George och jag skulle iväg och handla shorts. Vi promenerar uppför backen för att sätta oss i Toyotan som nu är hemma från Norge igen (mamma hade den under helgen).

George skrattar lite åt bilen som står bakom och utbrister "Men hur ska den stackarn komma ut om inte vi eller bilen bakom honom flyttar sig?" (fast på engelska naturligtvis).

Jag tittar helt oförstående på honom. "Du menar hur ska vi komma ut? Det där är vår bil"

Denna lilla värld min karl måste leva i. I tre år har han åkt i en vit Mitsubishi. Nu när vi även har en vit Toyota (och är världssämst på att sälja Mitsubishin) så har han bara ögon för den. Han kände alltså inte igen vår andra bil.

Att jag inte satte mig ner mitt i gatan och skrattade ihjäl mig är fortfarande en gåta.

Vår gamla dubbelsäng (som ursprungligen är mammas och pappas gamla sängram) står i min lillebrors gamla gigantiska rum som en gång i tiden var mitt gamla flickrum som ursprungligen var ett allrum. Alt är med andra ord väldigt gammalt.

Hur som helst, sist både George och jag sov här (i helgen är jag själv här) pratade vi om kontrasten mellan den moderna väggen och den något äldre modellen på sängen. Jag sa att vi nog inte bör ha en så skrikig vägg när vi väl har plats för sängen igen. George fattade ingenting. Vad då vår säng, tyckte han. Jag förklarade att det ju är vår dubbelsäng som vi kommer ta tillbaka när vi flyttar till ett större sovrum i framtiden och att mamma då tar den hopfällbara sängen vi sover i nu och har den som gästsäng istället. Han fattade fortfarande ingenting. Var det här vår säng?

Men snälle vän, vi sov ju i den här sängen i sju månader när vi bodde i Linné förra året förklarade jag. Han kände inte alls igen den. Hade den verkligen en stor blomma på sig då? Ja alltså inte har någon karvat ut blomman under vintern, den har funnits där i typ 25 år.

Å andra sidan är det samma man som upptäckte att vi hade en handdukstork på badrumsväggen fem månader efter att vi flyttat in i vårt minililla badrum. Man kan ju tycka att han borde sett den varje gång han lättar på trycket, då den är placerad precis ovanför toaletten. Han måste onekligen leva ett väldigt spännande liv.

Mitt äldsta älskade amerikanska barn fyllde 10 år i lördags. Det firar vi med en videosnutt från när jag senast träffade honom i Seattle, juni 2011.

Vi hade haft en fullspäckad dag och avslutade med middag på Cheese Cake Factory i downtown. Pontus tunga är alldeles blå från någon godis han just stoppat i sig.

För precis fem år sedan möttes George och jag på internet. Jag hade hittat hans profil på MySpace och klickat runt bland några taskiga mobil-kvalitetsbilder och tydligen fastnat för ett par av dem.

Och här har vi då bilderna jag tydligen blev så imponerad av:

Okej jag tar tillbaks det där med tredje gången gillt. 1 timme och 27 minuter får väga upp för att morgonen blev eftermiddag innan vi äntligen fick tillfälle att prata med varandra. Viktigt var det också att få hälsa på den nya hamstern (av tre som numera bor i hushållet) och lånehunden (som jag träffade personligen i somras).

Efter en lång uppdatering om hur alla vi känner mår och vad de gör nu för tiden blev jag utbytt mot glasstillverkning i köket. Och glass är ju gott, även om det sker på andra sidan jorden.

Första dagen jag inte är i skolan på en veckodag på en halv evighet. Tog tillfället i akt och handlade på Ica Maxi då både kyl och frys gapade tomma (eller nej det gjorde de inte, men det kan ju vara kul att ha något annat än ärtor och hallonsylt hemma).

Och med tanke på att George och jag var hemma på samma gång för en gång skull så drillade jag honom i bakning. Han är som bekant den som rycker på axlarna åt de flesta regler medan jag är nitisk vad det gäller det mesta.

Förutom när det kommer till bakning. Där är vi totalt omvända. Vi gav oss på klassikern chokladbollar. Jag instruerade från min köksstol och George vägde, mätte och vispade - s.u.p.e.r.k.o.n.c.e.n.t.r.e.r.a.t! Sockret kant i kant med decilitermåttet. Rynkade pannan då han mätt upp 8 gram för mycket av smöret (herregud släng i några extra havregryn tyckte jag) och vid avsmakningen så behövdes lite mer kakao. Då hällde jag direkt från paketet och tro det eller ej men jorden gick inte under.

Fick även användning för det sista rosa pärlsockret som jag färgade till Fridas möhippa i november förra året.

Det gick med andra ord alldeles utmärkt och nu har vi en tallrik i kylskåpet. En stund i alla fall.

Idag fyller George 29 år och det firades med paket och frukost på sängen, precis som sig bör. I ett av paketen låg en DVD-film med Ronja Rövardotter då jag tycker det är dags att han får ta del av det svenska kulturarvet. Än så länge har vi sett en tredjedel och på så vis bekantat oss med grådvärgar, vildvittror, de underjordiska och rumpnissar.

Det lilla runda paketet är ett Lille Skutt-lypsyl. Det blev inslaget av bara farten.

 

Har jag förresten tjatat om att jag saknar mina amerikanska lånebarn på sistone?

Då gör jag det för att vara på den säkra sidan.

På fredag fyller Georges farmors far 104 år. Han är så himla gammal! Och Georges farmor har redan hyrt en lokal för nästa års firande av 105-årsdagen. Har han blivit såhär gammal kan han ju lika gärna bli ännu äldre.

