Sista helgen
Sista helgen i Seattle spenderades i goda vänners sällskap. Sara hjälpte mig att packa (hade aldrig kommit hem 
om det inte var för henne) och även Johanna gjorde en insats. Jag satt mest på sängen och tittade på. På lördagen tog vi oss upp till Alderwood. Jag hade klipp- och slingtid och vi kände att en sista runda inte kunde skada. Jag och Sara hittade världesn största solglasögon och var ju bara tvugna att fula oss. P & N <3 Senare slöt Emma och Erika (en ny tjej från Partille) upp och vi tog oss alla bort till Billy McDetjagfortfarandeintekanstavatill. Det var dags för en sista middag med de svenska (och finska) au pairerna. Det blev en lyckad kväll med många skratt och vi upptäckte att vi hade mer gemensamt än bara språket. Emma åkte hem typ en vecka efter mig så Sara och Johanna firade midsommar hemma hos Erika och hennes slott till hus.
Söndagen blev en ledsam dag. Avsked med familj och släkt. Sara och Johanna fanns på plats även denna dag och även Samirrah efter att vi plockat upp henne i Rentons slumkvarter. Typ. Som vanligt hade 
Toddi och Markus ställt till med buffémat till en hel armé. Carol och Larry, (Toddis föräldrar), Siegrid, Kyra, Amanda och Robin var där för att äta av 
allt det goda. Toddi hade ordant så att det skulle bara vara saker jag gillade, så faten dignade bl. a. av frukt och bär, tortillachips, guacamole, grillad lax, grönsaker (och då speciellt sugar snap peas) och till och med några små skålar med saltlakrits stod där. Solen sken så vi satt ute på långbord och både jag och Johanna lyckades bränna våra högerarmar. David dök upp lite senare med Ivy och Julian. Jag började inse att nu åker jag snart och höll därför Désirée i ett krampaktigt tag en lång stund. Hon är den söstaste bebisen på denna jord och det säger jag inte bara för att jag älskar henne utan för att hon faktiskt är jättesöt.
Efter maten var det dags för tårta och jag fick avskedspresenter och det hade jag då inte förväntat mig. Orkade inte 
läsa alla korten inför alla utan lade undan dem för att läsa i lugn och ro vid 
senare tillfälle. Markus höll det finaste talet jag någonsin fått och inte ett kvinnligt öga var torrt när han var klar. Först tänkte jag den dumma tanken att det här kommer jag klara, det kommer gå bra, men det höll ju inte ens en minut. Toddi försökte sig inte ens på något att säga, det gick liksom inte. Jag funderade på om jag förväntades säga något men tanken slogs bort då jag knappt kunde avsluta en mening. Siegrid sa också några fina ord. Det kändes jättekonstig att föreställa mig att jag skulle åka ifrån den här familjen, jag kom ju just. Men sen såg jag på barnen och insåg att jag kommit dit innan Désirée ens var född. Numera stoppar hon allt i munnen och skuttar runt på rumpan i raketfart. Jag har kännt henne hela hennes liv.
Men det går inte att sörja hela tiden. Markus föreslog att vi flickor skulle ta oss en tur på Lake Washington i kanoten. Sagt och gjort, på med andra kläder och ner till bryggan. Jag satt längst fram iklädd världens äldsta och
största flytväst, Johanna satt i mitten och talade om för mig och Sara (som satt längst bak och hade kommandot) vad hon såg för djur hela tiden (hon behövde nämligen inte paddla). Efter vissa frontalkrockar med diverse bryggor, stockar och växter lyckades vi få oss en riktgit trevlig stund på sjön. Blåste gjorde det men det var inte kallt för fem öre, men armarna fick jobba på bra. Ingen av oss ramlade i och efter att vi kommit i land igen bar det ner till mitt rum igen för lite mer packning. Sara är kung på att packa! En riktigt klippa.
