Torsdag = Thanksgiving. Det hela börjar med att jag 08.05 får reda på att jag är ledig... Både idag och imorgon...Jaha... Lite miss i kommunikationen där kanske... Installerar det andra Sims-spelet också och några timmar försvinner i rasande fart. Markus kommer ner och säger att de behöver hjälp imorgon trots allt. Jaha... Programera om hjärnan igen... Meningen är att vi ska på middag hos Toddis bror vid halv tre tiden. Vid halv fyra anländer vi och minglet börjar. En rolig överrasking var att Robert var där, Kyras man. Har inte träffat honom sen drive-in bion i sommras, så vi tjötar ett bra tag i soffan. Den 14åriga Sydney kommer och lägger sig mellan oss. Bör kanske tillägga att hon är en katt. Jag blev störtkär. Hon kanske inte är den sötaste katten på jorden precis men hon är en katt och det räcker. Saknar mina kissar där hemma!

Så blev det då matdags, men kalkonen hade skurits upp i förväg så vi hade ingen filmfågel på bordet, vilket jag tyckte var fusk. Smakade på en hel del konstiga saker (Frida, du hade varit stolt över mig) men måste erkänna att kalkonen var godast. Carol (Toddis mamma) började med att säga vad hon var tacksam för, men längre än så kom vi aldrig... Efter massor av mat, historier, lite gräl, mer klappande av Sydney och mycket huvudvärk kommer vi hem och jag är helt utmattad. Slår mig själv i huvudet dock, för trots att jag hade både film- och vanlig kamera tog jag inte ett enda kort, eller filmade en endaste liten minut. Jag skyller på att det inte fanns någon filmkalkon.

Fredag då, ja då är det alltid en jätteparad i Seattle som vi planerat att åka och titta på. 08.00 står jag redo. Paraden börjar 08.45. Så 09.15 kommer vi alla ifrån huset och är nere i downtown när halva paraden har gått hem. Men inte hängde vi läpp för det, utan njöt av det som fanns kvar att se, vilket faktiskt var en hel del. Dalmatiner, nallebjörnar, high school band i långa banor, cheer leaders, brandbilar, pingviner, snöflingor och Saras stora skräck - clowner.
Men nog blev vi alla snopna när tomtesläden åker förbi utan tomte! Visade sig att han gått av två kvarter tidigare för att hälsa på alla barn inne på Macy's.
Hittade en snäll pappa med ett barn på armen som erbjöd sig att ta kort på hela vår familj och det var roligt att ha oss alla på samma foto, tror det är första gången...

07.15 ringer alarmet på onsdagsmorgonen. Dags att återgå till det normala livet igen. Inget ovanligt hände, det var som det brukar. Eller jo jag fick höra om Saras äventyr och det ena med det tredje så nu har hon ingen mobil längre. Jag överlåter till henne att berätta varför.

Torsdag var första dagen med alla tre barn själv, eftersom Toddi gick tillbaka till jobbet. Nemas problemas at all. Fredagen flöt lika smidigt den med.

När jag slutat plockade jag upp Sara för att åka ner till downtown där vi slöt upp med Emma. Vi skulle ut på middag för att typ fira mig och Emma. Efter lite kartläsning och ett telefonsamtal till Scott (kommer ni ihåg honom? Han som var med på inflyttningsfesten för typ över två veckor sen) landade vi till slut på Cheesecake Factory och deras meny är inte att leka med. Mamma jag tror vi har ett till ställe att besöka… Jag och Sara åt kycklingrätter (hennes var godast) och Emma åt lax (som vanligt). När jag var proppmätt syntes det inte på tallriken… Ändå knödde jag ner några jordgubbar till efterrätt.

Emma blidde trött och bestämde sig för att åka hem och jag och Sara var inte långt därefter. Bestämde oss för att skaka ner maten lite först bara, genom att gå runt ett kvarter och när vi kommit ungefär halvvägs ringer Scott igen. Han meddelar att han och Rami (?) ska hem till en polare och undrar om vi har lust å haka på. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att åka med, men det skulle ta ett tag innan de andra skulle vara på plats så vi svänger in på GameWorks för att döda lite dinosaurier. Hade fortfarande poäng kvar sen Saras födelsedag, så vi stövlar upp till Jurassic Park och sätter igång. Tog inte många minuter så ringer Scott igen på min mobil… Jag var för uppe i spelet och Sara var den som pratat med honom under hela kvällen ändå, så jag tar över hennes pistol också och sitter där som värsta Rambo och slaktar köttätare till höger och vänster. Visar sig att generna i familjen även kom ner till mig för jag ÄGER ju verkligen spelet! Se upp lillebror för jag är grym! (140 000 med vänstern). Fråga Sara nästa gång du pratar med henne, ni verkar ju vara bundisar numera, haha.

Mötte upp Scott och Rami och åkte hem till Någon. Och där satt vi i världens mjukaste soffa och jag höll på att somna. Hade det inte varit för Saras grimaser hade jag börjat snarka. Klockan blev jättemycket innan killarna pratat klart med sin kompis och körde tillbaks oss till vår bil. Var hemma runt 03.30. Vi bäddade ner oss och jag somnade på stört.

Lördagen, då blev jag väckt av taklampan, sång (den svenska), tårta och paket. Fick en tårta gjord av modellera från Pontus, dödskalleVanskor från familjen (anledningen är att jag varit avundsjuk på Pontus’s likadana. Fast mina är vita med svarta dödskallar och hans är tvärtom). Öppnade även paketen från Linda, Frida och pappa (tack så mycket allihop). Markus höll på att flabba ihjäl sig när han såg mössan men jag har bott i halsduken i några dar.

Sen hände inte så mycket, jag och Sara (som sovit över) åkte nånstans och gjorde nånting…......
Jo vi åkte ju för att göra teoriprovet, men när vi kom dit hade vi 59 stycken före oss i kön så vi gav upp efter trekvart och åkte till Safeway istället för att handla vitt bröd och fudge browniemix. Kom tillbaks hit för att baka och göra fuskfattiga riddare (blivit manad av morfar att hålla uppe traditionen). De blev dock lite för fluffiga, eller det var nåt med brödet som gjorde dem typ ”perfekta” vilket inte var så lyckat men gott i alla fall.

Sen vet jag inte vad vi pysslade med men klockan gick och Sara skulle börja jobba 19.00 så jag körde hem henne och åkte sen hem för att prata lite med min mor innan jag somnade som en stock.

Söndag. Vaknade runt nio (fantastiskt) och gjorde inte ett skit fram till typ tolv. Åkte sen och hämtade Sara för att käka lunch på pommes frites restaurangen. Det blev lammburgare med pommes frites. Ett litet amerikansk sällskap bredvid oss frågade servitrisen vad pommes frites var för nånting… Hon bara stirrade tillbaks och förklarade att det var french fries. Mycket dumt ska man då höra innan öronen blir uppätna av maskar.

Efter det gav vi oss ut på julkortsjakt men det blev ganska resultatlöst. Sen var vi ju bara tvuga att åka hem till mig för att äta av min födelsedagstårta som jag fortfarande inte hade smakat på (den riktigt snackar vi om, inte den av lera). Kyra, Carol, Robin och Amanda var här så Sara fick se lite av de andra djuren som lever på detta zoo. Minnesluckorna är många men hem kom Sara i alla fall och det gjorde jag med.

Måndag, inget nytt. Köpte blöjor. Jo pratade med Michi som kommit tillbaka från Tyskland, saknat henne faktiskt, så det var trevligt.

JO, men nu höll jag ju på att glömma, måndagar har blivit min middagsnatt. Det kom jag på vid halv fyra så det var ju bara att rota runt i kylen för att se vad som fanns. Resultatet blev åtta hasselbackspotatisar, 48 egenhändigt rullade köttbullar, sallad och lingonsylt. Allt var renskrapat när vi var färdiga. Kan ha berott på att de tyckte det var gott (vilket det verkligen var, blev lite stolt över mig själv där ett tag) eller så var det för att det inte fanns så mycket att ta av. Skulle nog behövt dubbelt av allt. Minst. Pontus kom ner på kvällen, precis innan han skulle lägga sig, och tackade för middagen igen.

Tisdag, Pontus blev hämtad av Siegrid på skolan och spenderade hela dagen där och sov över.

Fick höra att det sista Markus pratat om förgående kväll var potatisarna. Funderar på om mormor varit här och svängt med sitt trollspö, för jag var då ingen stjärna på hemkunskapen under högstadiet… Det enda som är negativt med det hela att nu har jag förväntningar från alla (inklusive mig själv) inför kommande måndagar.

