Anna W.K.

För 20 år sedan vaknade jag och trodde att min mamma hade blivit kidnappad. Någonting var väldigt, väldigt fel. Hon hade inte väckt mig inför skolan (jag gick i tredje klass) som hon brukade och radion stod på. Det gjorde den ALDRIG. Det var radion som fick mina tankar att skena iväg. Varför i hela världen var den på?! Vad hade människan som satt på radion gjort med min mamma? Jag vågade inte gå upp för att se efter.

 

Det visade sig att mamma inte alls var kindappad. Hon var hemma. Och där skulle hon stanna den fredagen, precis som alla grannar, klasskamrater och deras familjer. Vi kom inte ut. Snökaos. Skolan var inställd på grund av snö (första och sista gången någonsin för min del).

 

Så mycket kaos blev det inte för oss, jag fyllde år dagen där på och kalasmaten var redan inhandlad så vi behövde inte svälta ihjäl. Några grannar tog barnens pulkor och promenerade iväg för att handla (som så många tänkt göra den fredagen).

 

Under dagen lyckades vi få upp ytterdörren och eftersom alla var hemma och det hade slutat snöa slöt grannarna upp i någon slags spontan umgängesgemenskap.

 

Under lördagen verkade västkusten ha fått ordning på snökaoset för vi hade släktkalas och jag fick en gul undulat.

 

20 år senare är gräsmattorna knallgröna men till helgen utlovas åtminstone minusgrader. Och släktmiddag. Och besök från Uppsala ♥