Väl framme i Portland plockade vi upp Georges faster och hennes man för att äta lunch på Panda Express. Blev sedan avsläppta hos Georges storasyster och svåger för att hälsa på. Tog med de fyra barnen till Fred Meyer och ungefär där tog mitt tålamod slut (hade fortfarande feber). Promenerade fram och tillbaka mellan systern och Georges mamma resten av eftermiddagen. Fram och tillbaka.

På kvällen kom Georges kompis Tyson och plockade upp oss och vi åkte vidare norrut mot Centralia där vi blev avsläppta hos ytterligare en kompis för att sova.

Vi gjorde en liten avstickare för att titta på en sjö. Den såg inte mycket ut för världen när vi väl kom fram, men när jag kikade ner i den upptäckte jag att den var jättedjup och att gamla stockar låg på botten och såg allmänt häftiga ut.

Ett snabbt stopp på Safeway för att införskaffa DayQuil och hallon till mig och så var vi påväg. Raka vägar, snöiga berg, krokiga vägar, skyhöga tallar. Jag hittade min gamla mp3-spelare och gick igång på varenda låt (kan ha att göra med medicinen jag just hinkat i mig).

På tisdag morgon var det dags att säga hej då till det lilla samhället i mitten av Oregon och bege oss mot den något större staden Portland.

George har en motorcykel som står hemma hos hans pappa till ingen nytta. Medan jag låg på soffan och tyckte synd om mig själv med min feber och onda hals kom en kille och ville titta på den och fråga massor av frågor jag inte kunde svara på. 750, gul, Suzuki. Där slutar mina kunskaper. Men killen är ändå intresserad av att köpa den. Håll en tumme eller två.

Mot kvällen (måndag) gick jag, George, Betty, Jerry, Georges kusin Nicole, Nicoles son Ian och sen ytterligare ett kusinbarn (Alex) på mexikansk restaurang. Det smakade brunt. Jag drog på mig feber och åkte hem och somnade på min hundhåriga soffa medan de andra gick på bio. Trots att Madras inte ens har 7000 invånare har de just fått en biograf med fem salonger.

Tillbaka hos Georges farmor för mer kortspel. I hennes trädgård står även en såndär klassisk amerikansk dubbel-hammock-gunga-vad-de-nu-kallas.

Tillbaka i Jerrys trädgård (efter ålderdomshemmet) hjälpte George honom med att fixa pumpen till dammen som varit trasig hela vintern. Hundarna sprang runt och skällde på allt och inget och jag satt mest och tuggade på ett grässtrå.

Georges farmors far är fortfarande i livet. Tidigare i år fyllde han 103 år och fick ett brev personligt signerat av USAs president och fru. Visserligen är det ett förtryckt brev, men namnteckningarna är äkta. Coolt! Fatta hur gammal han är!

Som jag nämnt tidigare så bor större delen av Georges pappas familj i Madras. Vi traskade därför över till hans farbror Johns hus där trädgården stod i full blomster (trots att de lever i ett ökenlandskap).

Vi spenderade förmiddagen hemma hos Georges farmor (Betty) och farfar. Spelade Dot, åt ost och kex samt pratade om kameror.

Jerry, George och jag

Vid frukostdax kläckte jag att flingor vore ju gott. Jag glömde bara kolla vad för slags flingor som erbjöds. Fruit loops smakar som färgen blå ungefär.

Kvällen då vi anlände till Madras möttes vi av två hundar och en katt. Katten (Tuxido) vägrade sluta mjaua. Mjau. Mjau. Mjau. Mjau. Mjau. Högt och tydligt. Mjau. Mat hjälpte inte. Mjau. Kliande hjälpte inte. Mjau. Georges pappa gick och lade sig. Mjau. Jag och George började viska för att inte störa. Mjau. Katten började mjauviska!

Måndag morgon vaknade både George och jag omänskligt tidigt för att vara på semester. Tog oss en liten promenad bland solblekta trädgårdstomtar och klassiska amerikanska brevlådor.

 

För mer info om Madras klicka här

Efter tre timmars sömn tyckte kroppen att det var dags att vakna. Klockan fem på morgonen. Kul. En yoghurt och lite bildredigering senare lyckades jag få till ett par timmars sömn till innan det var dags för nybakta blåbärsscones till frukost. Desi och jag konverserade vid köksbordet medan de andra höll på med den vanliga cirkusen. Desi och Camilla blev katter med hjälp av min kajalpenna och sen dök Sara och Johan upp för att ta med mig på en shoppingrunda.

Första stoppet blev U. Village där Victoria's Secret, Starbucks, Impress och North Face avlöste varandra. Nya trosor, en frappuchino och en punch från Martha Stewart (i form av en fjäril jag varit på jakt efter i över sex månader) senare var vi på väg mot North Gate och Forever 21 där ett par shorts blev inhandlade.

Sara inne på Victoria's Secret

Impress, där jag hittade fjärilspunchen

Väl tillbaka i huset där jag mötte upp George och hans kompis Ben började resan söderut. Ben körde oss till Centralia där vi mötte upp Johanna, Johanna körde oss till Portland där vi efter mycket om och men mötte upp med Georges pappa och han körde oss sista sträckan till Madras (där större delen av Georges pappas familj bor).

Hemma hos Jerry (Georges pappa) ser väggarna ut såhär:

Klockan var midnatt och vi ramlade ihop på varsin soffa med filtar täckta av hundhår.

Vi möttes av musik, buffé och en väldigt glad familj (med mormor, moster och kusin också). George åkte vidare till sin gamla värdfamilj och jag hade en helt underbar kväll med min amerikanska familj. Camilla och Desi visade sin dans- och gymnastikkunskaper, Pontus spelade piano och solen strålade.

Framme i Seattle gick allt så fort att jag knappt märkte vad som hände. Fem minuter i kö till gränskontrollen, en lagom svensk dialekt och jag kom igenom utan problem. Väskan kom före mig och så huxflux stod vi och väntade på Lauren en kvart före vi skulle ha landat.

Kära gamla I-5. Olyckligtvis så var det stor skolavslutning från University of Washington så vi hamnade i världens långsammaste kö. Ett kort stopp på QFC och Starbucks och så var jag "hemma" i Laurelhurst igen.

Resan började på Landvetter där George och jag trängde oss in på planet mot Amsterdam. Helt okej flygplan faktiskt, KLM kan sin grej.

Väl i Amsterdam var det inga problem att komma till nästa terminal (förutom att jag höll på att spränga min blåsa att jag inte kunde gå normalt). Nästa flygplan var dock inte KLM utan Delta så där var inga egna TV-skärmar och hörlurarna vi fick till de gemensamma filmerna fungerade inte.

När ni läser det här sitter jag och George och väntar på att få gå ombord planet på Landvetter. Vi mellanlandar i Amsterdam och flyger sedan hela vägen till Seattle där vi beräknas landa 16.15 lokal tid (01:15 svensk tid på söndag).

Enligt KLM:s hemsida ska vi få egna TV-skärmar över Atlanten. Tror jag först när jag ser det.

I förra veckan beställde och betalade vi äntligen biljetterna till junis resa! Äntligen ska jag få leka med mina amerikanska barn igen! Två veckor av lycka!

Musik: Owl City - Hello Seattle

Alla bilder kommer från min kamera