05.00 ringde alarmet och jag ville inte alls gå upp. Tyvärr var det bara att inse fakta - jag hade ett plan att passa. Packade ner det allra sista och stuvade sen in mina väskor i bilen och så började färden upp mot Sea-Tac.


Fick alldeles för lite tid till att ta farväl, men trots det rann snoret i vanlig ordning. Blev skälld på av en vakt då jag råkade dra loss ett sånt där band som visar vart kön ska gå. Som om jag brydde mig...

Kom på planet till Philadelphia och sov större delen. Någonstans på vägen slarvade jag bort mitt boardingpass och fick därför söka upp personal. Diane vid gate B3 talar om att jag inte behöver ett nytt boardingpass och att min gate är A6. Traskar bort till A6 och frågar om det verkligen stämmer att jag inte behöver ett nytt boardingpass. Det stämde naturligtvis inte. Fick ett nytt. Planet var lika litet som förra gången. 3 + 3 säten och kommunalTV med EN film under 7 timmar. Dålig var den också. Men maten var okej.


Väl i Amsterdam fick jag fråga efter ytterligare ett nytt boardingpass då U.S. Airways och KLM inte pratar med varandra. Då pajjade deras skrivare och jag fick ett hemmagjort boardingpass. Ska ta en bild och lägga in vid tillfälle.

Väl tillbaka på Landvetter kom mina väskor naturligtvis inte. Enligt mina uträkningar får jag mina väskor 50% av alla gånger jag reser. Mamsen hämtade och vi åkte hem till henne. Jag sov en timme innan våra middagsgäster dök upp. Jag var en zombie innan jag fått i mig den supergoda maten (rödspätta, färskpotatis och tzatsiki). Men sen var jag i någorlunda fas med Svergies tidzon.

Vår tanke var att ha en dag för oss själva då det var min sista i landet. Det tyckte ingen annan. För att slippa folket i huset tog vi bilen mot okänt mål och hamnade i grannhålan. Inget vidare hände där heller så vi tog oss tillbaka till Safeway så att jag kunde köpa med mig riktigt sockrigt godis hem (kom ihåg att detta var en deppdag).

Vid femtiden stoppade vi in Jim (också han en high school-kompis) i bilen och körde upp mot Olympia för att plocka upp Justin. Vi skulle allihop agera ben/fötter i den film som Paul har huvudrollen i (en liten B-ig lågbudgetfilm). Vi och 15 andra personer skulle springa ut från ett köpcentrum (som vi inte hade tillstånd att filma i) och skrika högt då det skulle föreställa att ett monster fanns där inne. Jo minsann.


Tog oss tillbaka till Centralia för att fira Torins 18-årsdag med pizza och morotskaka innan vi var tvugna att ta oss tillbaka till huset som innehöll massa folk som var där på BBQ. Ron hade i all välmening bjudit in folk för att det var min sista kväll i landet, vilket måste betyda att jag ville träffa ALLA. För egen del betydde det att jag ville sitta och storgråta, men åt istället buffelhamburgare och lekte med Pauls nya kattunge Tugs.


Vid 22-tiden var vi tvugna att dra oss tillbaka då vi skulle upp 7 timmar senare och jag var tvungen att packa det sista mot min vilja. Fick alldeles för lite tid till att gråta.

Medan George gick till skolan stannade jag hemma för att mosa runt, duscha, raka benen, platta håret, eventullet kleta på en ansiktsmask och så vidare. Haha, trodde jag. Ron behövde hjälp med fönstrena igen, så det slutade med en snabbdusch strax innan George kom hem. Hann inte ens torka håret. Vi åkte snabbt iväg till Dairy Queen för att slänga i oss lunch och fortsatte sen upp till Seattle.

Jag hade lovat att laga svensk middag hemma hos min kära familj. När vi kom fram var huset alldeles dött, trots att jag pratat med Malin bara 20 minuter tidigare. Till slut klättrade jag in genom ett fönster, öppnade dörren för George och började skala potatis. Det stod hasselbackspotatis och köttbullar på menyn även denna dag. Efter en stund dök Malin upp från källaren. Hon och tjejerna sov tydligen. Fast på olika våningar. Sen försvann hon igen.

Camilla vaknade en stund senare och var allmänt ledsen så vi satt och myste på en pinnstol i köket innan jag återgick till att skala potatis. Mosade ihop köttbullssmeten och stod och stekte dem när Pontus och Toddi kom hem från en lång cykeltur. Toddi slutade på sitt jobb dagen innan (för alltid) och ska därför vara hemma resten av sommaren (Sara, du vet vad jag tänker). Geroge och barnen satte sig för att pussla medan jag och Toddi fixade med middagen. Det var ju inte bara köttbullar på menyn utan även crab cakes, sallad i alla former, frukt och bär mm. Som alltid.


Camilla drog på sig tunikan hon fick av mig på sin födelsedag i mars och så stuvade hela familjen + jag och George in oss i deras stora bil och åkte iväg till Wallingford för att köpa glass på Molly moon's, en relativt nyöppnad och jättepopulär glassaffär med supergod glass. När vi kom fram fick vi stå i kö för att komma in och då var klockan runt halv nio på kvällen. Glass i stora lass blev det, för egen del valnötsglass och saltlakritsglass. Det var inte uppskattat från Georges sida, då han avskyr saltlakrits. Jag njöt däremot i stora drag.


Väl tillbaka i huset var det dags att säga adjö till barnen och jag blev lite tårögd då jag inte vet när jag kommer få träffa dem igen. Fick pratat med både Markus och Toddi också och trots att Toddi var nära på att förlänga min biljett (vi ringde till och med flygbolaget), så insåg vi alla att det inte skulle gå ekonomiskt då jag har en del att ta hand om där hemma.