Onsdag, idag (hurra jag har kommit ikapp med tiden). Eftersom Pontus inte var här var dagen mycket händelsefattig. Och vad gör Anna om hon har tråkigt, jo hon tar 39 kort på sig själv ur samma vinkel… Och några på Camilla när hon är en dinosaurie… Hon gör morrljud när man frågar vad dinosaurien säger. Som sagt mycket händelsefattigt. Fram till klockan kvart i tre då jag upptäcker att paketet från Svedala låg på trappan!! Slet av tejpen så gott det gick (hade Desirée i knät) och försökte få Camilla att fatta att det var MINA paket. Åtta stycken paket låg det i det stora bruna kuvertet (från mamma, lillebror, morfar och Hillevi). Klämde lite på dem men listade inte ut alla. Astufft nyckelband, två halsband, de två senaste Simsspelen, lösgodis, Martin Stenmarcks nya CD och två böcker. Varav jag redan har läst ut den ena; Martina-koden av Martina Haag (hon äger! Skrattade högt på flera ställen och grät nästan på ett annat). På tre timmar var den utläst och då hade jag ändå fått i mig lite middag, pratat med Toddi om Camillas läkarbesök samt talat om för Camilla att det inte var okej att hon tog Martins CD-fodral från mig.

Nu planerar jag att installera ett av spelen (fast jag har bara en timme på mig), sen blir det The Nine och Day break innan jag ska sova och sen upp och jobba i ekorrhjulet igen. Fast imorn är det Thanksgiving så det blir väl lite annorlunda.

Nina, Anja och Anna bestämde sig för att skicka ett MMS till min födelsedag, men eftersom jag är utomlands och har lite knepiga inställningar på telefonen så fick jag fyra stycken. Dagen därpå fick jag två till. Just nu är jag uppe i tio och fler lär väl droppa in. Anna hävdar att hon bara skickade ett så var de andra kommer ifrån har jag ingen aning om. Inte kan jag öppna ett endaste heller, men det är väl tanken som räknas.

Sen måste jag bara niga och bocka för skålen som utbringades i min ära hos Halmstadfolket och en extra djup bugning till allas vår Josse – mitt största fan på denna jord. Jag är evigt tacksam för den plats jag får på din blogg och att jag fortfarande existerar bland alla hemtentor och mobilbyten.

Ja då var det ju bara att börja packa. Tankeverksamhet krävdes då jag skulle duscha mitt i alltihopa. När jag kommer ut från badrummet i bara handduk står båda de tyska killarna och frågar ”Do you need a hand?” och skrattar. Nu skulle man kunna tro att jag blev röd i ansiktet men se nej där har lilla Anna ändrat personlighet. I ärlighetens namn hade jag inte brytt mig speciellt om jag så tappat handduken i det ögonblicket. Schasade ut dem ur rummet bara så jag kunde fortsätta packa. Insåg att jag inte skulle få ner min strandmatta så jag gav den till de nyinflyttade + en påse Doritos. Kommentaren till det var; too bad we can’t lay on this rug togheter. Då var det min tur att skratta. Jösses de hade då inga hämningar de gossarna.
Fick se lite bilder på deras jobb runt om i världen och jag måste ju säga att jag var lite imponerad…

Hur som helst hade vi inte mycket tid och var tvungna att släpa ner våra pinaler till grinden. Vem studsar då upp som gubben ur lådan för att hjälpa till, jo ingen mindre än Dave. Jag klagade då inte, hade inte velat släpa den väskan nerför alla trapporna, var redan varm, trots duschen… Sprang på Colleen som ville ha mejladresser och sen kikade irländaren som ville gå på date förbi. Ängeln Grey kom också ner för att säga hej då. Kände mig riktigt ledsen och fick hålla tillbaka tårarna. Hade inte den minsta lust att sitta på ett flygplan tillbaka mot ett regnigt Seattle för att börja jobba. Är så avundsjuk på alla dessa underbara människor som reser och arbetar i världen. Kändes som att lämna gamla goa vänner fastän jag bara känt dem i några dagar, just för att vi levt så intimt och alla varit så gulliga mot mig. Fast samtidigt var det skönt att lämna pga av alla minnen med Noah. Hade länge övervägt om jag skulle ta med mig blomsterkransen jag fått från honom hem eller inte, men efter lite övervägande hamnade den bland soporna. Hade ändå börjat vissna lite, men den doftade lika gott.

Med blandade känslor hoppade jag in i den lilla minibussen mot flygplatsen och tog några sista bilder på kullarna som svishade förbi.

Sen var det incheckningsproseduren igen och jag åkte fast på grund av en banan… Ja gått folk nu är det inte bara vattenflaskor och nagelfilar du måste lämna ifrån dig, utan även bananer. Men jag insåg väldigt fort att det berodde på att det var en frukt. Hade ett äpple med mig till ön som jag var tvungen att äta upp på planet för att inte åka fast. Frukt, ormar och dynamit får man inte ta dit. Så nu är ni beredda på det när ni åker dit.

Satt sen och degade i runt två timmar i väntan på att få gå på planet. Fick våra orginalplatser och smart som jag var hade jag packat de saker jag ville ha på hemresan i en separat plastpåse så jag slapp greja med det på flyget. Jag tyckte detta var otroligt intelligent, vet inte vad resten av världen tycker…

Trots att jag satt i mittgången lyckades jag trycka av några bilder över ön innan allt blev vatten. Bukten ni ser är Hanamua Bay, där vi snorklade. Ha då i minne att hela den har varit ett stort lava berg som sjunkit. Rätt häftigt!

Filmen som visades var Pirates of the Caribbean 2, såg halva innan jag mådde akut illa och vart tvungen att sova för att slippa tänka på det.

Emma påstod att hon hade en gnällig tant på sin andra sida, jag pratade aldrig med henne men hon hade då packning överallt. Minst fyra små väskor plus några plastpåsar, inte konstigt att hon tyckte det var trångt! När vi gick ner för landning satt människan och STICKADE med en liten handbok om stickning i knät!! Jag dömer ingen men kom igen…

Emmas värdfamilj plockade upp oss och det blev snabbresumé av veckan. Fick reda på att en surfare blivit allvarligt skadad av en haj på The Big Island under tiden vi var borta. Vi hade inte hört nåt och var glada att det inte hände oss.

Klok som jag var när jag åkte hade jag tagit med mig husnyckel och tur var väl det, för Markus som satt och arbetade i källaren hörde inte när jag kom och hade antagligen inte hört om jag knackat (och jag ville inte ringa på vid halv elva på kvällen).
 

På mitt skrivbord låg ett brev från min kära syster med en mycket fantasifull teckning inuti. Den + förklaringarna sitter numera på väggen.

Rafsade ut allt ur resväskan så det inte skulle mögla och allt luktade precis som det gjort på Oahu – fuktigt med en gnutta…Hawaii…

Igår hade vi bestämt med Colleen (tjejen från London) att vi skulle ut och prova på surfing, så det var bara att kliva ur sängen strax efter sju… På med bikinin och ner och vänta på Colleen. Vid kvart över åtta ramlar hon ur sitt rum och ber så hemskt mycket om ursäkt för att hon är sen och så drar vi oss alla fyra mot en liten surfuthyrningsbutik. Colleen fjäskar till oss världens fulaste surftröjor på köpet och sen började bärandet.

Nu i efterhand fattar jag varför alla surfare har så snygga kroppar. Mina armar (som enligt min balklännings mönster är längre än normalt i förhållandet till min kropp) räckte inte runt brädan. Bör väl tilläggas att nybörjarna har de största brädorna, eftersom de är lättats att balansera på. Hur som helst tänkte jag och Emma inte ens försöka oss på att släpa runt på varsin bräda så vi byggde en flintabil med mig där fram och henne där bak. De är inte tunga på något vis, bara jävligt otympliga. Colleen och Sabrina lyckades balansera sina på huvudet (men eftersom mitt huvud är missbildat fanns det inte en chans i världen att jag skulle lyckas med det). Vi kom ner till stranden i alla fall och fick en snabblektion från vår lilla engelska instruktör. Hon var ingen expert på något sett, hade typ testat fem gånger tidigare, men vi ville ju bara testa så vi satte på oss kardborrefotgrejen och släpade ner brädorna i vattnet. Sabrina lyckades vältas av en våg ungefär 2 meter ut från stranden…

När vi låg där och paddlade ut mot horisonten förstod jag verkligen varför surfarna är så vältränade. Jag trodde ett tag att mina armar skulle gå av men efter ett tag kunde jag inte känna dem längre och då gick det bättre.

