27 januari

Början på veckan var lugn och sansad. Vi har gott om tid kvar tillsammans. Slutet på veckan kom väldigt fort och överraskande. Dags för hemfärd. Det var Niagarafall hela morgonen, men George två polare som skjutsade till flygplatsen var så grymt roliga att det inte passade att sitta i baksätet och böla. Men väl i säkerhetskontrollen blev jag ju två år igen och såg ut som en rödmosig tomat. Sexigt värre. Men när George väl sagt hej då för sista gången kunde jag inte med att stå där som nån annan lipsill. Suck it up and move forward please.

Flyget till L.A. var ett sånt där pluttigt, nästan propellerplan. Vi var 28 passagerar och då var det fullsatt. Flyget mot Frankfurt var betydligt större och bekvämare. Hamnade brevid Rupert, en otroligt pratglad amerikanare. Han satt vid gången, jag vid fönstret och mittensätet förblev tomt vilket vi tyckte passade utmärkt. På planet till Landvetter blev jag i stort sett döv av alla tryckutjämningar under det senaste dygnet.
Väskan kom i vanlig ordning inte så det var ju bara att ställa sig i kö hos tanterna i luckorna. Resenären före mig var ju ett stort pucko hela hon.

Resenären: "Min väska har inte kommit fram"
Infokvinnan: "Då får vi göra en anmälan på det"
R: "Men jag måste haaa den, för jag ska till Norge"
I: "Ja men då skickar vi din väska till Oslo..."
R "Men jag måste ha den nu, för mina nycklar ligger i den, jag kommer ju inte in annars"
I: aning irriterad " nu brukar ju vi råda våra kunder att ha alla värdehandligar i handbagaget då förseningar kan inträffa"
R: "Men jag måste ha den nu"

Sådär höll de på i en halv evighet.

Stopp vid Åbromotet betydde att jag och morfar mumsade amerikansk choklad och lyssnade på jazzmuzik i Balltorp. Mycket trevligt.

26 januari

Fötterna var fortfarande ömma efter allt promenerande på Legoland. Dagen blev lugn. Den eviga fighten angående strumpor fick sig en nytändning när George under morgonen går ocmkring och ser ut såhär;
Jag anser att fryser man om fötterna tar man på sig strumpor, han anser att fryser man om fötterna så drar man ner mjukisbrallorna så man ser ut som en bebis... Man har tydligen bara strumpor om man har skor på sig, och har man inte skor så får man frysa. Killen behöver helt klart ett par tofflor. Det hela slutar i vilket fall med att jag alltid vinner.

Skuttade över till underhållningshuset med tv-spel (de har Wii-spel och vi spelade inte en endaste liten gång) och datorer för att kolla mejlen. 32 olästa mejl... (okej 25 var typ från facebook).

Kvällen tillbringades med film och popcorn. Otroligt goda micropopcorn. Jag tryckte i mig i sån rasande fart att till och med George blev förvånad och han är speedätare nummer ett. Första filmen, The Boondock Saints, var ingen tjejfilm. Ganska handlingslös den med. Börjar se ett mönster hos min andra hälft... Andra filmen var klassikern Alice i underlandet som jag inte sett på minst tio år. Nu efteråt förstår jag varför. Ännu sämre handling än första filmen.

Sen slog det mig naturligtvis att detta var ju sista kvällen och att jag måste packa. Krokodiltårarna sprutade medan prioritering bland kläder och skor gjordes. Ballerinaskor är inte jätteanvändbart i Svergie under februari månad, så de fick stanna. Legomuggen, den amerikanska hårtorken och några skjortor gjorde likadant. Hem kom scrapbookingpapper och mammas röda filt.

25 januari

Så var det då dags för den stora dagen på Legoland. Inte ett moln på himlen, min feber var borta och vi hade ingen som helst frukost med oss (förutom Doritos, och opopbara popcorn). Ingen kö någonstans, det var fritt fram hela dagen. George blev förstås besviken då han inte fick ta körkort (endast tillåtet för barn mellan 6-13 år) men han kunde köpa ett ändå, så nu har han åtminstone körkort på Legoland (själv har jag nu ett svenskt, ett amerikanskt, ett på Legoland i Danmark och ett på Legoland i Cali). Intill hade de byggt en skalenlig Volvo - över 200 000 bitar...

Hamnade inne på en montervisning av hur man tillverkar Lego, där man även kunde köpa Lego i lösvikt. $7 för ett 4,5 hg. Hoppade omkring och tittade på allt de byggt i Lego, helt fantastiska grejer. George fick även med mig på Splash battle, där man åker omkring i båtar på en bana och skjuter vatten på de andra båtarna. Jag lyckades få vatten överallt, inklusive ner mellan skinkorna och in i trosorna. Kände mig lagom fräsh efter det och George var i onåd en   timme framöver. Som tur var hade jag ombyte i ryggsäcken som låg vid entrén i ett skåp. Dvs, vi gick tillbaka genom HELA parken. Passade på att ta väldigt gott om tid på mig då jag bytte om.

Sen var det glömt och förlåtet och vi spatserade in i miniland, en av mina personliga favoriter. Åtta städer hade de byggt upp, bl.a. New Orleans, Las Vegas, New York och Washington DC. Och nästan ännu mer fashinerad var jag av alla miniväxter överallt.

En 3-D film ramlade vi in på också, handlingen utspelade sig på en racerbana och vi fick ha skitfula glasögon på oss.
Mot slutet av dagen hamnade vi i riddarområdet. Jag köpte mig en glass och tre minuter senare låg den på marken. Spelade minigolf och jag vann (fyra poäng mer räknas jättemycket). Och som avslutning på min hämd från Splash battle, drog jag med George på drakbergochdalbanan. Vi vet alla vad jag tycker om bergoch dalbanor men till och med JAG kunde tänka mig att åka denna. George mådde illa en halvtimme efteråt. Avslutade besöket i The Big Shop och trots att den kanske var stor, fanns det inte mycket jag ville ha. Det blev legobitsformade magneter till mammsen och en mugg till mig själv men sen räckte det. Fanns inte ens nåt kul till Alva.

Ja sen var det två bussar tillbaka till Oceanside där vi käkade middag på en charmig italiensk restaurang. One bus to go och vi var tillbaka i rummet som hade inspekterats och passerat felfritt.