Anna W.K.

 

Privat brunch! Min favorit, älskar brunch. (Eller ja, matrelaterade grejer över huvud taget gör mig glad). Brunchen hölls i samma lokal som middagen kvällen innan men nu hade de halverat rummet med en vikvägg och tagit bort dansgolvet. Frukt och bagels och korv och ägg och bacon och juice och smörbollar och marmelad och sånt där som hör till fanns att förtära. Varför de dränkt vindruvorna i florsocker är än idag oklart, ingen förstod varför (George gick och tvättade av dem så att Freja kunde äta dem).

 

Det var redan dags för John och Kelly att ta med sig sina tre charmiga pojkar tillbaka hem till Michigan och Deborah skulle bila tillbaka till västkusten med två av bröderna så det blev kramkalas direkt efter att vi ätit färdigt.

 

 

Väl tillbaka i huset blev det lite av ett abrupt slut för oss också då vi insåg att Georges kompis Jenny (som bor på västkusten) redan var i Boston för att umgås med oss. Vi befann oss med andra ord i fel delstat (trodde vi skulle stanna ytterligare ett dygn i Vermont men så blev det inte riktigt). Vi fick låna Johannas bil inför kommande vecka och packade in alla våra grejer i framsätet och ovanpå George då bakluckan var full med nio stycken kostymer och så började en tre timmar lång roadtrip söderut mot Nashua.

 

 

På en bensinmack halvvägs framme stannade vi för påfyllning och Freja blev förbannad på några gosedjursapor som hängde på en ställning. De hängde i vägen för en gosedjursgroda som hon ville åt. "Häng tillbaks den nu, vi ska åka", tyckte jag. "Jag vill HA den!" Eeeh. Hon ber aldrig om någonting när vi är i affärer, hon brukar tala om för mig att jag ska ställa tillbaka saker jag vill köpa till henne. Så grodan fick följa med. Och som hon älskar denna groda.

 

 

Strax innan hon hittade grodan

Vi närmade oss Nashua men då vi missade en omärkt avfart pga av ett av alla hundra vägarbeten kom vi in i norra delen av stan när vi skulle till södra. Då våra telefoner inte fungerade utan wi-fi var det inte att bara dra fram gps:en så vi gjorde som förr i tiden: stannade och frågade om vägen. En kort stund senare hamnade vi rätt och Jenny mötte oss vid Johannas och Bradys lägenhet.

 

Mat kändes som en bra idé och som alla andra i det här landet gick vi ut och åt. Jag hade sett en skylt med en gammal favorit: Red Robin och jag blev inte besviken på deras strawberry lemonade den här gången heller även om middagen fick ätas i rask takt då Freja var trött på livet och intryck och att sitta och på kritor och vara vaken och ja.

 

 

Så fick vi inse att skulle vi bo i lägenheten i en vecka hade det varit trevligt med lite golvyta så vi röjde bland bröllopspresenter som låg kvar i kartonger och diverse andra saker som inte var bröllopspresenter.

 

Och efter ett par timmar när ingen orkade röja mer åkte Jenny till sitt hotellrum och vi andra tre stängde sovrumsdörren för att inte ha tre katter som luddade ner de nytvättade lakanen. Somnade på tre sekunder.