Anna W.K.

Sista helgen i Seattle spenderades i goda vänners sällskap. Sara hjälpte mig att packa (hade aldrig kommit hem om det inte var för henne) och även Johanna gjorde en insats. Jag satt mest på sängen och tittade på. På lördagen tog vi oss upp till Alderwood. Jag hade klipp- och slingtid och vi kände att en sista runda inte kunde skada. Jag och Sara hittade världesn största solglasögon och var ju bara tvugna att fula oss. P & N <3 Senare slöt Emma och Erika (en ny tjej från Partille) upp och vi tog oss alla bort till Billy McDetjagfortfarandeintekanstavatill. Det var dags för en sista middag med de svenska (och finska) au pairerna. Det blev en lyckad kväll med många skratt och vi upptäckte att vi hade mer gemensamt än bara språket. Emma åkte hem typ en vecka efter mig så Sara och Johanna firade midsommar hemma hos Erika och hennes slott till hus.

Söndagen blev en ledsam dag. Avsked med familj och släkt. Sara och Johanna fanns på plats även denna dag och även Samirrah efter att vi plockat upp henne i Rentons slumkvarter. Typ. Som vanligt hade Toddi och Markus ställt till med buffémat till en hel armé. Carol och Larry, (Toddis föräldrar), Siegrid, Kyra, Amanda och Robin var där för att äta av allt det goda. Toddi hade ordant så att det skulle bara vara saker jag gillade, så faten dignade bl. a. av frukt och bär, tortillachips, guacamole, grillad lax, grönsaker (och då speciellt sugar snap peas) och till och med några små skålar med saltlakrits stod där. Solen sken så vi satt ute på långbord och både jag och Johanna lyckades bränna våra högerarmar. David dök upp lite senare med Ivy och Julian. Jag började inse att nu åker jag snart och höll därför Désirée i ett krampaktigt tag en lång stund. Hon är den söstaste bebisen på denna jord och det säger jag inte bara för att jag älskar henne utan för att hon faktiskt är jättesöt.

Efter maten var det dags för tårta och jag fick avskedspresenter och det hade jag då inte förväntat mig. Orkade inte läsa alla korten inför alla utan lade undan dem för att läsa i lugn och ro vid senare tillfälle. Markus höll det finaste talet jag någonsin fått och inte ett kvinnligt öga var torrt när han var klar. Först tänkte jag den dumma tanken att det här kommer jag klara, det kommer gå bra, men det höll ju inte ens en minut. Toddi försökte sig inte ens på något att säga, det gick liksom inte. Jag funderade på om jag förväntades säga något men tanken slogs bort då jag knappt kunde avsluta en mening. Siegrid sa också några fina ord. Det kändes jättekonstig att föreställa mig att jag skulle åka ifrån den här familjen, jag kom ju just. Men sen såg jag på barnen och insåg att jag kommit dit innan Désirée ens var född. Numera stoppar hon allt i munnen och skuttar runt på rumpan i raketfart. Jag har kännt henne hela hennes liv.

Men det går inte att sörja hela tiden. Markus föreslog att vi flickor skulle ta oss en tur på Lake Washington i kanoten. Sagt och gjort, på med andra kläder och ner till bryggan. Jag satt längst fram iklädd världens äldsta och största flytväst, Johanna satt i mitten och talade om för mig och Sara (som satt längst bak och hade kommandot) vad hon såg för djur hela tiden (hon behövde nämligen inte paddla). Efter vissa frontalkrockar med diverse bryggor, stockar och växter lyckades vi få oss en riktgit trevlig stund på sjön. Blåste gjorde det men det var inte kallt för fem öre, men armarna fick jobba på bra. Ingen av oss ramlade i och efter att vi kommit i land igen bar det ner till mitt rum igen för lite mer packning. Sara är kung på att packa! En riktigt klippa.

Senare på kvällen åkte vi för att damssuga bilen, som tack för att jag fått ha den under året. Den har aldrig varit så ren som den var när Sara var klar med dammsugaren. Lämnade av Johanna och sen började den gröna milen hem mot Sara. Ingen av oss sa något. Vi visste ändå. Jobbigt var det. Riktigt jobbigt.

På nåt sätt så kom jag hem den kvällen för att förbereda mig för min sista arbetsdag dagen därpå.