Så satte vi oss i den lille skruttbilen och åkte än en gång ner till Centralia. Då högtalarna är sprängda (inte vi som sprängt dem, de var trasiga redan när George lånade bilen från Ron) var det inte ens nån idé att sätta på radion. Vi pratade helt enkelt. Som vaniligt var väl klockan midnatt när vi ramlade in i huset för att somna två minuter senare.

Följde med George till skolan för att träffa några av hans polare där. Tyvärr var det inte många där och då jag inte ville hänga med på hans algebra-lektion hängde jag i kafeterian, städade min plånbok och glodde på fult klädda människor. Jag har aldrig påstått att jag är modeintresserad, men de här människorna lever ju kvar på 90-talet. Inte fint!

George började skolan igen och jag stannade hemma för att få lite egentid för en gång skull. Alla som känner mig vet att jag behöver egentid för att hålla mig på en trevlig nivå och nu skulle jag få hela 4,5 timme för mig själv. Trodde jag. Ron, pappan här i huset, bad mig att hjälpa till att laga fönstren på huset. Yes! Precis vad jag ville göra! Kände mig dum för att jag klagade högt inombords men eftersom han behövde hjälp sådär lite då och då kunde jag inte direkt hoppa in i duschen (då han dessutom höll på att laga fönstren i badrummet).

 

George kom i alla fall hem och räddade mig (och fick laga lite han med) innan vi tog en tur i skruttbilen bara för att komma ifrån allt vad fönster hette. Hamnade på Wal*Mart av alla ställen och strosade runt en stund. När vi kom hem rotade George fram sina gamla Magic-kort (typ som Pokémon-kort fast mer komplicerade) då han hört rykten om att Patrik och hans polare också har sådana. Jag och Frida har riktigt töntiga pojkvänner imellanåt. Fast därimellan är de ganska coola.

 

 

 

Dagen började med en tur upp till Alderwood för lite shopping. Själv fick jag inhandlat två par jeans för $38 då jag lyckades få $20 i rabatt. Toppade med ett par solglasögon och gigantiska pretzels och sen var jag nöjd.

 

 

Tog oss ner till Shorline för att titta på Pontus sista fotbollsmatch för säsongen. Ingen räknar mål eller så men det slutade 8-6 till motståndarna. ”Vi” hade dock snyggare tröjor.

 

 

Sen bar det av mot Issaquah och jag var superkissenödig. Sådär kissenödig att när jag väl sprang in på Starbucks fick anstränga mig för att slappna av för att överhuvudtaget få ut nåt. Fortsatte mot Michaels (det stora arts and crafts-varuhuset) för att göra ett nytt försök att byta in mina trasiga papper. Här var de mycket mer tillmötesgående och jag kom naturligtvis därifrån med mer än vad jag räknat med.

 

Tillbaks till Seattle igen (efter bilköer på I-90 då 520-bron var avstängd). Dags för BBQ med Toddis familj. Carol (Toddis mamma) , Larry (Toddis pappa), Kyra (Toddis syster), Amanda och Robin (kusiner till  barnen) var alla där och Malin dök upp med sina au pair-kompisar Sara och Linn. Markus grillade lax och buffén var ännu godare än fredagens. George spelade fotboll med ungarna och jag drack vin med Larry. En supermysigkväll som blev senare än vad George tänkt sig. Jag ville liksom inte lämna familjen. Så till slut lovade han att han skulle ta med mig upp på onsdag igen för att överhuvudtaget få med mig hem till Centralia.

 

 

Då vi var tvungna att lämna tillbaka kassettadaptern till radion till Malin igen, spenderade vi hemvägen musiklösa, men med desto mer pratande.

Då var det dags för midsommarfirande. Jag och George hämtade upp Emma i Lynnwood och fortsatte vidare till Berndt och Siegrid (Markus föräldrar) i Snohomish. Midsommarstången var redan på plats och jag sattes i arbete med att göra kransar. Som med allt annat tog det sin lilla tid och de andra tröttnade och gjorde sina egna. Jag gjorde Camillas och den blev helt klart finast. Det lönar sig att vara långsam. Töjde ut den senare under dagen så att jag själv kunde ha den.

 

Dagen bestod av mat, mat och lite mera mat. Vi sjöng nubbevisor och dansade kring midsommarstången och sen åt vi lite till. Sill, potatis, jordgubbar, köttbullar, Janssons frestelse, knäckebröd och gravlax var bara lite av det som slank ner i min mage.

 

 

Hann även mata hästarna och leka med Max (deras schäfer). Max leker inte med pinnar, han leker med mindre stockar. När det blev för kallt för att vara ute gick vi in för att se på fotboll. Seattle vs nåt annat lag. Jag spelade Memory med tjejerna istället.

 

På väg mot Emma sen hann vi med lite glass (som om vi inte var mätta nog innan) och sen var tanken att jag och George skulle vidare till Gasworks för att grilla med Daniel men fick aldrig tag på honom, vilket var tur för ingen av oss orkade äta mer mat i vilket fall som helst. Det blev Seven Pounds med Will Smith på rummet istället.

Dags att packa nya väskor och köra upp till Seattle igen. Började vistelsen med att prata med min kära gamla bank Wells Fargo om att jag glömt av mitt användarnamn och lösenord till internetbanken där jag har hela $7.11. Som alltid var de superhjälpsamma.

 

Fortsatte hem till min familj där alla faktiskt var hemma redan vid fyratiden. Träffade deras nuvarande au pair Malin för första gången och fortsatte sen ut i trädgården med alla barnen då Markus och Toddi behövde städa huset inför kvällens aktiviteter.

 

 

Det började med att Pontus fotbollslag hade sin sista träning bara några kvarter bort från huset. Markus är deras tränare och vi följde alla med bort för att titta på (eller ja inte Malin som var ledig till måndagmorgon och därför flydde fältet).

