Anna W.K.

Söndag 16 september Upp vid fyratiden för att köra till Landvetter. Anländer och möts av avgångsskylten; Parisflyget INSTÄLLT. Resan börjar bra. Blir ombokad till Amsterdam-Minnieapolis-Seattle istället (skulle flugit Paris-Seattle).

Plats: gången
Mat: torr frukost
Sömn: nästan
Komfort: nej
Underhållning: nej
Övrigt: skrikig unge bakom mig

På Amsterdams gigantiska flygplats är jag tvungen att få tag på ett nytt boardingcard eftersom Landvetter inte kunde hosta upp ett. Svensk som jag är tar jag en nummerlapp och ställer mig snällt att vänta. Tröttnar. Letar upp en liten infotant som ger mig tips om att gå till nästa connection station. Ställer mig snällt i nästa kö (utan nummerlappar) som består av 200 spanjorer... Efter 40 minuter har kön rört sig ca tre meter... Slutar vara snäll och knör mig fram till en sur Amsterdamtant och talar om mitt ärende och att jag skulle uppskatta om hon skyndade på processen då mitt plan skulle lyfta en halvtimme senare...
I den tredje kön (den till planet) stöter jag på ett äldre amerikanskt par och det är där jag inser hur mycket jag faktiskt saknat att få prata engelska. Efter ett långt förhör med en kille i kavaj om vart jag ska, varför, vad jag har i resväskan, om jag packade väskan själv, var jag packade den osv får jag lämna ifrån mig min oöppnade vattenflaska, samt piper i säkerhetskontrollen. En kroppsvisitering senare sitter jag äntligen på planet.

Plats: gången
Mat: snacks, väldigt god middag, drickpåfyllning, snacks igen
Sömn: några timmar
Komfort: bra plats för benen, kudde, filt och ställbart huvudstöd
Underhållning: egen TV med 50 olika filmer att välja bland (såg Waitress och Cars), oändligt med musik, 10 olika spel, färddator mm
Övrigt: bästa planet jag någonsin satt min fot på

Väl i Minnieapolis blev jag förhörd av en säkerhetssnubbe, lämnade fingeravtryck och foto, fick flytta min resväska från ett rullband till ett annat och gå igenom dagens tredje säkerhetskontroll, dvs ut med laptopen, upp med zip-lock påsen och av med skorna. Väl vid gaten hade jag, för första gången under resan, tid att känna efter hur ofräsh jag kände mig.

Plats: gången
Mat: bara dryck
Sömn: lite
Komfort: kan jag inte påstå
Underhållning: min mp3-spelare
Övrigt: sparkande barn i ryggen, hurtig mamma försökte underhålla barnet och dess bror HELA resan...

Väl framme hittade jag Jojo, Erika och Mikaela utan större bekymmer. Hela vägen från SeaTac till huset hade jag ett stort leende i hela ansiktet. Jag har bott i Seattle under så lång tid att det kändes som att komma till mitt andra hem. Downtown låg kvar där det skulle, regnet duggade lagom och när vi svängde upp mot huset hängde Sverigeflaggan ute dagen till ära.
Det var bara Toddi och barnen hemma när jag anlände. Pontus ställde sig bakom ytterdörren och kom inte fram förrän mina tre följeslagare hade gett sig iväg igen. En glad överraskning var att båda flickorna kom ihåg mig även om de undrade vad fasiken jag gjorde där hos dem. Först vara där varje dag, sen försvinna hela sommaren och sen bara dyka upp utan förvarning.

Fick i mig en smörgås och blev förhörd av Toddi angående George. Pontus kletade ketchup i sitt ansikte och hävdade att han var en indian. Camilla bara sötade sig som vanligt (och pratade oavbrutet) och Dessie kunde jag sitta och stirra på hur länge som helst eftersom hon blivit så stor under bara de månader jag varit ifrån henne.

Markus, som jobbade på högvarv med sitt fall, kom hem och det blev allmän utdelning av riddarstämplar, doftböcker, lösgodis mm. Tog sen min lilla racerbil för att hämta Johan. Väl tillbaka i huset hade Samirrah och Sara (den nya au pairen) kommit hem efter en helg i campandets tecken. Mer utdelning av lösgodis. Men sen var det bara att inse att jag behövde infinna mig i vertikalt läge...