När vi kommit ut över revet blev havet lite lugnare. Var en otroligt häftig känsla att se stranden från andra hållet och dessutom tänka att det har surfare gjort i över 2000 år på det här stället. Saken var bara den att Colleen hade hittat en våg hon ville satsa på och därför hamnat långt bakom oss, så jag började fundera på vad jag skulle göra om en våg kom… Hade inte kommit så långt i instruktionerna, men jag tänkte att jag får väl improvisera om det skulle behövas. Det gjorde det inte.
Fördelen med att vara där vi var, var att vi inte behövde vara rädda för revet men å andra sidan blev vågorna inte så höga så vi fick liksom ingen fart. Så där låg jag och Emma och guppade på våra gigantiska strykbrädor. Vi hade bara hyrt brädorna för en timme och eftersom ingen av oss hade klocka, fick vi chansa på hur lång tid det hade gått. Beslöt oss för att eftersom vi ändå var tvungna att ta oss in kunde vi lika gärna dra oss mot de lite större vågorna. Weehooo säger jag bara. Fick aldrig chansen att ställa mig upp men bodysurfing är inte helt fel det heller! Hur som helst kom vi i land i alla fall, fast jag och Emma måste sätt ut som två puckon för vi ramlade typ arton gånger i strandkanten och fick inte riktigt ordning på brädorna, men det bjöd vi på.

Hade landat åt hellskotta fel på stranden, så vi hade ingen aning om var vi gjort av våra väskor. Men för att inte åka på att få betala mer för brädorna släpade vi tillbaks dem i samma anda som när vi kom dit. Folk tittade lite konstigt på oss på tillbakavägen mot stranden, kan ha berott på att vi enbart hade bikini på oss, var genomblöta och täckta av sand, men vad vet jag? Hittade sakerna och drog oss tillbaka mot hostelet för att få i oss lite frukost innan brödet tog slut.

Vi kom preciiis i tid för de sista bitarna och sen var det snabbdusch och packa en väska för att eventuellt få följa med på en limousintur. Sabrina höll dock på att packa sina sista saker, för det var hennes sista dag och hon skulle flyga tillbaka till Boston några timmar senare. Lovade att jag skulle skicka alla mina bilder till henne, sa adjö och så drog jag och Emma oss ner mot grindarna. Vi hade blivit tipsade om turen av vår käre vän Dave men bilen var överfull så vår guide (Jason, som även jobbar på hostelet men har det här som extraknäck) övertalade två killar som skulle stanna längre än oss att de kunde få åka med imorgon. Efter lite övertalande gick de med på det och resten av folket hoppade in i den vita limon. 11 + Jason var vi och det var vad som fick plats.

Ett skönt gäng var det, skönast var naturligtvis Dave, Sean och Colleen. Riktigt gamla goda klassiker spelades så som; No Doubt – It’s my life, Puff Daddy - I’ll be missing you, Ricky Martin & Christina Aguilera – Nobody wants to be lonely och allsång drog verkligen igång då R.E.M. – Losing my religion satte igång. Sean och Dave tog självmant på sig uppdraget att få mig att le hela dagen och jag får säga att de gjorde ett riktigt bra jobb.

Kände mig lite som en kändis, där jag faktiskt åkte limousin med ett gäng partyglada polare. Spegeltak, ljusslingor och svart läder.

Första stoppet skulle ha varit en festivalplats, men av någon anledning var det inte igång, så vi åker vidare för att käka lunch. Hamnar på ett världsberömt ställe som jag aldrig hört talas om, men är man surfare ska man tydligen känna till det… Kono’s någon? Hur som helst beställde jag pannkakor med banan (trots att klockan var 13.05 och de slutade med frukosten 13.00, men jag behövde inte ens fjäska, det kallar jag service) och det var supergott, orkade dock inte äta upp allt. Köpte mig en undervattenskamera för nästa stopp var jättesköldpaddor.

När vi kommer ner till stranden håller alla på och grejar och pekar och jag ser inte ett enda dugg. Men efter ett tag inser jag att något jag trott var en stor sten, är en simmande sköldpadda. Det var inte lätt att se skillnaden, men efter ett tag beslöt jag mig för att de simmande stenarna var sköldpaddor. Efter lite tvekan stövlade jag ner i vattnet med min kamera och tog lite random bilder. Då jag inte var under vattnet när jag tog dem, ska det ska bli spännande att framkalla dem om typ 8 år då jag hittar kameran igen och inser att jag har 15 bilder kvar… Häftigt var det i alla fall och jag hade en sköljepladda ca 10 cm ifrån mig så jag var tvungen att flytta på mig när en våg kom.

Halvblöta knycklade vi in oss i limon igen och körde vidare mot en gigantisk park/botanisk trädgård/naturreservat eller vad det nu var. Jag trodde Jason skämtade när han sa att vi skulle gå 1,5 miles (2,4 km) upp för att se ett vattenfall (Wai hi falls). Men ack nej han var allvarlig. Hurra, alla hade flip-flops men jag och Emma var de enda som besvärades av det. Det tog inte lång tid förrän jag och Emma strejakde på en bänk, åt doritos, drack vatten och snackade skit om alla som ser så fräscha ut HELA tiden oavsett vad de ger sig in på.

Vi höll på att avlida men fick krafter från ovan och fortsatte på den asfalterade vägen. Jag tvivlar stark på att det var 2,4 km till vattenfallet för det tog inte lång tid efter strejken så var vi framme. De andra från gruppen hade hoppat i för att bada vid vattenfallet, men vi kände inte för att utsätta oss för urinvägsinfektion så vi joinade den enda i gruppen som inte var över 30… Australienseare, runt 45 kanske. Jaja, när jag satte mig bredvid honom började vi naturligtvis snacka. Han började med; ja jag tänkte fråga om du var från Svergie eller Norge med ditt blonda hår, men jag hör ju att du är från USA så jag kan ju skippa den frågan. Jag skrattade lite och förklarade situationen. Ändå värmde det lite att en australiensare med engelska som modersmål tar mig för amerikan.

De andra ploppade upp ur det svinkalla vattnet och sen var det bara att traska tillbaks igen. Men inte till bilen som jag hoppats på, nej vi skulle GÅ över den mycket trafikerade gatan till Waimea Bay, tydligen en välkänd strand. Ja den var ju fin, men jag har sett snyggare. Orkade inte ens gå ner till sanden så jag och Emma adopterade ett picknickbord och bodde sen där i närmre två timmar. På stranden finns en känd klippa (The Rock kallas den) som man måste hoppa ner för om man är där. Jag kände ingen större dödslängtan så jag stoppade in mp3n och njöt av solnedgången istället.

När alla väl hoppat från den förnicklade klippan åkte vi vidare till Sunset beach för att se solnedgången. Problemet var bara att solen redan gått ner, eftersom folk var så sega på den förra stranden. De andra börjar vandra på stranden och jag halkar medvetet efter för att få njuta av de sista strålarna innan det blir kolsvart. Mp3n var i öronen och jag bläddrade fram till soundtracket för Pirates of the Caribbean och föreställde mig Johnny Depp komma rusandes med 2000 kannibaler efter sig. När jag kommer fram till gruppen står de och tokplåtar ett hus. Jag ba; eeh va?! Jo då visade det sig att huset (som var rätt snyggt) tillhörde en person vid namn Jack Johnson och han är väldigt känd för er som inte vet detta. Jag visste inte det och tyckte det var onödigt att ta kort på ett hus i mörkret när jag inte hade den blekaste om vem människan var. Ben Stiller bodde i huset intill, men jag tog inte kort på det heller. Var bara lite avundsjuk på deras utsikt.

Lyssnade på Eagle-Eye Cherry – Save tonight på tillbaka vägen till bilen. Ni vet den som spelades på min och Noahs date och som alltid varit en favorit för egen del.

Åkte vidare för att se på några andra kända människors hus och nu började jag känna mig lite illa till mods, kom igen de är människor inte utställningsobjekt. Kelly Slater hette den ena snubben (legend bland surfare) å de andra var med i nåt mästerskap för asbra surfare. Såg en annan kolsvart strand som är världens mest kända strand; Pipeline beach. Nä jag hade inte heller hört talas om den, så jag kände mig fruktansvärt obildad.

Efter det var det verkligen matdags så vi blir inskyfflade på en mexikansk restaurang. Jag slutade av någon konstig anledning att vara hungrig och käkade därför bara husets sallad och medan de som kände för det gick å köpte diverse alkoholbaserade drycker, drog jag och några andra oss mot bilen. Jag paxade framsätet, då jag börjat må riktigt illa. Vad tror ni inte strömmar ut ur högtalarna då, jo Roxettes Fading like a flower. Ojojoj vad nostalgiskt och patriotisk jag blev.