 

Efter träningen kom alla ungar med föräldrar och syskon hem till oss för en hejdundrans avslutningsfest med massor med god mat på buffébordet (som alltid när Toddi är i farten). Ljudnivån blev dock olidlig vid diplomutdelningen så jag och George flydde till Barnes & Nobles istället. Köpte även fyra filmer på Blockbuster och avslutade kvällen med den söta filmen Nick and Norahs infinite playlist.

 

 

 

Första dagen sen jag kom hit som vi inte hade några planer. Dagen gick åt till sovmorgon, tvätta och göra ingenting. Mot eftermiddagen tog George med mig till en söt liten scrapbookingbutik där jag naturligtvis hittade mer tillbehör jag ville ha.

 

Vidare mot Michaels. Gav oss på ett försök att returnera två cardstockpackar med förstörda papper som jag köpte hos Michaels i Issaquah. Fick ett snäsigt svar att då fick jag minsann åka tillbaka till den butiken jag köpt dem i då den här butiken aldrig skulle sälja trasiga papper. Dumhuvudet fattade inte att det var samma butikskedja, så vi vände på klacken utan att ens titta på resten av utbudet.

 

Något vi däremot stannade längre vid var den största fågel jag någonsin sett. Kvällen spenderades sen med Paul (Georges underbara rumskompis) och filmtittande.

 

 

Käkade frukost hos Georges pappa och jag passade även på att dokumentera alla dessa tallrikar som sitter på både Jerry och farmor Bettys väggar. Betty hade de häftigaste med Trollkarlen från Oz, Borta med vinden och till och med från Stockholm där hon varit vid flera tillfällen. Jag fick en tallrik med en ros på. Den ska jag inte hänga på väggen.

 

Så började färden mot Portland igen, denna gång i dagsljus. Vackra vyer svischade förbi och jag provade även Poptarts för första gången i mitt liv. Lika söta (i smaken) som jag blivit förvarnad om.

 

 

I Gresham (förort till Portland) hittade vi Jelly Beans i lösvikt. Köpte inget. Hittade ett litet Michaels. Köpte lite.

 

 

Körde sen ner till Albany för att plocka upp Ryan, en gammal marinpolare till George. Käkade lunch på Red Robin och tog oss sen upp till Beaverton för att släppa av Ryan för att sen köra de sista 90 minuterna tillbaka till Centralia. Spenderade närmre elva timmar i bilen den dagen. Hade lagom med träsmak i rumpan.

 

 

 

Halva släkten åkte till ett indianresarvat för att bada i en modern pool med naturligt varmt vatten (från varma källor). Då det var molnigt tänkte varken jag eller George på solskyddsfaktor vilket gjorde att jag blev brun och George blev mörkröd. Han såg inte klok ut.

 

Hälsade på Georges farbror John och hans rumänska fru för att titta på deras trädgård. Imponerande mycket jobb och om några år när trädgården fått växa till sig kommer den bli jättefin. Även han hade en fontän. Till skillnad från Jerry som grävt sin själv under en hel sommar, hade John hyrt en grävmaskin och grävt sin på en dag.

 

Mot kvällen åkte jag och min andra hälft en timme söderut för att bowla i Bend (ja Sara, Bend i Oregon. Och jag förstår inte vad du har emot den hålan. De har fasen 79995 invånare. Madras har 6640). Jag slog George rejält i första omgången och lagom i andra. På vägen hem råkade vi ta fel avfart och hamnade på det största Wal*Mart jag någonsin varit på, där Jerry höll på med inventering. Visste ni att man kan köpa bubbelplast på rulle?

 

 

Morgonen och förmiddagen spenderads med en mindre turné för att hälsa på alla Georges släktingar i lilla Madras. Där bor det 6640 människor och allt är sådär typiskt lantligt. Käkade lunch på Black bear där portionerna var gigantiska och fortsatte sen turnén. Hälsade på Georges pappa Jerry och hans fru Deb och Georges halvsyster Fawn och hennes man Richard. Hälsade på faster Jody och hennes barn och barnbarn och på farmor Betty och många många fler. Georges pappa och farmor hade varsin imponerade fontän i vardera trädgård.

 

 

På kvällen åkte vi häst och vagn med bland annat Georges farfarsfar Bud som fyllde 101 i februari tidigare i år. Totalt där ute på landet är det fem generationer vid liv då några av Georges kusiner har barn. Alla var väldigt gästvänliga och snälla och naturligtvis blev det tjugo frågor om Sverige och liknande.

 

Senare på kvällen åkte jag, George, Jerry, Deb, Fawn, Richard och farmor Betty och spelade biljard. Trevligt värre och jag fick till och med puttat ner några bollar (även om det råkade vara nummer 8 två gånger…).

Tro det eller ej men jag övertalade Millie att låta oss vara så vi fick sova. Zach (som bott hos sina farföräldrar ett år och som flyttade hem på lördagmorgon) tog väl hand om sina småsyskon i närmre två timmar innan resten av huset vaknade.

 

Jag och George tog en buss och en spårvagn ner till Portland downtown för att gå på Saturday market. Stor marknad med mycket krafs och lite fint. Köpte fudge i sex olika smaker, glodde på en snubbe som spelade trummor på plastbunkar och undvek att köpa långkalsonger i batikmönster.

Tog en annan spårvagn till Lloyd center (köpcentrum) och käkade lunch på ett 50-talsinspirerat ställe. George vill att vårt framtida kök ska se ut så. Det vill inte jag. Upptäckte även att mitt i köpcentrat fanns en full-size skridskobana. Hur coolt är inte det?! Stod och glodde på ismaskinen en lång stund.

 

 

Tog oss sen tillbaka för att plocka upp barnen, deras mamma (Georges syster) och mormor (Georges mamma) för att sen åka tillbaka hela vägen till Lloyd center för att se Pixars nya film ”Up”. En resa på över en timme vardera väg med kollektivtrafiken. Söt film.

 

Tillbaks till huset igen för att packa ihop våra pinaler till en gråtande Millie. Hon avgudar sin uncle George och jag blev tilldelad titeln auntie Anna. För att komma iväg fick jag lova att skicka kort till barnen med jämna mellanrum.

