Tjäna 9 timmar

Söndag 16 september Upp vid fyratiden för att köra till Landvetter. Anländer och möts av avgångsskylten; Parisflyget INSTÄLLT. Resan börjar bra. Blir ombokad till Amsterdam-Minnieapolis-Seattle istället (skulle flugit Paris-Seattle).

Plats: gången
Mat: torr frukost
Sömn: nästan
Komfort: nej
Underhållning: nej
Övrigt: skrikig unge bakom mig

På Amsterdams gigantiska flygplats är jag tvungen att få tag på ett nytt boardingcard eftersom Landvetter inte kunde hosta upp ett. Svensk som jag är tar jag en nummerlapp och ställer mig snällt att vänta. Tröttnar. Letar upp en liten infotant som ger mig tips om att gå till nästa connection station. Ställer mig snällt i nästa kö (utan nummerlappar) som består av 200 spanjorer... Efter 40 minuter har kön rört sig ca tre meter... Slutar vara snäll och knör mig fram till en sur Amsterdamtant och talar om mitt ärende och att jag skulle uppskatta om hon skyndade på processen då mitt plan skulle lyfta en halvtimme senare...
I den tredje kön (den till planet) stöter jag på ett äldre amerikanskt par och det är där jag inser hur mycket jag faktiskt saknat att få prata engelska. Efter ett långt förhör med en kille i kavaj om vart jag ska, varför, vad jag har i resväskan, om jag packade väskan själv, var jag packade den osv får jag lämna ifrån mig min oöppnade vattenflaska, samt piper i säkerhetskontrollen. En kroppsvisitering senare sitter jag äntligen på planet.

Plats: gången
Mat: snacks, väldigt god middag, drickpåfyllning, snacks igen
Sömn: några timmar
Komfort: bra plats för benen, kudde, filt och ställbart huvudstöd
Underhållning: egen TV med 50 olika filmer att välja bland (såg Waitress och Cars), oändligt med musik, 10 olika spel, färddator mm
Övrigt: bästa planet jag någonsin satt min fot på

Väl i Minnieapolis blev jag förhörd av en säkerhetssnubbe, lämnade fingeravtryck och foto, fick flytta min resväska från ett rullband till ett annat och gå igenom dagens tredje säkerhetskontroll, dvs ut med laptopen, upp med zip-lock påsen och av med skorna. Väl vid gaten hade jag, för första gången under resan, tid att känna efter hur ofräsh jag kände mig.

Plats: gången
Mat: bara dryck
Sömn: lite
Komfort: kan jag inte påstå
Underhållning: min mp3-spelare
Övrigt: sparkande barn i ryggen, hurtig mamma försökte underhålla barnet och dess bror HELA resan...

Väl framme hittade jag Jojo, Erika och Mikaela utan större bekymmer. Hela vägen från SeaTac till huset hade jag ett stort leende i hela ansiktet. Jag har bott i Seattle under så lång tid att det kändes som att komma till mitt andra hem. Downtown låg kvar där det skulle, regnet duggade lagom och när vi svängde upp mot huset hängde Sverigeflaggan ute dagen till ära.
Det var bara Toddi och barnen hemma när jag anlände. Pontus ställde sig bakom ytterdörren och kom inte fram förrän mina tre följeslagare hade gett sig iväg igen. En glad överraskning var att båda flickorna kom ihåg mig även om de undrade vad fasiken jag gjorde där hos dem. Först vara där varje dag, sen försvinna hela sommaren och sen bara dyka upp utan förvarning.



Fick i mig en smörgås och blev förhörd av Toddi angående George. Pontus kletade ketchup i sitt ansikte och hävdade att han var en indian. Camilla bara sötade sig som vanligt (och pratade oavbrutet) och Dessie kunde jag sitta och stirra på hur länge som helst eftersom hon blivit så stor under bara de månader jag varit ifrån henne.

Markus, som jobbade på högvarv med sitt fall, kom hem och det blev allmän utdelning av riddarstämplar, doftböcker, lösgodis mm. Tog sen min lilla racerbil för att hämta Johan. Väl tillbaka i huset hade Samirrah och Sara (den nya au pairen) kommit hem efter en helg i campandets tecken. Mer utdelning av lösgodis. Men sen var det bara att inse att jag behövde infinna mig i vertikalt läge...

Åtta timmar i Paris

Söndag 30 september Morgonen började med huvudvärk. Och några fler tårar. Vi fick skjuts till San Diego flygplats av Georges polare Bobby. George följde med till säkerhetskontroll-kön som jag absolut inte ville ställa mig i och sa för tjugonde gången den morgonen att vi skulle ses snart igen för att jag inte skulle vara så ledsen. Han tog rulltrappan ner till Bobby som körde i cirklar runt parkeringsplatsen och så var jag själv. Och är man två så gör det inget om man gråter men att stå själv och göra det kändes konstigt.
Några näsdukar senare var jag framme vid kontrollen där jag valdes ut till specialkontroll. Det innebar att det stod på min biljett att jag skulle få hela mitt handbagage genomsökt plus kroppsvisitering trots att jag inte pep någonstans. Tvingade i mig lite frukost och behärskade mig från att skicka tusen sms till George.

Planet skulle ta mig till Atlanta. Jag tror jag sov större delen av resan eftersom TV:n var en enda stor skärm 100 meter bort med klämkäcka matlagningsprogram. Väl i Atlanta åkte jag tunnelbanetåg i 1600 meter (man kunde välja att gå också om man ville...), försäkrade mig om att mina väskor skulle komma med och köpte mig sen en glass.