På vägen hem lekte de i ”baksätet” någon form av ”Would you rather…” och det hela urartade sig naturligtvis ganska så snart. Jason var väl trevlig under första halvan av bilfärden men han är den typen av kille som står för att han tycker att tjejer bara existerar för att behaga män… Så vi hade inte så mycket gemensamt…

Väl tillbaka på hostelet upptäckte vi tre nya rumskompisar. Två tyska killar som varit ute och jobbat i två respektive tre år! Och de var kanske nåt år äldre än vad jag är - MAX! De tyckte det var tråkigt att vi skulle åka nästa dag men vad gör man liksom?

Jag och Emma bestämde oss för att vi bara måste ha kort på Nick och det blev det med besked. En kollega till honom började arrangera och greja (var tydligen riktigt duktig fotograf när han inte jobbade på hostelet) och vi höll på att flabba ihjäl oss. Fick i alla fall bild på vår favoritNick (eller ja Chris, men han ser mer ut som en Nick).

Slängde mig sen i säng utan att orka packa, fick bli morgondagens problem.

Söndagen var Noahs avfärdsdag. Var lite nedstämd med tanke på att vi aldrig träffades kvällen innan + att han inte dök upp vid frukosten. När jag satt och skrev vykort nere i loungen ploppade han plötsligt upp. Stämningen var dock aningen tryck. Bytte mejladresser och sen skulle han packa färdigt sina grejer. Jag tog mig snabbt upp till rummet för att där börja gråta. Kunde inte tro att jag kanske aldrig mer skulle få se killen. Jag är inte den som blir sentimental över killar. Jag kan bli irriterad, sårad, besviken och arg men aldrig ledsen. Har bara hänt en gång tidigare i mitt liv att jag faktiskt gråtit över en kille, så något sa mig att det här var mer än vad jag förstått.

Gick ut på balkongen för att se när han tog sina väskor och gick och ställde sig utanför grinden. Vinkade lite. Efter ett tag fick jag ett ryck och sa till mig själv att går jag inte ner nu och pratar med honom kommer jag ångra det för resten av livet, så jag tog mod till mig och gick ner. Visade sig att han kommit hem halv sex på morgonen (tur att jag inte stannade uppe) och nu skulle upp till några kompisar som bodde norrut på ön i två dar, innan det bar vidare mot Australien. Fast allt det där visste jag redan, för vi hade pratat om det tidigare. Den privata rundturen dagen innan på zoot hade skitit sig (Noahs pappa var jättestor i de kretsarna så Noah behöver bara nämna hans namn så får han privattur på vilket zoo han vill i hela USA). Berättade om dramat på hostelet dagen innan och hans sa att de bråkat redan på baren och att hon hoppat i havet, så de hade fått hålla ett öga på henne eftersom hon inte var så nykter. Efter lite mer löst prat kom hans skjuts. Kram och goodbye och sen försvann han.

Spenderade över en timme gråtandes på min säng. Dave var så söt, han stack in huvudet i rummet och beordrade mig att ställa mig upp så han kunde ge mig en kram. Han sa att han tyckte jag såg ut som om jag behövde en kram och det hade han alldeles rätt i! Han hade bott i rummet i mindre än 48 timmar och ändå tyckte han att det var hans plikt att se till att jag mådde bättre. Det här hostelet är det bästa. Det känns verkligen som en stor familj.

Upp tidigt för att åka på hidden waterfall tour klockan nio. Första anhalten var den-sista-drottningen-på-Hawaiis kungliga trädgård. Vår guide pratade och berättade och informerade om allt i vår närhet. Jag knaprade på min snabbgjorda salamismörgås jag tagit med som frukost. Snubben visste verkligen vad han pratade om, så det fastnade en hel del information; till exempel att har man en blomma bakom höger öra är man ledig men har man den bakom vänster öra är man upptagen. (Sätter man den i pannan om man datear?) Lekte med små skojiga blad som växte på marken, de fällde ihop sig om man rörde dem. Efter att ha studerat alla växter i vår väg kom vi till ett vattenfall som var typ två meter högt. Ja det var ju fint, men kanske inte så imponerande.

Resten av gruppen bestod av två kvinnor i 40årsåldern och typ tre pensionärspar. Inte allt för lajbans, men lite söta.

Nästa stopp blev utanför en kyrkogård. Tog oss över den för att komma till en liten stig, halvgömd bland högt gräs. Följde man stigen typ 30 meter hamnade man i en helt annan värld. Jättevackert och häftigt och det bör väl tilläggas att det var en av inspelningsplatserna för serien LOST (avundsjuk Helena?). Tog typ 60 kort där, mestadels på träd, vatten, buskar, träd, blad, träd och träd. Fanns ett litet annat vattenfall där med som kanske var fyra-fem meter. På tillbaka vägen försökte jag föreställa mig hur Mattew Fox, Evangeline Lilly, Dominic Monaghan och de andra varit på exakt samma ställe bara några månader tidigare.

Frågade vår guide om vart vi skulle härnäst och han svarade att han sparat det bästa till sist, för tar man det bästa först brukar folk bli besvikna. Yes, tänkte jag, nu får vi se ett 20 meter högt vattenfall. Men se nej där kunde jag inte ha haft mer fel, för på det sista stoppet fanns inte ett vattenfall så långt ögat nådde. Vi åkte upp på ett av alla dessa berg, till en utkiksplats för att njuta av utsikten. Visst var det fint, men jag tyckte inte att det var något överväldigande på något sätt. Fick känna lite annat klimat än stekhet sol i alla fall, vilket var skönt som omväxlings skull.

Sen bar det av hemåt igen. Blev informerade om att det finns 40 stycken ABC Stores bara runt Waikiki beach. Vi undrade naturligtvis VARFÖR?! Jo om jag inte minns helt galet, så var det en rik japan som startade kedjan och de rika människorna orkade inte gå mer en ett halvt kvarter för att komma till affären så då placerades de ut överallt istället. Höjden av lathet var nära sin gräns.

Väl tillbaka på hostelet träffade jag på Noah i datorrummet och vi sa att vi skulle ses senare. Gick upp och sov middag i två timmar och sen var det kväll. Ingenting hände, för typ 25 pers från vårt hostel hade dragit ut till en av barerna (Noah var en av dem) så jag hängde med Grey, Sean och två andra dudes på våning två. En av dem (tror han var från Irland men jag är inte säker) tyckte att vi skulle gå på en date nångång. Det tyckte inte jag. Förklarade Noahsituationen men han tyckte fortfarande att vi skulle ses. Jag tyckte fortfarande att vi inte skulle det.

Under tiden hade två av våra rumskompisar (Jonah och Leioni ?) värsta grälet. De har varit gifta i 1,5 år och tydligen får hon ett jäkla temperament när hon får alkohol i sig, så det stod och skrek på varandra i en kvart, hon slängde hans parfym i golvet så det var glas överallt och tog sen sina saker och släpade med lite hjälp ner dem för alla trappor. (Och då hade hon bl.a. en stor surfbräda med sig). Senare satt de båda utanför entrén och pratade i typ två timmar och såg allmänt bedrövade ut. Det hela slutade med att surfbrädan, packningen och tjejen flyttade upp för alla trapporna igen. The drama room. Jag satt på trappan vid balkong två när allt pågick så som tur var jag inte mitt uppe i alltihop.

Sa hej då till folket och gick upp och lade mig tidigt för en gång skull. Tänkte inte vänta på Noah, vem visste när han skulle komma tillbaks liksom. Somnade på stört, trots middagsluren.

Upp kvart över nio igen, i med frukost och iväg med Emma, Sabrina, Andy, Joe och Noah till Hanamua bay för snorkling. Blev upplockade av en liten kvinna som kallade ALLA för bro’ och sis’ HELA tiden. Körde som en galning men jag förvånas inte över någonting längre, utan tittade på utsikten istället. Intrycket av ön har inte varit det bästa. Tar man sig bara en liten bit från Waikikikvarteren så påminner det om Kenya med alla dessa telefonledningar i luften, plåthus och halvtaskiga vägar. Fast bakgrunden är magnifik med gröna kullar. Ville bara radera hela förgrunden och få njuta av naturen.