För en vecka sedan fick jag en bild från min kära värdmamma i Seattle som bad om råd angående fotoredigeringsprogram. Kul och kreativ idé! Idag kom resultatet:

Här kommer en något tydligare bild av hjärtebarnen:

Då har även jag hängt på Göteborgs nya inneställe - Starbucks (hittas på Centralstationen). Det doftar precis som i Seattle och de har lika många anställda som ser lika stressade ut. Det enda lustiga var att trots att namnen fortfarande var på engelska fick jag ändå upprepa min beställning.

- Två Tall Caramel Frappuccino.
- Vilken storlek vill du ha på dem?
- Tall.
- Vad vill du ha för smak?
- Caramel.
- Va?
- Men freaking kolasås OMG! Sa jag inte. Men jag ville.

Med en Iced lemon pound cake satte jag mig i en soffa och glodde på folk i ett par timmar tillsammans med min kära mamma som så snällt bjöd på hela kalaset. Nog för att Starbucks i USA inte är billigt, men 44 spänn för en frappuccino? Lär ju inte bli en fredagstradition precis. (För att låta lite jobbig så kostar en tall frappuccino $3.52 vilket i dagsläget är strax över 25 svenska kronor).

Det är just vad det är idag. George egenpåhittade högtid som faktiskt går av stapeln för tredje året i rad (2010 kan ni läsa om här och 2011 om här, här och här). Jag firade George med en egenkomponerad frukostbuffé serverad på en bricka i sängen. Själv fick jag nya whiteboard-pennor och en tubhalsduk samma dag jag kom hem från Stockholm (George kunde inte hålla sig).

Är vi inte gölliga så säg.

På menyn stod:
Varm O'boy
En halv kiwi
Ett stekt ägg
Hembakt valnötsbröd med skinka, tomat och vitlökspeppar
Hembakad brownie
Turkisk yoghurt med honung, russin och solrosfrön

Mitt mellersta värdbarn Camilla i USA och tre av hennes kompisar. När slutar ungar växa egentligen? Tycker det räcker nu (ungen fyller ju för böveln 7 år i mars! Hur hände det?!)

Min amerikanska familj var som traditionen sig bör och tittade på julparaden genom Seattle downtown på Thanksgiving tidigare i veckan. För fem år sedan var jag också där. Tänk vad tiden går!

I somras ansökte vi om permanent uppehållstillstånd för George och i morse var det dags för kontrollintervjuerna hos Migrationsverket. Men först började jag frukosten med att hälla ut ett helt glas med O'boy i knät. Det visade sig vara en bra start då vi var för sig fick frågan vad vi ätit till frukost.

Svaren matchade varandra. Han fick uppehållstillståndet utan minsta problem! Nu får han stanna för evigt!

Det betyder dock inte att han är svensk medborgare.

Vi fortsatte mot Bergakungen för att handla biobiljetter till lördag och sedan mot Avenyn för att inta en andra frukost på Subway då den första hamnade utanför magen. Efter det firade vi med fyra nya ProMarkers för min del (födelsedagspresent från George) och en bok för hans del. En sväng inne i Nordstan och vi var redo att åka spårvagn hem för att sova middag. Nattsömnen hade rubbats av nerver.

För att illustrera det hela får ni skitfula mobilbilder att titta på. Enjoy!

...that this guy makes me the happiest girl in the world ♥

I våras hamnade jag i samma basgrupp för uppsatsskrivning som en tjej vid namn Mariah. Det tog mig en hel termin att bli kompis med henne på facebook men endast två minuter efter det att lista ut att hon är frilansfotograf. Här har jag befunnit mig i samma rum i tjugo veckor med en rutinerad bröllopsfotograf.

Okej, hur som helst, hon är amerikanska och administratör (och jag misstänker även initiativtagare) till gruppen "American Expats in Gothenburg" på facebook. Jag tipsade George om att han kanske kunde hitta något av intresse där i början av sommaren.

Idag var det brunch med gruppmedlemmar på Scandic Rubinen på Avenyn. Jag hakade på och vi hade en otroligt trevlig upplevelse. God mat, men framför allt supertrevligt sällskap. Jättekul att träffa dessa trevliga och roliga människor, både amerikaner, engelsmän och svenskar. Väldigt trevligt initiativ, ser fram emot fler tillställningar av detta slag.

Jag åt som vanligt tills jag knappt kunde gå.

George har återupptagit sina SFI-studier. Den här gången är det ett betydligt bättre utbud och han läser 12 timmar i veckan istället för Kungsbacka kommuns 2 timmar (varav 1 timma var datortid utan lärare). Det var det som fanns då George jobbade heltid på dagtid. Nu jobbar han som bekant kvällar istället och kan då sitta i skolbänken ute på Hisingen tre dar i veckan.

Hur som helst, tänkte återberätta en helt riktig konversation han hade med sin före detta lärare i Kungsbacka.

Läraren pratar om väder.
Läraren: ...och så finns det ju stormcows.
Alla elever nickar och skriver. Utom George.
George: Excuse me, what?
Läraren: Stormcows.
George: Stormcows...no I'm not buying it.
Läraren: *suckar* Stormcows, it's the same in English.
Tolv elever från Lettland: Yes yes same.
Läraren: Och sen så finns det-
George: No, get back here. Stormcows? Moo..?
Läraren tittar oförstående på honom och fattar sedan vad han menar och skriver ordet på tavlan: Stormkaos.

Vad hon tänkte på var storm chaos. Uttalas inte alls som cows.

Stackars George såg ju flygande kossor framför sig.

Hur kan en språklärare stå och säga att det heter likadant på engelska när det inte alls gör det? Och hur ofta använder vi ordet stormkaos i svenskan? Det finns nämligen inte med i Svenska Akademiens Ordlista.