Resan över Atlanten skulle ta åtta timmar och lyckligtvis satt jag i gången även under denna resa och imellan mig och damen vid fönstret kom aldrig någon så jag intog den minst obekväma ställningen jag kunde över ett och ett halvt säte och somnade efter halva Oceans thirteen. Planen var att vakna lagom till Shrek tre skulle börja men nästa gång jag öppnade ögonen hade den redan börjat så jag beslöt mig för att ge upp.

Väl framme i Paris tipsade damen brevid mig om att springa då jag hade 50 minuter på mig att komma till nästa gate. Det tipset behövdes verkligen då det först var det bussåkning, sen rulltrappor, passkontroll, letning av ny byggnad, säkerhetskontroll, förvirring, dåligt skyltat och när jag väl hittat rätt speedar jag ner för sista rulltrappan för att sladda in i väntsalen och se att Göteborgsgaten släcker ner sin skylt. Tre andra svenskar tjatar på fransmannen vid gaten då vår buss stod precis utanför för att ta oss till flyget men han snörpte på munnen och så var det med det.
Vi fyra blev ombokade till ett flyg ÅTTA timmar senare. När vi bekantat oss med varandras resehistorier, ätit gratis torra mackor som kompensation för fördröjningen, sovit i konstiga ställningar på flera olika bänkar och surat över att armbågandet i alla köer inte gett någon utdelning hade vi fortfarande flera timmar kvar att ta död på...

Hur som helst hamnade jag och de två andra tjejerna brevid varandra på flyget mot Landvetter. De var båda jätteflygrädda så jag mallade mig lite då detta var mitt nionde flygplan på två veckor.
Häckade sen vid rullbandet i över 50 minuter för att få reda på att min väska kommit bort på vägen. Great! Mamma stod snällt med färskpressad apelsinjucie vid utgången och så var jag tillbaka i Sverigevädret igen.

A thousand miles seems pretty far...

Lördag 29 september Alarmet ringde 02.30. Vi skulle ge oss av till killarnas arbetsplats. Javi slängde ihop det sista han skulle ha medan jag försökte se ut som om jag visste vad som var på gång. Utan förvarning dyker Ian upp iförd jobbyxor och civiltröja och var lagom irriterad. Javis och mina grejer slängdes upp på en truck och jag fick åka framsäte med en tjej som kan ha hetat Sherry...Eller Crystal... Det var för tidigt till och med för mig att komma ihåg. Ian och Holly och en sovande Jade åkte före och vi åkte bara längre och längre ut i ingenstans.

Efter typ en halvtimme av mörker och slingriga vägar dyker gatlyktor upp. Och pansarbilar. Femton stycken stod på rad i nån form av pansar-carport... Ytterligare tio minuter senare svänger vi in på en parkeringsplats intill lägenhetsliknande byggnader. Och sen stod vi där på parkeringen och frös. Javis polare och jag fattade väl ungefär lika mycket av vad som var på gång (han är också civil). Vi hade fattat så långt som att alla fruar var där för att vinka till sina män som skulle vänta på några bussar. Fast bussarna skulle inte vara där vi var utan de skulle vara längre bort så vad vi gjorde där vet jag än idag inte. Hur som helst dök George upp och lyckades få ketchup på sina jobbkängor.

Men eftersom han hade vakten kunde han inte stanna så länge. Jag blev tillsagd att hänga med folket på parkeringen tills Holly skulle åka. Stod alltså i ytterligare tjugo minuter och skakade av köld, tillförde inget till konversationen - som mest bestod av Ian halvt skrikandes att han inte ville åka till Irak och var oförskämd mot allt och alla. Eller jo, plötsligt frågar Sherrytjejen "So did George pop yet?". Javi svarar att jodå. "So what did she say?" undrar Sherry då. "Why don't you ask her yourself, she's standing right there" tycker Javi och nickar mot mig. Tio pers vänder sig mot mig. Det var ju bara att visa upp vänsterhanden och försöka att inte se så överrumplad ut. 

Till slut skriker två killar med k-pistar att det var dags att dra sig så jag vinkade till Holly och gick mot Georges rum för att få lite sömn. Slarvbäddade våningsängen och rullade ihop mig till en liten boll för att utestänga allt oväsen utanför. Trodde jag ja. Folk kom och gick i rummet stup i ett. Var det inte nån som skulle hämta en väska så var det några tjejer från parkeringen som skulle kissa. Sherrytjejen passade på att ursäkta sin oförskämdhet från tidigare. Jag hade ju trots allt suttit brevid henne i bilen i 40 minuter. Och så fick jag varningar om att inte öppna dörren om det inte var George, för man visste aldrig...

Vid sextiden blev det äntligen lugn och ro. Vid sju dök George upp. Han skulle inte sluta jobba förrän elva men var trött så han bestämde sig för att gå tidigare. Jag rullade bara över på andra sidan och fortsatte sova. Dagen i övrigt var rätt händelsefattig. George försvann iväg för att jobba några timmar och jag fick inte lämna rummet så jag läste min bok men jag tror inte den är så spännande för jag somnade ifrån den även denna gång. På kvällen tog vi oss en promenad för att leta efter någon form av middag men eftersom det var lördag stängde allt tidigt så det blev till att beställa pizza och titta på Garden State på Georges mini-DVD. Ni vet en såndär man kan ha i bilen.

Verkligheten smög sig på och jag insåg att jag skulle åka hem dagen där på vilket inte blev lättare av att G satte på Hey there Delilah. Tårarna tog inte slut...