Andy, Noah, jag, Sabrina, Joe och Emma --->

Kom fram i alla fall, hyrde utrustning från kvinnan och släpade oss bort till entrén. Vi höll alla på att tuppa av där i värmen och inom loppet av 5 minuter hade jag druckit upp min första vattenflaska. Medan vi fick vänta på att få se en film underhöll vi varandra så gott det nu gick i skuggan av ett träd. Den 12 minuter långa informationsfilmen visade hur bukten bildats från ett vulkanutbrott. Gav lite perspektiv på vad moder natur kan ställa till med. Vandrade senare vidare ner för kullen och jag fick lite ångest över att vi var tvungna att vandra upp samma väg några timmar senare. På med utrustningen och ut i vattnet med Noah. Smart som han var hade han införskaffat en undervattenskamera, men jag har mina fiskar i minnet i stället. Hade inte min kamera med överhuvudtaget, fråga mig inte varför men jag tror inte att båda hjärnhalvorna fungerar samtidigt i hettan, så bilderna idag är plagiat från Emma. Vattnet var lite grumligt men fiskarna var fantastiska. Och stora. Det svåra var att inte pausa på något av reven. Andas ur snorkel är väl inte något jag gör varje dag och dessutom var det liiite läskigt så jag ber så mycket om ursäkt för de gånger jag råkade trampa lite på nåt rev. Hittade man väl något ställe att stanna på så var det svårt att stanna kvar ändå för vågorna flyttade på en hela tiden och med fenor är det inte helt lätt att stå still. Men jag gjorde mitt bästa och det är väl det som räknas. Noah var lite bättre på att kontrollera fenorna. Eftersom ingen av oss hade någon klocka bestämde vi oss efter ett bra tag ute i vattnet, att det nog var bäst att kliva upp. Torkade av oss och besökte sen toaletterna. Fanns bara en toalett på damernas och en tant höll på med många konstiga långa ljud där inne. Jag harklade mig och gjorde diverse ljud för att hon skulle höra att någon var i desperat behov av att kissa men det tog henne väl ungefär fem minuter att komma ut därifrån. När hon öppnar dörren tittar hon konstigt på mig och säger; nämen oj står du här och väntar, och traskar sen ut. Fick gjort vad jag skulle, bytte till en torr bikini och studsade sen ut till Noah igen. Tog oss en promenad bort mot en vandrarstig. Vi kom inte så långt för det visade sig att de stängt av stigen så vi hamnade ute i bushen innan vi kom på rätt väg igen. På väg tillbaka förklarade jag om namnpåhittet (om att jag hette Kate). Han sa att han gjort samma sak i sina dar. (*puh*)

Tiden försvann i rasande fart så det var bara att packa ihop oss och dra oss upp för berget igen. Joe och Andy var dock fortfarande ute och simmade med hyrd utrustning. Vi visste att de inte skulle komma tillbaka för de skulle få skjuts från Joes brorsa, så när Noah förklarade för den lilla kvinnan om hur läget låg till blev det ett mindre kaos. Naturligtvis blev hon upprörd eftersom det inte var hennes utrustning utan hennes chefs och hon frågade nog 7 gånger hur vi kände killarna och det spelade ingen roll hur många gånger det förklarades att vi bara visste att de skulle få egen skjuts hem och att de inte var tjuvar utan bara tankspridda. Ett sällskap från England höjde till slut sina röster om att de ville åka hem och det blev en ännu våldsammare färd tillbaka. Vi hörde hur kvinnan pratade i mobilen och muttrade och jag kunde inte annat än tycka synd om henne. Det var varken hennes eller vårt fel, men hon skulle med all säkerhet drabbas av att två tankspridda killar från Alaska glömt lämna tillbaka utrustningen. När vi äntligen lämnats av hade hon lugnat sig och Noah lovade att haffa killarna senare under dagen.

Både jag och Emma höll på att kollapsa så fråga mig inte hur jag kom upp för de sex trapporna… Jag och Noah bestämde att vi skulle ses runt åtta för vår date på kvällen och jag tänkte att vad bra då hinner jag sova lite innan dess. Klockan är nu halv sju och jag har fortfarande inte sovit. Tjötat med Emma, ätit doritos, druckit C-vitamin och uppdaterat det senaste. Än så länge ska vi bara ut å käka och antagligen hamnar vi nere på beachen igen, för det är så rofyllt när det inte är folk överallt. Och det är något med det här havet!

Blomsterkransen lever än och luktar helt underbart av orkidéerna. Bäst att förbereda inför kvällen.

Kvart över sju springer jag på Noah som meddelar att Joe och Andy också har dater och att det ska bli fyrverkerier borta vid Hilton en kvart senare och undrar om det är okej för mig. Nemas probelmas tycker jag, trippeldate kan vara riktigt roligt, hämtar mina saker och drar ner till grindarna. Strax därefter plockar Joes date, Whitney, upp oss alla i sin lilla vita bil. För att få plats allihopa hamnar jag i Noahs knä och sen bar det av i en hiskelig fart. Om folk kör som galningar på fastlandet kör de ännu värre på den här ön. Byte av filer femtusen gånger, höga hastigheter och inget sunt förnuft. Fram kom vi i alla fall men får då veta att fyrverkerierna precis slutat, så in i bilen igen och vidare till ett av de stora shoppingcentrerna där jag och Noah fick lite tid för oss själva, medan resten av gänget skulle hämta upp kemtvätt (lät ju superkul på en fredagskväll).

(För övrigt så hade killarna lämnat tillbaka utrustningen och räddat kvinnans dag, hon hade varit så tacksam, så tacksam)

Traskade runt ett bra tag innan vi hamnade på en bänk för att prata om livet. Enligt de andra skulle de ta 10 minuter tills de skulle plocka upp oss men de drogs ut till ca 45 så vi hade tid att prata om allt mellan himmel och jord. Sen var det bara att stuva in sig i bilen igen för att åka till restaurangen som jag precis glömde namnet på, det var ju typiskt. Där mötte vi upp Joes bror och hans tjej som varit med vid snorklingen tidigare under dagen plus en kille till som var utan date. Stämningen var på topp!

Menyn såg fantastisk ut så jag fick jättebeslutsångest, men Noah räddade mig genom att beställa en fiskrätt. Och sicken fiskrätt sen! Det var så gott att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. (Sara, det var orgasmiskt gott). Och trots att Noah är utbildad kock hade han aldrig hört talas om fisksorten, så jag har ingen aning om vad det var jag åt, men god som skam och vit var den. Och brödet till var något av det bästa jag ätit i brödväg.
Joes och Andys dater var verkligen supertrevliga, Eagle-Eye Cherry spelades i högtalarna, det enda negativa var att jag inte sovit ordentligt på två nätter så jag höll ju på att ramla under bordet av trötthet. Gick dock över när vi kom ut från restaurangen och kom ut i friska luften igen. Mer bilfärd tillbaka till hostelet, upp till Noahs rum för att hämta lite grejer (jag upptäckte för övrigt att på hans rum hade de ett toalettlock, vilket inte vi kan skryta med på vårt rum). Drog oss ner till stranden, vart annars?

Lika stjärnklart som de andra nätterna. Har nog aldrig sett så många stjärnor samtidigt som här på Oahu. Helt fantastiskt. En av klubbarna vid strandpromenaden spelade jättehög musik, så vi kunde lätt höra texten till alla låtar. Av naturliga skäl kom ämnet om att Noah skulle åka på söndag, upp. Kombinationen av det, sömnbrist, lite hemlängtan och ett mindre bråk blev bara för mycket så jag bröt ihop. Killen som verkligen vet hur man behandlar en tjej, höll om mig länge och torkade bort tårarna, så snart var jag på bättre humör igen.

Klockan blev naturligtvis alldeles för mycket, vi hade sand överallt (inklusive i öronen) så jag gick barfota tillbaka till hostelet. Det är så rent här på gatorna att man inte behöver fundera på glas eller någonting. Möjligtvis lite grus på några ställen. Hur som helst var mina fötter kolsvarta när jag kom upp till rummet, så det var ju bara att skölja av dem så gott det nu gick och sen lägga dem på en handduk så att inte lakanet skulle bli missfärgat. Somnade på stört och fick sovit hela natten för en gång skull.

Vaknade kanske 4 gånger av att jag själv hostade och frös. Alarmet på 8.30, sket i och duscha (skulle ju ändå få saltvatten i håret en timme senare), jordnötsmör-och-sylt-mackor (det är det enda som erbjuds till frukost, ja te och kaffe också) de nya rumskompisarna drog igen, för de skulle bara stanna över natten men vi klagade då inte, and then The beach. Hade väl funderat på att tigga till oss lite surflektioner men ingen av oss hade ork så det blev bad och sol istället. Jag tog mig en liten promenad och efter ett tag sprang jag på Joe och Andy. De tyckte vi skulle joina dem så jag joggade (!) tillbaka till vårt läger för att tala om planen. Tillbaks till killarna, mer bad och sen tillbaks till hostelet, för vi kände oss hyfsat kletiga från salt/solkräm/svett. Killarna funderade seriöst på att haka på vår snorkeltur imorgon men vi får väl se hur det blir med det. De är 21 och 22 för övrigt, jag tar för givet att någon undrar.

