 dvdskivor med de fem första säsongerna? Frukost och Fraggles hör numera ihop i USA. Jättegoda flingor har de också med kanelsmak. Först tyckte jag det var konstigt att äta något som smakade födelsedag (fick förklara vår födelsedagstradition för George) men vande mig förvånandsvärt fort.

Uppdaterade lagret av Doritos hos the PX. Varför har vi inte Doritos i Svergie??? Varför?! Det är inte jättesmidigt att frakta chips från USA, det går liksom i kras. Tro mig, jag gör tappra försök varenda gång. Doritos ska inte vara smuliga. De ska vara trekantiga och utsökta och man ska få orangea fingrar av dem (för de är nachochipsen som är godast).


Jag tyckte det var dags att se klassikern Edwars Scissorhands, så det gjorde vi. Sen plockade min kära andra halva fram den så-dålig-att-den-blev-bra-filmen Monster squad. Och mitt i den får jag sms från lillebror att Heath Ledger är död. Den var aningen oväntad.

Efter ha spenderat 3 nätter i Georges säng ville min rygg inte vara med längre. 30 minuter ryggmassage senare var jag tillbaka på banan och det bar av mot San Clemente igen. Denna gång för att göra ett stopp på Starbucks! Efter fyra månader utan detta trevliga hak var jag tillbaka för att avnjuta min Frappuchino Caramel. Slurp!

Några bord ifrån oss satt en liten tjej i 5-6årsåldern iförd Bratzjoggingskor, jeans, rosa prinsessklänning och håret i ett enda skatbo. Pappan satt brevid och läste tidningen. Gissa om hon var uttråkad. Eftersom varken hon eller George egentligen ville vara där började de flirta med varandra. Det hela började med enbart fniss, övergick i grimaser, vidare mot djurimitationer och slutade i gapflabb. Alla var mycket roade (även andra kunder), alla utom pappan som blev mer och mer distraherad i sitt tidningsläsande. När tjejen höll på att rinna av stolen av uttråkning tog han sitt förnuft till fånga och packade ihop. Hon satte på sig sig sina jordgubbsformade solglasögon och studsade ut från stället med sina glittrande ögon.

Hon förgyllde hela vår dag :)

Den eftermiddagen lärde sig George hur man förvarar sin tandborste, då han läste min medhavda bok "101 things everyone should know how to do". Jag försökte läsa mig till hur man jonglerar och då var ju George tvungen att briljera med sina skills på det området.

Kvällens film blev 300. Inte heller den handlade om nånting. Visst var den så snyggt gjord som alla sagt, men allvarligt... Vad handlar den om? Massor med vältränade karlar springer runt och hoppar i slow motion och dödar varandra...