How hard can it be?!
När vi kom dit (George följde med som moraliskt stöd) fick vi nummer 371. De var då på nummer 316. Kul!
En tjej gav upp så vi bytte till oss 363 i alla fall.
Efter ett tag gick George och köpte mat på Max för att hålla mig lugn. Annars hade jag garanterat sparkat till den lilla ungen som satt och storglodde på oss hela tiden. (Det var inte någon liten söt unge vi snackar om här, utan en som var aningen för stor för att glo på främlingar).
Väl framme vid disken var jag nyfiken på vad det var som tog sådan tid för alla och förväntade mig att jag skulle få fylla i en miljard papper. Två minuter senare var jag klar och ute ur byggnaden.
Det enda jag behövde var mitt körkort, veta hur lång jag var (hur vet man inte det?), ta en bild, skriva min namnteckning och betala fyra hundra spänn. "Så lätt är det" suckade killen bakom glasrutan.
Hur svårt kan det vara?!
Nej folk skulle ta om sina foton ett antal gånger, skriva om sin namnteckning, gå och mäta sig i andra sidan av rummet, fylla i blanketter för barn under 18 och så vidare i all oändlighet TROTS att det stod på femton skyltar runt om i lokalen att ha fixat allt det här innan de kom fram.
Såhär såg jag ut på insidan. Utsidan var lite mer städad.
Ja hur svårt kan det va?! haha ;)
Sv: Tack! Ja jag gillar den bilden ganska mkt själv faktiskt :)