Igår var jag, min mamma och några väninnor till henne på restaurang- och biobesök. Det blev klassikern Simon och ekarna. Jag hade under min gymnasietid inriktningen teater på det estetiska programmet och sprang på föreställningar i tid och otid, bland annat på just Simon och ekarna. Jag tyckte då att föreställningen var långsam och allmänt obegriplig.

Igår tyckte jag inte det. Inte alls faktiskt. Det var en jättebra film som snörpte runt hjärtat både en och tre gånger. Och humorn i att Helen Sjöholms karaktär inte kunde sjunga var oslagbar. Att filmen dessutom fått sjutton Guldbaggenomineringar gjorde ju att jag kände mig väldigt kulturell dessutom.

Kvällen fulländades av att jag sprang på min första skolfröken som jag fortfarande utväxlar julkort med.