 

George körde sen hela vägen ut till Madras (liten håla i ett ökenlandskap i mitten av Oregon). Tog oss väl närmre fyra timmar att komma över bergen med den lilla skitbilen. Väl framme mötte Georges pappa upp för att lotsa oss till vårt motel där vi båda ramlade i säng illa kvickt då klockan var midnatt.

Vid åtta gick det inte att försöka sova längre. Masade oss upp som två zombies för att få i oss lite flingor innan vi tog de fyra barnen; Zach 14 år, Jake 12 år, Millie 9 år och Issac 3 år till Portlands djurpark. Åkte en buss och två ”spårvagnar” och såg sen björnar, örnar, kossor, apor och pingviner. En av björnarna kräktes och slickade sen upp det igen. Upprepade gånger.

 

 

De första två timmarna av vistelsen var Issacs enda respons till allting ”want bring bear home”. Vill du ha något att dricka? ”Want bring bear home”. Titta på kossan! ”Want bring bear home”. Du får inte ta med en björn på bussen hem så sluta tjata… ”Want bring bear home!!!!”

 

När vi väl kommit hem igen flydde jag och George fältet till Fred Meyer och köpte Wall-E som hela familjen sen såg under middagen. Jag somnade i en omänsklig ställning och vaknade när filmen var slut med lagom ont i nacken.

George hade sin sista sluttenta och fick sen i uppdrag att köra upp till Seattle för att hämta Johanna som skulle komma från Austarlien till sin lillasyster Torins College graduation. Det blev snabbshopping av bikini och sen släpptes jag av hos Shrivers (familjen George räknar som sin egen. Familjen med tio barn). Promenerade till skolan. Solen var framme och det blev supervarmt på plaststolarna där vi satt på en stor gräsmatta (precis som i alla filmer). Cermonin höll på i ca en och en halv timme och för att inte smälta bort var jag tvungen att lämna min stol och stå under ett träd.

 

Senare på kvällen firade vi Pauls (Georges kompis som han bor hos) födelsedag på the Oly club med en hög av Georges och Pauls kompisar.

 

Åkte tillbaka till huset för att packa våra saker för att sen åka ner till Georges systers familj i Portland. Kom fram vid två och somnade väl en timme senare. Vid 06.30 väcker Mille (9 år) mig genom att tjata på "uncle George" om att vakna. Han sov räv för att slippa höra henne, vilket gjorde att jag (i horisontalt läge) och Millie och Jake (12 år) hade en konversation angående frukostflingor, armband, katter och hundar innan jag fick tjatat tillbaka dem i säng... Millie hade väckt Jake för att han skulle få säga hej... Precis vad jag kände för efter tre timmars sömn...

Plötsligt fick jag för mig att jag var tvungen att ha yoghurt så i jakten på Tillamook yoghurt sprang vi på Georges polare Jim som städade upp spagettiesås på Safeway (han jobbar där). I affär nummer 2 hittade jag både Key Lime och Lemon (yoghurtsmakerna jag letade efter) och det blev en mindre picknick i en park.

 

 

Bakom oss fanns en flod med en flodbank jag absolut skulle klättra runt på.

 

Grillade hemma hos George kompis Tyson innan vi fick skynda oss iväg på bio med Paul och Jim. I Centralia är det lokala hängstället The Olympic Club (a.k.a. Oly Club) vilket är combo av biljardbord, bar och bio. Typ. Killarna kändes igen av alla anställda men jag fick minsann visa leg för att få vistas i bardelen trots att jag inte skulle ha något. Filmen (Observe and report) var helt bisarr.

 

 

Dagen började med att Paul absolut måste säga hej innan jan gick till jobbet och blinkade med taklampan. George somnade om medan jag spenderade två timmar till att sortera bilder till bloggen på min laptop. Tog oss till Country Cousins för att äta frukost, vilket blev lunch. Charmigt ställe, med lantlig känsla (kan ha berott på traktorn utanför).

 

Fortsatte sen mot en extremt stor Cowboyaffär. Köpte mig äntligen en cowboyhatt men lämnade stövlarna i affären. Gick vidare mot alla outlets för att fynda. Lite besviken blev jag ändå, då jag bara kom därifrån med två pikétröjor från Aeropostale. George hittade shorts inne på Ralph Laruen och lyckades även med bedriften att låsa sig ute från provrummet med sina byxor på insidan (han hade shortsen på sig).

För att kompensera för den tidiga morgonen blev det ett besök hos Starbucks.


Körde förbi världens coolaste/galnaste trädgård. Killen som bor där samlar skrot (mestadels frigolit som han målar om så det ser ut som sten) och gör om det till konst. Tror inte han har alla kopparna i skåpet, men det här är något du bara ser i USA...

 

Packade en ny matsäcksväska och körde till Gasworks Park. Trots att George bott i Seattle har han aldrig varit där och blev lite imponerad. Barnen stortrivdes som vanligt och vi spelade fotboll, läste böcker, hade picknick, försökte att inte klättra på alla maskiner och hade springtävlingar (för att få foton på barnen med Seattle skyline i bakgrunden).

 

Släppte av barnen hemma hos Markus vid halv sex och brummade sen vidare till Nortgate för att shoppa på Forever 21. Jag hittade en tunika, ett linne och en klänning. Tog oss sen vidare upp till Alderwood för att äta middag med Emma på Billy McHales, just like back in the days. Hade en jättetrevlig kväll trots att vi alla drabbades av extrem trötthet. George stal mitt bröd, vilket han fick skit för så till den milda grad att jag fick ett nytt (efter att ha ätit upp halva det han tog från mig). Ingen tar mitt Billy McHales-bröd ostraffat!

Släppte av George och passade på att komma in en liten stund för att hälsa på Scott som jag lyckats missa de tre tidigare gångerna jag varit i huset.