Snabbdusch och snabbkoll på mejlen. Jag hängde sen med dudsen på våning två i närmre en timme. Sköna typer utan liv typ. Några har planer på att stanna här och skaffa jobb, medan andra bara glider runt utan några större framtidsplaner.

Tillbaks till rummet för att lägga upp en plan för kvällen. Just nu lutar det åt att äta på någon sushirestaurant och sen hitta en dansklubb för 18+. Jag har aldrig prövat sushi och det känns inte som att Hawaii är det bästa stället att börja på (ni vet gulsot och sånt krafs). Känner inte för någon mat alls måste jag erkänna. Blir inte hungrig i värmen men äta måsta man ju. Fast jag kan nog klara mig på en salamismörgås eller två. Lägga pengar på sushi… njae… Men det hade varit himla kul att komma ut och dansa lite faktisk! Det skulle vara första gången på fem månader. Fattar ni?!

En av dudesen på våning två kunde en hel hög med moves i stil med ”plocka äpplen”, så jag fick lära mig en ny - ”göra flingor”. Kan vara användbart!

Det gick väl ungefär tre minuter så klampade några nya rumskompisar in igen. Pratade jättehögt om att; vad fan är det här för rum, tände taklampan och smällde igen dörren. Somnade strax därefter, men vaknade igen en timme senare av taklampshelvetet. Steg upp, släckte den och somnade på stört. Vilka de nu än var som kommit in, så hade det gått fel. Lite weird att vem som helst kan komma in med sina kort i vilket rum som helst, men det var inget jag funderade över just då.

Vaknade ungefär 8 gånger under natten av nya rumskompisar, köld, hosta och varje gång Emma rörde sig så att hela våningsängen skakade. Inte hennes fel, det är inte förstaklass sängar precis.

8.15 ringde klockan i alla fall och det var dags att duscha. Två minuter efter att jag kommit ut ur duschen var jag lika varm igen.

Ner och käka jordnötssmör-med-sylt-mackor, på med solfaktor 30 och ut och köpa handdukar för att dra vidare ner till beachen. Badade och solade fram tills det blev för varmt. Gick på en liten runda till några butiker som juldekorerat på allvar. Såg helt fel ut där i sommarvärmen.

Drog oss efter det tillbaka till rummet för att inte smälta bort under de varmaste timmarna. Jag och Emma satt och tjötade medan Sabrina pratade i telefon eller vad det nu var hon gjorde. Tvättade våra handdukar kanske det var…

Klockan sex är det solnedgång så vi kunde krypa ut ur vårt ide igen och gå och käka. Tog med oss vår friterade mat till en bänk vid stranden. Slutade med att vi tog en promenad på stranden precis i vattenbrynet. Jag hittade en liten stenmur att sitta på när man inte kunde gå längre och där satt jag och reflekterade över livet en bra stund alldeles själv. Jätteskönt var det. Pratade med ett 75+ par, som var ute och promenerade hand i hand, i typ en kvart. Så söta så.

Emma och Sabrina gick tillbaka till hostelet (som för övrigt ligger ett kvarter från Waikiki beach). Jag stannade kvar och fortsatte min tankeverksamhet. När jag tyckte att jag var klar började jag också vandra tillbaka.

Väl framme hittade jag flickorna i lounchen tittandes på film. Jag kände inte att jag kommit ända till Hawaii för att se på film så jag vandrade uppåt istället (vi bor på fjärde våningen). På balkongen på andra planet hittade jag några dudes som jag tjötade med någon timme eller så. När filmen drog sig mot sitt slut gick jag ner igen för att se om mina resekamrater hade några planer, men svaret var nej. Två andra dudes flyttade dock över till vårt bord, Joe och Andy. Salongsberusade men väldigt trevliga. Visade sig att Andy bott på 45th i Seattle, det är typ där vi brukar hänga…

Eftersom vi inte riktigt litar på allt och alla har jag döpt om mig själv till Kate, bara så ni vet.

Hur som helst, vi kunde inte följa med på den arrangerade pubrundan så vi drog oss till vårt rum för att sova istället.

Strax därefter kom två nya rumskompisar inklampande och tände lampan i det första rummet. Eftersom de var nya skulle de hålla på att bädda och packa upp och ränna till badrummet, men som tur var var jag för trött för att orka bry mig och somnade inom en kvart.

Upp klockan 05.20 för att rafsa ihop de sista pinalerna. Bilen jag hade beställt åt oss var för tidig så vi fick lite smått bråttom. Inte för att vi hade behövt göra det, men ni vet hur man blir om någon väntar. En stor italienare tar våra väskor och vi hoppar in i bilen. Som är väldigt bekväm. Hade kunnat sitta där i evigheter men vi kom till flygplatsen lite för fort för min smak. Inte att han körde för fort (var uppe i 70 mph som mest) men det var så bekvämt och mysigt där i baksätet.

Ut med väskorna igen, man när vi tänkte betala fick vi till svar att det redan var gjort. Vi såg på varandra och sa att nä det hade vi inte gjort. Men han insisterade, så vi tog vårt bagage och knallade in på flygplatsen.

Fick våra biljetter och bestämde oss för att glass skulle ju vara gått sådär på morgonkvisten. Sagt och gjort vi köper glass och sätter oss på en bänk och glor obehindrat på folk. De stirrar tillbaka, antagligen pga vårt val av frukost. Köper med mig en tidning att läsa på planet och tar oss vidare mot den lilla tunnelbanan mot vår gate. I rulltrappan upp från tåget hamnar vi framför ett svenskt par från Trollhättan. De hade varit ute i två månader och rest bl. a. till Fiji, Australien och Singapore. Nästa anhalt var Minneapolis. Det ska jag också göra när jag blir pensionär.

Ringer min värdfamilj och talar om läget att allt är bra so far. Frågar om DE betalde bilen för oss, men nej det hade de inte gjort. Så vi åkte bekvämt baksäte gratis (!).

Vi checkar in och stiger på planet. När vi kommer till våra platser är Emmas plats tagen av en välfylld herre. Vi bråkar inte utan Emma hoppar bak ett steg. Av naturliga skäl börjar jag och herren snacka. Han och hans 19-åriga dotter var på väg mot en annan av Hawaiiöarna och detta var deras tredje byte. (Skulle göra ett fjärde på Oahu). De kom från en liten ort i Canada och skulle hjälpa till i en kyrka på ön i sex månader. Fick även reda på att Charlize Theron, den blonda tjejen från Kalle och chokladfabriken m.fl. hängde på deras farm just nu för de höll på att spela in en film där. Lite coolt. Har dock glömt namnet på den.

Sex timmar senare går vi ner för landning på ett soligt Oahu. Resan har gått jättebra, jag mådde inte dåligt, sov lite, såg John Tucker must die för andra gånger och sen ett specialprogram om Johnny Depp. När planet sjunker får jag helt utan förvarning jätteont i vänster ögonbryn och tårar sprutar ut. Hör ingenting och mår allmänt pissigt. Går över efter ett par minuter, men öronen har totalt pajjat. Tryckutjämning hjälpte inte. Misstänker att de hade med min förkylning att göra.

När vi kommer av planet stannar vi till en stund för att försöka få in i våra intryckta hjärnor om var vi befinner oss. Varmt är det (31 grader Celsius), solen skiner och jag får flash backs till Kenya. Senare traskar vi på ner mot bagageutlämningen och väntar på våra väskor. Byter skor och väntar på Sabrina, Emmas kompis från Boston (hon är en tysk au pair).


Tar oss till vårt hostel via taxi och checkar in. Får reda på att vi är ensamma i rummet och knallar upp de fyra trapporna. Men ack så lurade vi hade blivit, för när vi kommer in i rummet står någon i duschen. En kille räknar vi ut, med hjälp av raklöddret. Från London.

Hejjar på honom och jag flyttar genast in i den delen av ”lägenheten” för det är där ACn befinner sig. (Jag sov resten av veckan i underslafen till höger i bild) Efter lite funderande kommer Emma och Sabrina också in dit. Bör kanske förklara att vi har fyra våningssängar uppdelade på två rum, ett badrum och ett litet kök. (Fast köket hänger ihop med det första rummet där två våningasängar står). Har intressekklubben antecknat klart?