Senare på kvällen åkte vi för att damssuga bilen, som tack för att jag fått ha den under året. Den har aldrig varit så ren som den var när Sara var klar med dammsugaren. Lämnade av Johanna och sen började den gröna milen hem mot Sara. Ingen av oss sa något. Vi visste ändå. Jobbigt var det. Riktigt jobbigt.
På nåt sätt så kom jag hem den kvällen för att förbereda mig för min sista arbetsdag dagen därpå.
I Sverige
Bara för att jag kommit hem betyder inte det att jag ska lägga ner bloggen, däremot kommer det nog inte uppdateras lika ofta, jag menar nu kommer jag väl springa på er på stan istället. Och allt har inte kommit upp här än, bilder och historier saknas från de sista dagarna.
Jo. Imorgon (söndag 17 juni) eller ja det blir ju idag för klockan är över tolv... Hur som helst för den som önskar och vill så är den inbjuden hem här till mig och min familj under dagen. När som helst, så länge det är efter klockan 10.00 för annars är vi inte vakna... Kliv på, stig in, mat finns för den som önskar.
Jag vill inte åka hem
Kommer hem nu på onsdags förmiddag om alla flygplan går enligt tidtabellen.
San Diego juni 2007
Men jag har ju som sagt varit i San Diego. 03.45 blev jag upplockad av samma stora man som när jag och Emma åkte till Hawaii. Skillnaden denna gång var att jag behövde betala för resan. Väl framme vid incheckningen fick jag hjälp av en mycket trevlig och morgonpigg herre och efter lite letande i i diverse datorregister fick jag min biljett, köpte mig en vattenflaska och vips så satt jag flyget på väg ner till Phoenix. Där var det byte av plan. 
Jag som har lite issues med att sitta någon annanstans än vid gången klarade mig utmärkt i mitten på väg till AZ och därifrån till CA satt jag längst fram vid fönstret och hade grannstolen tom så även om planet var ritkgit B-igt så hade jag bästa platsen ever. Tog typ 70 kort ner på diverse Sim City-vyer och vips så gick vi ner för landning. Hade inte mått illa en enda gång och inget tryck i öronen. Resan började väldigt bra.
I det här läget är det nog dags att presentera George för er. Det var pga av honom jag åkte ner och det var med honom jag skulle spendera mina sista semesterdagar. Lite nervös var jag allt där på flygplatsen men allt sånt försvann så fort vi träffades. Han jobbar för the US Marine Corps, 24 år gammal, har 8 (?) tatueringar och är aningen rädd för fåglar. Äger en MC (Suzuki för den som undrar, typ min bror) som min kära mamma tyckte var snygg (och det tycker jag med). Har inte åkt på den dock. Åkte blå truck istället. 
Dagarna gick fort men en del hann vi allt med. Var på San Diegos kända zoo (jag kanske borde utbilda mig till profitionell zoobesökare så ofta som jag hänger på dem...) där vi bl. a. såg tigrar, pandor, flamingos, apor av diverse arter, knepiga fåglar, grodor i färgglada färger, okapis (giraffhuvuden och zebraben), små flodhästar och stora flodhästar samt några jättefula grisliknande djur. Öronen var helmysko. Hann inte se mer än en tredjedel av vad djurparken hade att erbjuda, men såg dessto mer av motorvägen...Hängde även en del med Georges jobbarkompisar och deras familjer. Ian och Holly till exempel har Jade 2 år.
Jade är även Georges guddotter och han bara skämmer bort henne. Vi var barnvakter åt henne en halvdag och det roliga (tyckte jag) var att hon gallskrek så fort George kom i närheten, men ville att jag skulle läsa sagor för henne inne i hennes koja i hennes rum. Var mer eller mindre fånge där inne i två timmar. Sen lockade George ut oss till lekplatsen där han fick lov att leka med henne. Plötsligt fick hon för sig att kalla mig för mamma... Sin egen mamma kallar hon vid förnamn... What can I say, I'm a professional... Jade åt även glatt svenska köttbullar den kvällen och såg snällt på film... Innan hon bestämde sig för att banka på dvdn med ett baseballträ i plats vill säga, så att filmen hängde sig...Georges rumskompis Javi hade några krav när jag kom. De bestod av pannkakor och köttbullar, så första kvällen bar det av till mataffären och det var som att handla med två barn förutom att de inte fick plats i kundvagnen och därför sprang bort stup i kvarten. Ingen känsla för planering och därför gick vi fram och tillbaka i butiken ungefär 7 gånger. Till slut blev jag trött på dem och bossade runt med dem som en gnällkärring men till slut kom vi ut därifrån i alla fall.