Väl hemma hos mig igen hann jag knappt borsta tänderna innan jag somnade efter en mycket intensiv dag.

Planen var att jag, George och flickorna skulle till djurparken vid niotiden. Camilla vaknade inte förrän vid nio dock och jag tyckte inte vi behövde jäkta. Jag och Désirée fixade hennes Pinguhalsband som hade gått sönder och sen klädde hon upp sig för bröllopet (hon har fortfarande inte släppt att jag och George ska gifta oss och i hennes värld byter det samma dag). Fin blev hon i alla fall.

 

Försökte få tag på George i en och en halvtimme, men när jag hade packat allting för dagen och fått flickorna i ordning och alla tre hade flätor i håret och han fortfarande inte svarade, ja då tog vi bilen över till Campbells (där George höll till). Lulu öppnade och hade inte sett George så vi dundrade ner alla fyra till källaren och visst låg han där och sov. Så mycket för ”vi ses klockan nio”.En kvart senare var vi på väg mot Woodland Park Zoo. George och flickorna fungerar super ihop vilket är skönt, allt blir så mycket enklare då.

Vi såg den röda pandan, flamingos, en korsning mellan en get och ett vildsvin och några knepiga fåglar innan Desi tyckte det var dags för snacks. Kex och äpplen kom upp ur väskan.

 

 

Tog sen en promenad förbi jaguaren och in i djungeln. Dum som jag är tänkte jag inte på att det skulle finnas ormar där inne. Tur för Desi att George var där, för hon ville titta på både spindlar och ormar. Jag och Camilla tog oss snabbt förbi alla äckliga djur och tittade på fina fåglar istället.

 

Vi hittade en hel hög med apor, både lemurer, några som jag inte kan namnet på och gorillor. Efter alla aporna ville flickorna äta igen. Fram med bananerna.

 

Slank in på en lekplats jag faktiskt aldrig varit på (konstigt nog med tanke på hur många gånger jag varit där) och tjejerna sprang runt och klättrade och hade sig. Tror George tyckte det var kul med…

 

Så var det då dags för lunch. Camilla och Desi fick pizza (och jag deras rester då jag visste att de inte skulle äta upp). Efter lite frukt och blöjbyte tog vi oss bort till karusellen och åkte tio varv. Efter en sväng hos pingvinerna, som fått en ny bassäng, tyckte jag det var dags att ta oss mot utgången. George och Desi slank inom ödlehuset medan jag och Camilla mös på en bänk och vilade fötterna. Passade även på att ha dagens fjärde matstopp (på 3,5 timme).

 

Tog oss hem och tjejerna somnade efter tre böcker i våningsängen. Då klockan redan var mycket tog jag bilen upp till skolan för att hämta Pontus medan George hängde kvar hos flickorna som på så vis fick sova en halvtimme.

Kvällen slutade i kära gamla U. Village, där jag upptäckte att de renoverar mitt Starbucks (det finns tre men vi snackar det största på hörnet). De hade öppnat ett provisoriskt, men jag surade och vi hamnade inne på Barnes & Nobles istället (fast struntade i Starbucks) och letade efter Wizard of Oz på DVD. De hade inte den. Då gav jag upp och surade ännu mer i en fotölj tills George tyckte vi skulle åka hem.

Då var det dags för lunch = köttbullar. Désirée tyckte det var ett utmärkt tillfälle för en prinsessklänning. En telefonsnubbe dök upp för att byta ut något och Desi undrade genast varför han inte var pizzakillen. Han svarade att han hellre hade varit pizzakillen. Fick tjejerna att sova en halvtimma (så jag hade tid att dusha) och uppenbarligen var det inte tillräckligt för Desi som somnade i trappan istället för att ta på sig skorna.

Då det var supervarmt ute och morfar beodrat mig att bjuda ungarna på glass, bar det av till Baskin Robbins. Barnen uppförde sig exemplariskt trots att de inte fick strutar som de bad om och vi fortsatte sen hem för att spela hemmagjord baseball. Bollen hamnade dock på alla ställen den inte skulle hamna på så Pontus fick klättra ut i rabatterna stup i ett.

George kom förbi precis i tid för fotboll tvärs över gatan. När vi väl kom dit fanns det en vattenspridare som tog upp halva gräsmattan så det hela övergick till attackera-George-leken, vilket var mycket roligare.

Toddi kom ner för att hämta oss och talade om att maten var klar. Jag och George hade visserligen middagsplaner hos Campbells, men kompromissade och åt lax hemma hos mig först. Tog oss sen hem till Campells och käkade spagettie. Efter det slog tröttheten till och jag somnade i en lite klump på soffan innan George fick ut mig till bilen så jag kunde ta mig hem och sova inför tisdagens äventyr.

Vi hamnade alltså ute i trädgården och gungade och klättrade och sprang och skrattade och plockade stenar och hittade pinnar.

Ojojoj, har verkligen inte haft tid till att uppdatera. Har över 900 bilder att sortera. Men det kommer, alla dagar kommer inte vara så intesiva som dehär första.
Igår var jag och flickorna och George på zoo och efter att vi plockat upp Pontus åkte vi till Gasworks Park. Idag kommer Siegrid och vi ska på gymnastik och till Magnuson Park.

Som sagt, uppdateringar kommer. Men jag mår bra. Väldigt bra. Har inte ens tid för jetlag.

Och mamma - naturligtvis är jag nyfiken på julklappen till mig och George!

George släppte av mig vid huset och forsatte själv ner till Centralia (ca 14 mil söder om Seattle).

Pontus gick till skolan med en kompis så jag och flickorna kunde äta frukost i lugn och ro. Med Desi i knät åt vi alla flingor. Plötsligt fick Desi syn på min förlovningsring och utbrister "I love your ring!". Sen var konversationen fast på bröllop och båda flickorna bestämde sig för att komma och ha vita klänningar på sig. Camilla rotade faktiskt fram en vit klänning till sig själv, medan Desi nöjjde sig med en lila prinsessklänning. Jag skulle få köpa en egen klänning då jag bara hade en vit kjol med mig. Men de förstod inte riktigt varför vi inte skulle gifta oss idag...