Bytte kläder och drog ut för att käka. Vi bor ett kvarter från Waikiki beach så vi var ju tvungna att gå ner och känna på vattnet. Promenerade i vattenbrynet och ut på en pir för att se början på solnedgången. Tog oss sen vidare på strandpromenaden och in i alla souvenirbutiker. Jag och Sabrina behövde handdukar och jag var även i behov av solkräm och solglasögon. Strosade runt ett tag och det hade nu hunnit bli mörkt. En liten show med hawaiiansk dans pågick vid stranden så vi stannade en stund för att få den rätta känslan. Tog oss till slut till en mataffär (ABC store) där vi köpte lite frukost/mellanmål/kvällsmacka-grejer och vatten. Släpade oss tillbaka till vårt hostel för att kolla upp dagsturer.

När vi väl bestämt oss och tänkte skriva upp oss på en vulkantur och en vattenfallstur får vi tips från mannen bakom disken (som vi genast döpte till Nick för övrigt) om att det är billigare om vi tar bussen själva. Betydligt billigare.

Morgondagens planer blir att fjäska till oss surflektioner och njuta av livet. Nu är det sängen som gäller + att inte störa vår rumskompis allt för mycket, han verkar redan lite störd på oss. Vi snackar i alla fall engelska hela tiden så vi inte ska verka för otrevliga (och för övrigt är inte Sabrina haj på svenska). Ligger nu 11 timmar efter Sverige så slipper ni fundera på det något mer.

Mahalo

Det har hänt så mycket på så kort tid att jag hamnat efter med uppdaterandet. Let’s take it from the beginning.

Träffade Emma på Starbucks i fredags. Satt och tjötade, som vanligt, och klockan blev mycket, som vanligt. Drog oss över till QFC för att jag skulle ha några saker. Mötte det tyska gänget utanför i halloweenkostymer. Ingen, förutom Fee, såg glad ut. Efter lite fejkat trevlighetssnack kom vi vidare in i butiken. Stod seriöst i 20 minuter och stirrade på utbudet av deodoranter. Beslutsångest – ja, trött – ja, lättdistraherad – ja.

Efter att jag och Emma skiljts åt hade jag ingen lust att köra hem med en gång. Tog därför en extra sväng på 45 minuter skrålandes till Tarzan-soudtracket. Var hemma vid tjugo i två och somnade strax efter två.

Klockan 06.33 ringer min svenska mobil. Fumlar och trycker bort samtalet. Så ringer det igen. Kollar denna gången vem det är. Sanna från KK, Halmstad. VAD VILL HON MIG EN LÖRDAGSMORGON KLOCKAN 06.34?!! Trycker bort samtalet med flit och skickar ett lite irriterat SMS till mänskan om var jag befinner mig och undrar vad hon vill. (Har inte pratat med henne sen hon hoppade av i julas). Får inget svar. En halvtimme senare hade jag fortfarande inte somnat om, så då steg jag upp. Ingen idé att ligga där och snurra.

Pratade med båda mamma, lillebror och pappa. Käkade frukost i lugn och ro och skrev lite mejl. Vid tiotiden ringde jag Sara för att prata om dagens planer. Bestämde mig för att försöka sova en halvtimme innan jag skulle iväg på äventyr. Släcker lampan och kryper ner under täcket. Sju minuter senare ringer Gabbi. Halvvaken som jag är tror jag först att det redan gått en halvtimme och försöker stänga av alarmet på min svenska mobil. Resultatlöst. Får till slut telefonfanskapet och svarar. Förklarade ungefär fyrtitvå gånger att jag inte kände för att åka upp till Nortgate en timme och hålla henne sällskap eftersom jag skulle till Samammish som ligger åt andra hållet. Till slut säger hon; ”Oj nu ringer Sara, vänta lite…” och svarade på den andra linjen. Ligger kvar i sängen i fem minuter sen lägger jag på, och hoppar in i duschen. Ingen idé att somna om för klockan hade dragit iväg och jag var redan sen. När jag klätt på mig och är på väg ut, ringer Gabbi igen. Hon hade då pratat med Sara hela tiden… Fick svar från Sanna; hon hade ringt fel!

Kom i alla fall iväg och blev ”bara” 25 minuter sen till Sara. Tankade eftersom det var nära till soppa torsk och styrde sen vidare mot Bellevue och trafikkontoret. I dörren ser vi ungefär halva jordens befolkning sittandes där inne. Vi ger upp efter 10 minuter och bestämmer att vi ska hänga på låset (nästan) nästa lördag istället. Hungriga börjar vi bli också. Beslutar oss för att leta reda på IKEA. Haha lättare sagt än gjort, jag har ju bara varit där två gånger tidigare och är därför jättesäker på att jag kört rätt. Det hade jag inte. Glömde en avfart. Hoppsan. När vi väl kommer rätt, möts vi av en gigantisk julgran. När jag pratade med mamma talade hon om att IKEA i Kållered hade börjat med juldekorationer, jag skrattade bara åt det hela och sa att vi håller på med Halloween på den här sidan Atlanten. Shi fick jag.

Vi hade inte tid för söndagspromenerare (det var ju trots allt lördag) så jag sladdade bokstavligt talat med kundvagnen förbi resten av jordens befolkning (de som inte befann sig på trafikkontoret) till matavdelningen. Där plockade vi på oss kanelgifflar, glögg, ostar, julmust, godis, tunnbröd och kräftost. Dagens lycka och överraskning var ett paket O’boy!! Vi var i sjunde himlen!!

Väl vid utgången ringer jag Emma för att se om hon var vaken (klockan var väl runt halv fyra). Hon blev avundsjuk och ville också ha O’boy. Så med Emma i ena örat sprang jag genom halva IKEA för att få tag på ett till paket chokladpulver. Folk tittade lite konstigt på mig men de kan ju inte ha trott att jag var vid mina sinnens fulla bruk, som sprang omkring inne på IKEA, pratandes på ett mysko språk i mobilen med ett paket O’boy under armen. Högröd i ansiktet kom jag ut till Sara och kundvagnen igen.

Väl i bilen höll vi på att dö av hunger, så FavvoSara brer tunnbrödsrullar med kräftost på löpande band. Fulsjungandes till ”Jag ljuger så bra” letade vi oss tillbaka till motorvägen. Ni som sitter där hemma i Sverige och läser detta kan inte förstå detta ögonblick jag och Sara hade där på den amerikanska motorvägen. Linda Bengtzing, kräftostrullar, julmust, vackert väder och totalt uppspelta. Vi kunde inte ha varit lyckligare! Det kanske låter helt absurt men just då var jag lycklig i hela kroppen! Oroade mig inte ens över någon kostym, tänkte bara att hittar jag inget virar jag inte mig i toapapper och är en mumie. Tadaa!

Nåväl, vi kom hem till mig och stoppade in dammsugare och chokladbollar i kylen. Min lilla familj var på väg ut genom dörren, mot den årliga halloweenkostymfesten som anordnas av Toddis bror med familj. Jag hade sagt tidigare att jag ville följa med och tanken var att Sara skulle leka med Emma medan jag var borta, men Sara blev genast medbjuden. Vi nickade och blev erbjudna att klä ut oss i en av M och Ts bröllopspresenter – två clownkostymer. Nu är det väldigt viktigt att ni förstår att Saras största skräck och fobi är just clowner. Det är inget roligt, det är som om jag skulle bli erbjuden att vara ormtjusare. Hur som helst bestämmer sig denna knäppa människa för att hoppa i den ena kostymen. När hon får syn på sig själv i spegeln blev hon rädd för sig själv. Okänslig som jag är, låg jag och grät på golvet av skratt. Men när jag fått på mig min gula peruk gjorde Sara samma sak. Vi såg totalt fläng ut!

Med lite glitter på kinderna och nya låtar på mp3n, slängde vi oss i bilen för att köra till Dave och Heathers utspökade hus. Vid varje rödljus vinkade vi till alla som råkade slänga en blick åt vårt håll och de flesta verkade uppskatta det, för de vinkade tillbaks och skrattade. Dansade gjorde vi också. Till Bruce Springsteen. Poliserna i polisbilen som körde förbi måste ha trott att vi gick på knark eller att vi var bankrånare. Hur som helst glodde de lika mycket som alla andra.

Väl framme hoppade vi runt bland alla utklädda monster och dylikt. Sara prövade en laxpaté som såg ut som en avhuggen hand och nåt chokladgegg i form av en kattbajslåda. Jag tog kort istället. Prövade Candycorn (lika sött som jag minns det) och Rice crispis doppade i sockergegg (ännu sötare). Efter det höll jag mig till två flaskor vatten och lättsaltade chips.


