27 januari
Början på veckan var lugn och sansad. Vi har gott om tid kvar tillsammans. Slutet på veckan kom väldigt fort och överraskande. Dags för hemfärd. Det var Niagarafall hela morgonen, men George två polare som skjutsade till flygplatsen var så grymt roliga att det inte passade att sitta i baksätet och böla. Men väl i säkerhetskontrollen blev jag ju två år igen och såg ut som en rödmosig tomat. Sexigt värre. Men när George väl sagt hej då för sista gången kunde jag inte med att stå där som nån annan lipsill. Suck it up and move forward please.Flyget till L.A. var ett sånt där pluttigt, nästan propellerplan. Vi var 28 passagerar och då var det fullsatt. Flyget mot
Frankfurt var betydligt större och bekvämare. Hamnade brevid Rupert, en otroligt pratglad amerikanare. Han satt vid gången, jag vid fönstret och mittensätet förblev tomt vilket vi tyckte passade utmärkt. På planet till Landvetter blev jag i stort sett döv av alla tryckutjämningar under det senaste dygnet. Väskan kom i vanlig ordning inte så det var ju bara att ställa sig i kö hos tanterna i luckorna. Resenären före mig var ju ett stort pucko hela hon.
Resenären: "Min väska har inte kommit fram"
Infokvinnan: "Då får vi göra en anmälan på det"
R: "Men jag måste haaa den, för jag ska till Norge"
I: "Ja men då skickar vi din väska till Oslo..."
R "Men jag måste ha den nu, för mina nycklar ligger i den, jag kommer ju inte in annars"
I: aning irriterad " nu brukar ju vi råda våra kunder att ha alla värdehandligar i handbagaget då förseningar kan inträffa"
R: "Men jag måste ha den nu"
Sådär höll de på i en halv evighet.
Stopp vid Åbromotet betydde att jag och morfar mumsade amerikansk choklad och lyssnade på jazzmuzik i Balltorp. Mycket trevligt.
Då får jag säga välkommen hem igen då, och tack för återberättandet. men: hur kan du inte gilla Bondock saints? va? va? va?