Vi fortsatte ner i mitt rum (eller numera Malins rum) och packade upp min supercoola skärmaskin till scrapbooking (Slice) som jag fick av George i parkeringshuset på Sea-Tac och skar ut både hjärtan och blommor och stjärnor och prinsesskronor innan vi fortsatte med att måla en liten smyckesbyrå i härliga färger.


Fortsatte sen ut i trädgården. (Forts. följer)

Då kom jag äntligen fram. George mötte mig vid rulltrappan och väskan kom kort därefter. Sen åkte vi i världens sämsta bil (lånad från Georges kompis pappa) hem till min gamla värdfamlij och mitt andra hem. Efter fem minuter av blyghet sprang barnen runt och skulle visa alla konster de kunde. Jag plockade fram presenterna och Desi hoppade genast in i sin klänning och sov senare i den. Vi hamnade ute på framsidan och jag och George gjorde halsband till Desi och Camilla då de själva inte hade tålamod till att få på pärlorna på tråden (vilket var lagom svårt för oss äldre också då vi inte hade några nålar) men det blev fina Pinguhalsband. Pontus ville inte vara sämre han och gav sig också på att göra halsband men det blev aldrig klart... Desi föll för George med en gång och skulle bara sitta i hans knä. Jag fick Camilla istället, vilket inte var fel det heller.

Toddi fällde x-antal tårar över albumet som de äntligen fick tillbaka, och lade märke till alla små detaljer som fanns, vilket sporrar till nästa projekt.

Plötsligt var klockan tio och hög tid för barnen att hoppa i säng (det var ju trots allt jag som skulle ta hand om den dagen därpå) och lika hög tid för mig då jag var aningen trött efter ett dygns resande. Jag och George övernattade på ett hotell, efter att vi lovat att jag skulle komma tillbaka nästa morgon (annars hade jag inte fått lämna huset för barnen trots att de visste att jag skulle leka au pair i några dagar framöver). Tog inte allt för lång tid att somna då jag kunde göra det liggandes istället för ihopknölad i en obekväm flygstol.

Uppdatering kommer sa fort min dator vill prata med familjens internet. Allting ar toppen, jag och flickorna har haft en jattebra dag och battre lar den bli da jag tanker ta med alla och ata glass nar vi hamtat Pontus (fast det vet de inte om an).

Jaha, här sitter jag i Philadelphia och väntar på att flyget till Seattle ska bli redo.

Men dagen började vid 3.45 då alarmet ringde och strax därefter satt jag och mamma i bilen på väg mot Landvetter. Där hade KLM kommit på den brilljanta idén att alla passagerare skulle checka in sig själva, vilket naturligtvis resulterade i att tre små slavar fick springa runt och hjälpa alla. Nåja, mamma vinkade av mig och jag köpte Läkerol till Toddi. Knökade in mig på flyget till Amsterdam som gick fort då jag sov större delen av de två timmarna.

Väl i Amsterdam gick allting väldigt smidigt. Inga köer och trevlig personal. Gick igenom samma gamla vanliga intervju om var jag packat min väska osv. Sen kom besvikelsen. Planet över Atlanten var lika stort som planet till Amsterdam. 3 + 3 säten (obekväma dessutom), askassa filmer som jag pinade mig igenom i brist på annat. Och vad jag inte kan få ihop är hur det kan ta åtta timmar? Från Köpenhamn till Seattle tar det 9 timmar och 50 minuter. Det var med andra ord en ganska lång flygtur, då jag var helt inställd på en 6 timmars flygning.

Jaja fram kom jag och det gjorde väskan med. Flirtade mig igenom hela passkontrollen, vilket slutade med att passvakten tyckte jag skulle komma tillbaka till Philadelphia och prova den italienska maten då han ansåg att den var bättre här än i Seattle. (Jag trodde den var bäst i Italien). Jo minsann. Nytt för den här gången var också att alla fingrar skulle scannas till skillnad mot de tidigare pekfingrarna.

Nu sitter jag här vid gaten. Boardingen börjar om en halvtimme och jag har utsikt över vårt mörkblåa plan. Känner mig lagom ofräsh och vill egentligen inte sitta ihopknycklad på ytterligare ett flygplan, men med tanke på vad som väntar när jag kommer fram så är det ju helt klart värt resan!!

Om tre timmar måste jag gå upp ur sängen för att åka till Landvetter. Ska bara packa om min väska, duscha och somna innan dess. Vi hörs på måndag igen. Morgondagen spenderar jag åt 22 timmars resa, tre flygplan och en jätteglad pojkvän!

Gårdagen började med avslutning för min egen del i skolan. Eller nej nu ljög jag. Gårdagen började med att jag kör till tåget och just när jag parkerat kommer jag på att jag glömt tre biblioteksböcker hemma. Det var ju bara att vända och köra hem igen och sen ta bilen till skolan då jag inte skulle hinna ta tåget. I skolan hade vi lite mysig avslutning och Line hade gjort en annanaspaj som uppskattades av oss andra. Vår lärares kanellängeder kom lite i skym undan. Insåg att det var sista gången vi skulle ses i den här konstelationen, men jag hoppas verkligen inte att det är för alltid. Som tur är finns ju internet. Och jag och Martin upptäckte att vi har en gemensam nämnare - Grötö. Han har sommarställe på samma lilla plutt-ö som min pappa bor på. Under tio års tid har vi kunnat springa på varandra och ändå har det inte hänt (vad vi kommer på).

Hur som helst måste jag ju åka vidare. Första stoppet var hemma hos mig för att hämta albumet och datorn för att sen åka vidare mot mamsen. Det var dags för studentturné!

