Vikariepoolen

Lördag 25 augusti Då var det dags för att träffa Katarina och Elizabeth. Jag och mamma satte oss i bilen och åkte in till botaniska trädgården. Varför har jag inte varit där oftare, senast var tydligen när jag var bebis... Medan mammorna tittade på Linnés minnesträdgård gjorde jag och Elizabeth snabbversionen av nuläget med jobb, pojkvänner, resor och det ena med det tredje. Efter mycket tittande på dahlior hamnade vi på restaurangen där vi åt lunch/fikade. När vi hört på gränsen till falskspelande violinister spela Äppelbo gånglåt FEM gånger (inklusive remixen) bestämde vi att lunchen var över. Lite mer strosande (sprang på två brudpar med sällskap), en titt i souvenirbutiken och två rabattväxter senare kramades vi farväl om löften om att ses oftare.

Måndag 27 augusti Ja då var det alltså dags för intervju nummer två, på statshuset. Fick mig ett passerkort och tog mig upp till rätt våning där min nya chef Birgitta väntade. Efter ett trevligt samtal om timlön, tysnadsplikt och telefonkontakt skrev jag på anställningsavtalet. Jobb nummer två var klirrat och klart.
Jobbet innebär att jag vikarierar för ordinarie dagispersonal inom kommunen. Hann inte mer än komma hem förrän Birgitta ringde och tilldelade mig en förskola i Vallda till nästa dag.

Tisdag 28 augusti Då var det bara att dra på sig kladdvänliga arbetskläder och upptäcka att det var is på framrutan på bilen. I AUGUSTI!! Allvarligt talat...
Nåväl kom fram och tog mig an de små illbattingarna i 3-5 årsåldern. Det hela handlade mest om att övervaka och reda ut bråk angående cyklar och dinosaurier. De små liven klarade sig bra själva. Vad jag inte varit beredd på var den höga ljudvolymen och den intesivitet som fanns. På vägen hem stängde jag av radion i bilen för att få lite lugn och ro. Kände mig helt mörbultad och somnade en kvart på soffan.

Onsdag 29 augusti Nu när jag visste vad som väntade roade jag mig med barnen hela dagen. Vi spelade spel, pärlade, pluppade (jo det är ett verb), ritade, klippte, gjorde sandkakor och läste sagor. Vid dagens slut kunde jag alla namn på min avdelning utantill, hade fått fyra teckningar samt barnen ville inte att jag skulle gå hem.

När jag kom hem ringde jag Markus, killen jag skulle gå brevid och lära mig tidningsronden. Bestämde träff 2.45. Somnade alldeles försent.

Hej Hisingen

Torsdag 23 augusti Drog på mig mina högklackade stövlar och tog mig in till Göteborgs-Posten där jag hade en anställningsintervju. Det gick så bra så och jag gick därifrån med en tung kasse med utrustning. Kärran bestämde vi att jag skulle komma och hämta nästa dag då jag skulle åka spårvagn till mammas jobb. Hade det varit varmt på pendeln till Göteborg var det ännu varmare på spårvagnen till Östra. Kände mig inte alls lika fräsh som när jag gick hemifrån bara några timmar tidigare. Hur fick jag idén till att gå runt i högklackat hela dagen förresten? Jättedum idé!

Morsan och jag åkte i varje fall till Floda för att träffa Richard som hade permission från Kosovo (och hans familj såklart som inte hänger i Kosovo). Nytillskottet Cassy (hund) stod för kvällens underhållning och det skötte hon galant.

Fredag 24 augusti Niklas fick upp mig redan halv nio för att köpa almanacka, fika och umgås. Alexandra sprang på oss där vi satt i solen på Snäckans uteservering. Jag fick mig en snygg rand i nacken. Eftersom jag ändå börjat dagen med att vara social fortsatte jag med det under eftermiddagen också. Jag och Frida knödde in oss i ett provrum på H&M, där jag kom fram till att inget fanns i min storlek. Antingen för litet, för stort eller för litet OCH för stort samtidigt...

Så skulle vi då in och hämta min tidningskärra hos GP. Låg i fel fil vid Nordstan och hamnade i Lundybytunneln innan vi kom rätt igen. Vart man än ska i Göteborg så hamnar man på Hisingen, det bara är så. Period.

Efter solnedgången blev det bowling med Frida, Sanna, Calle, Caj och Patrik (jag vann av tjejerna och kom 3:a allt som allt). Kvällen slutade med en McFlurry Cornetto Choklad, hos den Gyllene Måsen.

Bye-bye brother

Onsdag 22 augusti Klockan ringde 05.07, jag hade då sovit i tre timmar. 07.18 rullade vi upp mot Landvetter. Väl framme mötte vi en liten representant från EF samt en tjej som också ska plugga på high school i just Seattle. Det som var lustigt mer än att de ska till samma stad är att hon heter Sara Johansson. Så heter även min efterträdare som reser på måndag. Vad är oddsen?
Hur som helst så blev det inget känslomässigt breakdown utan vi kramades, vinkade och sen vände jag och mamma och gick mot bilen.

Next thing I know är att jag stiger av pendeln och på bussen. Och nu kommer ett bortskämt, divigt utlägg om just kollektivtrafiken. Personligen har jag inte åkt buss i Kungsbacka sen ungefär april 2006 eftersom jag haft privilegiet att köra bil samt befinna mig i ett annat land. 
Det här var en av de nya bussarna som har en mycket opraktisk layout för alla medresenärer. Bakre delan av bussen var knökad med högljudda ungdomar modell typ 1990. Övervägde mina alternativ som bestod av att åka baklänges eller knö mig in längst fram, längst in till rutan. Eftersom jag inte kände för att kräkas, tog jag och gjorde mig så liten som möjligt längst fram, med handväskan i knät, då jag misstänkte att någon mer ville sitta brevid mig. 

Vi rullar mot torget och två äldre herrar som båda känner busschaffisen stiger på och hittar bra platser, ingen brevid mig dock. Vid Hydromackan ska ytterligare en stappling på och då säger busschaffisen till mig att flytta på mig av den anledning att "hon gillar att sitta där". Det var inte mycket mer att göra än att knö mig bakåt. När damen väl kommit på så sitter hon inte alls där jag satt för hon sitter så långt ut det går på stolen som var brevid mig innan jag blev tillsagd att flytta. Jag hade gått och väl kunnat sitta kvar utan att ta upp någon som helst plats. Ändå hade jag svarat "javisst, inga problem".

Och vaddå att hon gillar att sitta där? Jag gillar väl också att sitta där? Hur visste chaffisen att jag inte var ett mobboffer för de ungdomarna längre bak i bussen och ville sitta så långt ifrån dem som möjligt? (Bör kanske tillägga att jag fick menande blickar på mig då jag knökade in mig i deras ände av bussen). Vad säger att inte jag var fruktansvärt åksjuk (vilket jag hande anlag till med tanke på min sömn- och matbrist) och ville kunna se vägen?
Okej om jag suttit på en handikappanpassad plats eller barnvagnsplatsen men nu satt jag på en ordinarie stol. Det var inte ens så att den var lättåtkomlig för det var ett trappsteg upp till sätet, medan det fanns minst fem andra golvplatser... Jag vet att man ska respektera de äldre men nånstans måste väl ändå gränsen gå?

Vill avsluta med att säga att från Lisebergs hållplats till att jag kom hem tog det 58 minuter. Är det så konstigt att jag tänker ta bilen nästa gång?