Toddi var utklädd till träd, Markus var cowboy, Pontus föreställde Daniel Boone, Camilla var hur söt som helst i sin Dorothykostym och Desirée fick finna sig i att vara pumpa. Efter lite mingel, fotografering, klädparad för barnen och prövande av tilltugget, tyckte jag och Sara att vi gjort vårt och skuttade ut till bilen igen.

Det första jag gjorde var att slänga av mig peruken och klia sönder hårbotten. Sara var inte långt efter. Åkte tillbaks till min kula och bytte om till normala kläder igen. Mötte sen upp Emma i U. Village där vi käkade middag på Johnny Rockets och senare hängde på Starbucks (det enda stället som är öppet efter elva). Jag och Emma satt och lyssnad på den ena knäppa historien efter den andra från The Storyteller - allas vår Sara. Till slut höll jag på att somna med huvudet mot väggen och vi bestämde oss för att dra oss hemåt. Sara fick crasha på min soffa för jag hade aldrig lyckats få hem henne i det tillståndet jag befann mig i.

Efter några timmars sömn var vi på benen igen. Tidsomställning som det var, var vi nästan uppe i ottan. Lyxade till oss med äggmackor och O’boy till frukost och funderade sen över vad nästa äventyr skulle innebära. Kom inte på något utan körde en liten sväng längs 45th tills Sara kläcker den briljanta idén! Tillbaks till Barnes & Noble för att investera i varsin anteckningsbok och sen invigde vi DET Starbucks. Spanade på människor och satte planen i verk. Det hela gick ut på att ”Lär känna dig själv”. Till exempel; Om du var en maträtt, vilken skulle du vara då? (Jag svarade tacos för övrigt. För ibland vill man inte ha gurka, och ibland vill man bara ha tomat. Sara är något med kryddor och ris). Soundtracket till ditt liv skulle bestå av följande låtar, osv.


Efter några timmar där begav vi oss vidare mot Northgate för att leta gummistövlar. Fick SMS från Emma om att hon inte ville ut och köra när det regnade så förskräckligt. Var? undrade vi, för vi hade solsken… Hittade varken gummistövlar eller underkläder vi tyckte om så vi hamnade i bilen igen med en halv räckostrullemacka var. Var tvungna att se oss besegrade. Tröttheten smög sig på, varken vi ville det eller inte. Så det bar iväg mot Samammish igen. Tackade för en underbar helg och upptäckte att Emmas O’boy fortfarande låg i bakluckan.

Ingen idé att sova middag när jag var tillbaka runt halv sex igen så det blev middag och sen pumpakarvning. Camilla hade åkt iväg till B&S så vi passade på. Jag tog den minsta och jobbade både länge och väl på den. Markus mobbade mig som vanligt, men sen blev han lite imponerad så då höll han tyst. När vi var färdiga gick hela familjen ut för att tända våra fyra pumpor och beundra dem en liten stund innan vi frös arslena av oss och tvingades in igen.

Läste lite i Charlie Karlsson (som jag började på kvällen innan) och somnade faktiskt halv tio.

Måndagen började inte med ett skutt. Masade mig ur sängen och in i duschen. Tog sen med Pontus och Desirée till skolan och när jag väl kom hem igen skulle jag försöka få Desirée att äta från flaska. Lättare sagt än gjort. Efter en timme och en halv timme fick jag ringa Toddi och be henne komma hem igen. Hon hade varit nere i downtown för att få ordning på sitt hår och tanken var att jag skulle köra ner dit och vi skulle ha lunch ihop. Det tyckte inte Desirée. Toddi fik inte heller i henne nåt från flaskan så det var bara att ge upp.

Promenerade till Pontus skola för att hämta honom och vi njöt av höstsolen och alla vackra löv. På vägen tillbaka lekte vi Red light, green light tills vi fick aningen bråttom för Pontus skulle iväg på ett kalas. (Jag vet på en måndag klockan tre, jättekäck tid). Fick med oss Erika (denna söta lilla tjej går i samma klass som Pontus och bor fem hus från oss. Hon påminner om Alva hur mycket som helst). Kalaset skulle var hemma hos Dylan och de bor inte allt för nära skolan. Tog oss ca 25 minuter med lite trafik att ta oss dit. Jag förstod då vilken lyx vi har som kan promenera för att plocka upp Pontus.

Hur som helst tänkte jag att kalas hålls inomhus och lämnade därför halsduk och mössa hemma. Det gör de inte. Barnen skulle tydligen måla på pumpor och sånt gör man utomhus. Naturligtvis tröttnade Pontus redan innan han börjat så det hela slutade med att alla barnen gick in och jag och Toddi satt kvar utomhus på marken och klistrade fast paljetter. Owens pappa var också kvar, hur trevligt som helst (hint, hint lillebror).

Alla barnen flockades i lekrummet i källaren. När sista barnet gått hem, satt vi kvar. Desirée skulle ha mat. Så vi stannade en extra timme. Jag hade sådan huvudvärk att jag trodde jag skulle kräkas. Fick två huvudvärkstabletter och sen packade vi in oss i bilen. Men eftersom Toddi tagit Markus bil hem på förmiddagen var vi tvungna att hämta upp honom. Fast vi var ju tvungna att äta middag först. På en pizzeria. Som var stängd. Hamnade på en indisk restaurang istället. Huvudvärken lättade lite med mat i magen men det var helt underbart att komma hem igen och krypa ner i sängen. Somnade runt niotiden.

Idag är det då Halloween. Pontus var utklädd till Kakmonstret från Mupparna. Hur söt som helst, speciellt svansen. Försökte igen med flaska för Desirée. Toddi lyckades efter 25 minuter av gallskrik. Min tur imorn.

Hämtade Pontus och han lekte på kullen utanför som vanligt. Idag var bara Arinana med men hon klängde och hoppade på mig att jag nästan kände mig skyldig inför hennes nanny. Jag leker och jagar och snurrar runt barnen, så det är väl därför jag blivit mer populär.

Tog sen Pontus med mig till U. Village för att köpa mer godis för ikväll. Han var på mycket gott humör och jag fick mig många härliga skratt. Han skulle bland annat visa mig vägen tillbaka till bilen och går åt andra hållet än var vi parkerade. Frågade honom om han var säker på vad han gjorde. Det var han. Efter en stund undrade han var vi var. Jag sa lite diskret att vi kanske inte står åt det här hållet. Då tittar han upp på mig och frågar varför vi går åt det här hållet i så fall! Jag bara gapskrattade.

I bilen på väg hem frågar han; Anna, if a person shoots a flower with a gun, will it go to heaven?

Tillverkade en fågelskrämma i barnstorlek med ett plastpumpahuvud på toppen. Meningen var att Pontus skulle hjälpa till men han hoppade mest i lövhögar. Söt blev den i alla fall efter lite pysslande.

Grannarna kom över och likaså Bernt och Siegrid med Camilla. Jag fick på mig en kliande och för liten lejonmask, samt en svans. Svansen har jag fortfarande inte tagit av mig. Funderar över om jag kan med att sova med den. Antagligen inte. En hög med barn har varit här och alla har de fått godis. Trots det har vi typ 3 kilo kvar… Liten missbedömning där…

Pontus, Will, Jo, Markus och Toddi försvann iväg för att Trick Or Treata. Jag höll mig hemma. Sviiiiinkallt ute.

Prövade pumpasoppa, men det var kanske inte någon höjdare. Kan ha berott på att jag var proppmätt från allt annat vi hade innan soppan blev klar, jag vet inte.

Hade i alla fall glatt mig över ett nytt avsnitt av Gilmore Girls ikväll. Till min stora besvikelse var det en repris av första avsnittet från säsong 7. Samma som gick för typ 5 veckor sen. Stängde av igen men insåg att jag fått en extra timme (tills Veronica Mars börjar) och bestämde mig för att skriva klart det här superlånga inlägget. Har du kommit ända hit utan att fuska, är jag stolt över dig.

Julmustflaskan har fått en hedersplats på skrivbordet. Luktar lite på den i mellan åt, fastän den är tom. Luktar jul. Luktar hemma.

Om 51 dagar står jag på flygplatsen och hämtar upp min lilla trupp.

Och om precis en vecka befinner jag mig på Hawaii. Har inte fattat det än, så jag är inte laddad. Så ni behöver inte vara avundsjuka. Än. Tar med datorn så jag kan ladda över bilderna eftersom jag med alla sannolikhet lär ta över 125 bilder… Blir nog en liten skrytuppdatering också ska ni se.

Nu ska jag se Veronica Mars med min lejonsvans.

Happy Halloween everyone!