Första stoppet var hemma hos Sara. Sara har vi kännt sen hon och Johan satt i barnvagn (Johan snällt och Sara gallskrikandes hängandes ut ur vagnen). Jag och hennes storasyster Malin är också jämngamla så back in the days var vi en liten miniliga på alla lekplatser i Fors. Johan kallade Saras mamma för mamma. Det var mer praktiskt så.
Nu har Sara blivit stor och kan komma hem till mig och dricka vin på min altan. Det får det bli i juli.

Om mindre än 22 timmar sitter jag på planet till Amsterdam. Innan dess ska jag bara:

• Städa hela mitt hem
• Packa
• Komplettera en hemtenta
• Lämna tillbaka en bok på biblioteket
• Rösta
• Köpa underkläder
• Växla pengar
• Framkalla foton
• Skriva ut rubriker till albumet
• Göra "klart" albumet så mycket det går
• Tanka
• Städa kylskåpet
• Vattna mina blommor
• Köpa Marabouchoklad till George
• Förbereda alla migrationspapper
• Prata med min hyresvärd
• Uppdatera musiken på min Mp3
• Besöka mormors minnessten
• Grilla hos morfar
• Ringa min värdfamilj
• Packa om, då albumet ligger hemma hos mamma

Men om jag börjar med att äta frukost så blir det nog bra.

Okej, idag är det full rulle hela dagen.

• Komplettera en fråga på en gammal hemtenta
• Locka håret
• Köpa tågkort (tog bilen istället)
  
• Terminsavslutning i skolan
• Lämna tillbaka tre böcker på tre olika bibliotek (två av tre)
• Saras, Filips/Emelies, Majas och Filips (en annan Filip) studentmottagningar
• Skriva ut rubriker till de layouter som inte har några
• Dekorera utvalda layouter med symaskinens funktioner
• Fylla i papper från Migrationsverket med hjälp av George (med start vid elva ikväll)

Ryggen värker, vänster knä värker och snart värker huvudet också, men albumet börjar ta form och det är det enda som räknas. Har även klistrat om alla flygbiljetter på nya papper och skrivit svenska kommentarer till Migrationsverket.

Imorgon ska jag lämna tillbaka tre biblioteksböcker på tre olika bibliotek och jag måste smyga på allihop då alla böcker är försenade. Vem kom på den dumma idén att bara låna ut sina böcker i två veckor?! Vilken kurs håller på i två veckor?! Va?! Och varför får jag inte till halloweenfest-layouten?! Det blir bara fult! FULT! Och eftersom albumet inte är klart, kan jag inte packa ner det, vilket leder till att jag inte kan packa klart, så jag har klädhögar på ställen där det inte bör finnas klädhögar. Och eftersom jag måste lämna tillbaka böckerna så måste jag dra nytta av dem ikväll, vilket jag inte har tid med då jag jobbar på att få bort mina klädhögar genom att klistra in pumpor i albumet.

Eftersom jag inte ska in till skolan idag har jag tusen andra saker på dagens agenda:

• Tvätta
• Packa inför söndag
• Hänga tvätt
• Steka pannkakor
• Scrapbooking
• Skolarbete
• (Städa, städa, städa)
• Organisera alla papper till Migrationsverket
• Vattna

Ingen tid att förlora. Har redan slösat alldeles för mycket tid denna torsdag. Klockan är redan kvart i elva!

När jag sen fick skjuts hem och mamma precis ska släppa av mig, för att jag ska springa upp till huset och hämta mitt pass som måste kopieras innan jag åker, ja då hinner det börja ösregna, åska och hagla på loppet inom de 30 meter det är från bilen till min ytterdörr. Hittade naturligtvis inte nycklarna och blev genomdränkt på de extra 12 sekunderna jag stog ute i kjol och ballerinaskor. Väl inne skulle jag snabbleta efter mitt pass som jag var övertygad om att det låg i den lilla vita kartongbyrån på bänken på övervåningen. När allt var utrafsat och jag konstaterat att det inte ligger där slog det mig att det låg ju naturligtvis i korgen i bokhyllan där nere (och lite panikartat tänker jag att det MÅSTE ligga där för annars har jag ingen aning om var det befinner sig). Slapp oroa mig för det låg i korgen. Väl uppletat vill jag verkligen inte springa ner till bilen igen då min förstukvist var täckt av hagel och det regnade från sidan. Medan jag allvarligt funderade på att leta fram regnbyxor och stövlar så hann vädret lugna ner sig. Sen blev det sol.

I skolan fick klassen se varandras projekt i form av PowerPoint- (eller liknande) presentationer. En del var väldigt strukturerade, andra inte, en del höll sig till den avsatta tiden, andra inte, en del var engagerade och andra inte...

Sen bar det av med svårvagn till Östra för att åka med mamma till Stenkullen för att fira att Sara tagit studenten idag. Inte klokt vad mycket god mat Inger gör. Buffén var inte att leka med, för att inte tala om det tre olika tårtorna som bjöds på. Fast jag nöjjde mig med två (fast hade jag orkat hade jag tagit av den tredje också i rent frosseri).

Nu är det inte långt kvar! Om fyra dygn är jag på väg! På väg tillbaka till min älskade storstad, mina älskade amerikanska barn som jag saknar varje dag och naturligtvis tillbaka till älskade George.

Men är det semester när jag bott där i ett år? Jag har verkligen inte tid för att slappa till och det är väl det man ska göra på semestrar, åtminstone lite? Fast jag är inte mycket för slappsemestrar, har jag åkt till ett ställe så vill jag uppleva så mycket som möjligt, slappa kan jag göra hemma där jag redan sett större delen av omgivningen. Visserligen har jag sett det mesta i Seattles omgivning också, men det är annorlunda då jag inte bor där längre utan bara hälsar på igen under en begränsad tid.