Ian och Holly hade en granne som också hette Holly och hon hade 1-åringen Maria ihop med sin pojkvän/make vad han nu var. Han var inte där i vilket fall så jag träffade honom aldrig. Men jag, George, Ian, Jade, grann-Holly och Maria gick på bio i Oceanside i alla fall. Knocked up såg vi, en riktigt bra film, den kan jag rekomendera. Hade jag inte befunnit mig i sällskapet så hade jag hatat oss. Vi var de där med de skrikiga barnen. Fast för att vara så små får jag säga att de var väldigt tålmodiga, med tanke på att båda var vakna under hela föreställningen.
Promenerade även runt I Oceanside och tittade i lite affärer och tog en sväng ut på en av
pirerna. Längst ut låg Ruby's (en restaurang). Där åt vi inte. Nordbo som ja gär var jag tvungen att känna om vattnet verkligen var så kallt som George påstod att det var. Vi vet alla att jag är sjåpig vad det gäller vattentemperaturer, men jag tyckte det var riktigt behgligt i havet så jag mobbade honom lite för det efteråt. Holly kom med oss en av kvällarna på en promenad och klättrade genast upp i en staty och raggade upp en gangster med brud, för att ta kort på oss alla tre. Om ni inte har hört talas om Eddie Izzard så är det dags att ta reda på vem han är. Han spelar en av huvudrollerna i The Riches och det är på den vägen jag vet vem han är. Vad jag inte lärde mig förrän i hlegn är att han är en stand up comedian. Och inte så dålig heller. Skrattade så att jag grät. George hade fem dvder med honom men vi såg "bara" två och en halv. "I will eat all the leaves on this tree, I will eat more leaves the I should and other giraffes may die... Aahaha..." (från föreställning Glorious) http://www.youtube.com/watch?v=WYcnEonB04E
Dagarna försvann i ett enda blurr och innan jag visste ordet av så var jag på väg mot flygplatsen i framsätet på Hollys bil. George satt där bak tillsammans med Jade och såg mest olycklig ut. Jag såg rätt olycklig ut i framsätet. Och JA för er som inte fattat det vid det här laget så är vi ett par. Jag vet vad folket sa innan jag åkte, gå nu inte och bli kär där borta i Amerika. Jag lyckades till två veckor innan jag skulle åka hem...
Efter en väldans massa trassel på tillbakavägen, möttes jag av Sara och Johanna på Sea-Tac. Kändes som jag levde i ett akvarium, öronen var totalt paj. Hem kom jag i alla fall och det var inte mycket mer att göra än att öppna resväskan för att lufta den och krypa ner mellan mina nytvättade lakan för att smala energi till resterande jobbdagar.
Jo. Jag lyckades någonstans mellan flygresan från Phoenix och djurparken göra sönder skärmen på kameran, så nu ser jag ingenting, men kan fortfarande bilder. Bravo.
San Diego, here I come
Planet ner till San Diego lyfter 05.30 imorgonbitti vilket betyder att jag åker från huset vid 4-tiden. Ska vara där nere vid mexikanska gränsen fram till tisdag eftermiddag och sen hämtar Sara mig på kvällen på flygplatsen och sen blir det jobb i tre dagar, packa hela helgen och göra något sista inköp och sen jobba på måndagen och sen så flyger jag hem. Helt sjukt att tiden bara försvunnit. Mars var apalång men maj har försvunnit i ett hujj. Vad hände?
Nej nu får jag ta mig en dusch för att samla mina tankar lite och sen ge mig på ett tredje försök i packningen...