Större delen av vistelsen är redan planerad, men det är sista veckan som fortfarande ser lite oklar ut. George går nämligen i skolan då och ska sen börja jobba på eftermiddagarna under sommaren, vilket gör att han är borta 9-16 de dagarna. Funderar på att stanna i Seattle måndag och tisdag och sen åka ner till Centralia onsdag och torsdag. Torsdag ska George dessutom skolka för att vi ska få en sista dag tillsammans innan jag åker hem på fredagens morgon. Men det är inte förrän om tre veckor (till och med mer än tre veckor) och ingen idé att tänka på nu, för då blir jag ju ledsen innan jag ens kommit dit. Har jag tur kanske jag kan låna en bil och åka upp och ner under de dagarna, men jag räknar verkligen inte med det. Amerikanskt körkort har jag ju vissserligen men det garanterar ju inte att jag har ett fordon.

Hur som helst så börjar min vistelse med tre dagar ihop med min gamla värdfamilj och det tre bästa barnen jag känner.

Tror jag tagit morgonens nyheter hårdare än vad jag trott. Har inte fått gjort någonting av det jag hade planerat och känner mig bara vemodig, vilket är jätteknepigt då jag knappt kände Christofer. Vi gick i samma klass i typ två månader.

Hur som helst måste jag få ordning på min PowerPoint-presentation till imorgon, välja ut vilka kläder som ska med till Seattle så jag hinner stryka dem hos mamma, samtidigt som jag lånar hennes symaskin till de layouter jag fortfarande inte börjat på. Ska dessutom på student i Stenkullen imorgon.
Ska även hinna städa, tvätta, få in två inlämningar, hinna med ytterligare tre studenter, grilla hos morfar, packa, fixa med migrationspapprena samt få klart åtminstone 2006 i albumet innan mitt plan lyfter 06.20 söndag morgon. Om jag prioriterar bort sömn, mat och toabesök kanske jag hinner...

Fick just brev från Migrationsverket. Nu är det min tur att fylla i alla papper ytterligare en gång, men nu på svenska. Med i kuveret till dem ska följande finnas:

• Det utskrivna frågeformuläret (helst ifyllt via nätet)
• Kopior på flygbiljetter som bevisar att vi träffats
• Kopior på stämplar ur mitt pass som bevisar att vi träffats
• Fotografier som bevisar att vi träffats
• Fullmakt från George att jag får ta del av hans ansökan (naturligtvis undertecknad av honom själv)
• Personbevis
• Kopia på ID-handling

Det hela ska vara inskickat innan 29:e juni. Jag kommer hem 27:e juni och 29:e är en måndag. Tur att mamsen finns då jag inte hinner få personbeviset och fullmakten innan jag åker. Bäst att jag ringer Migrationsverket imorgon och fjäskar lite med dem. (Tror ni bloggen räknas som bevis för att vi träffats?).

Lyckligtvis står det på deras hemsida att handläggningstiden började redan då hans ansökan kom in till ambassaden och ska inte ta mer än sex månader, så förhoppningsvis får vi svar redan i september!!

Dagen började med att klassen fick reda på att en av våra klasskamrater avlidit två veckor tidigare. Ingen av oss kände honom speciellt väl då han hoppade av utbildningen i mars tidigare i vår, men han var ändå en i gänget fram tills dess. Dagen har liksom trubbats av. Energin (den som fanns) försvann och det blev väl lite halvengagerade seminarier efter att chocken lagt sig.

Vi är redan klara med responsen på varandras rapporter och jag sitter just och överväger om jag ska ta tåget hem eller vänta på att mamma ska sluta på jobbet (om 4,5 timme) för att få skjuts till Kungsbacka.

Ska nog börja med att äta lite lunch.

Idag firar jag och George två år. För två år sedan träffades vi fysiskt för första gången på San Diegos flygplats. Innan det hade vi lärt känna varandra under sex veckors tid via internet, sms och telefonsamtal, så det var ingen direkt överraskning att vi redan hunnit falla för varandra. Det blev mer ett konstaterande. Ett bra sådant.

I samma veva gick min förra kamera sönder (skärmen spräcktes någonstans mellan Phoenix och San Diegos djurpark), så det enda jag har att komma med är en bild från femte juni 2007.


Tråkigt är att vi inte kan fira det här året heller. Visserligen är det sagt att vi ska hitta på något nästa vecka, men det är inte riktigt samma sak, då vi ändå kommer hitta på saker nästa vecka. Om sex dagar åker jag!

Äntligen har jag tagit mig igenom de rapporter jag ska ge respons på under morgondagens seminarium. Är så varm att jag klibbar fast i mig själv, men inte ska jag klaga. Hur ofta sitter jag med öppen altandörr i bara underkläder och en fruktansvärt omodern med skön T-shirt? Inte allt för ofta, så det är bäst att passa på och njuta. Måste dock erkänna att jag skoningslöst dödat ett tjugotal myror och två spindlar som klättrat på mig (både ute och inne).

Nu är det bäst att jag gör ett ryck med albumet då jag ska låna mammas symaskin imorgon för fina detaljer på en del layouter jag inte ens börjat på. Sätt fart med andra ord!

Sol, sol underbara sol. Varför måste det vara superväder när jag måste läsa rapporter inför den kommande veckans diskussioner? Tar jag med dator ut ser jag ingenting på skärmen + att datorn blir glödhet = inte bra. Därför sitter jag med öppen altandörr och låtsas att jag är ute åtminstone. Fast jag har faktiskt hittat det perfekta solstället. Runt knuten från min altan finns en mindre altanliknande plats och ställer jag torkställningen på ett speciellt sätt kan jag sola utan att någon ser mig och mina bleka ben (vill ju inte blända mina grannar). Så där låg jag en stund och fick ljusrosa ben istället. Inomhus har de en något ljusgul ton så vi får väl se vart det hela slutar.

När rapporterna väl är sönderlästa ska jag ge mig på albumet. Borde hinna klart med 2006 fram till fredag åtminstone. Om jag får låna mamsens skrivare och symaskin vill säga.