Hemfärden
Det tog mig fram till klockan 03.00 att få ner mina sista saker och fixa med allting. 04.15 ringde alarmet och jag steg upp igen för att skriva några sista lappar och bära upp väskorna till dörren. Markus bar, tag gode gud, ner dem till bilen. Det var redan ljust när vi åkte från huset prick klockan fem. Pratade inte så mycket på väg till flygplatsen, satt mest och tog in allting vi svishade förbi och undrade hur lång tid det skulle ta innan jag fick återse det igen. Seattle visade up sig från sin bästa sida med morgonsolen på Mt. Rainer framför oss och downtown i backspegeln. Svängde in precis framför entrén och Markus knycklade ut mina kolosser till resväskor ur lilla Tercelen, (ja Sara, båda väskorna fick plats i vår helgbil), en sista hejdå-kram och sen stod jag i kön för att betala övervikt.
När damen i kassan frågar vart jag ska och jag svara "Svergie, men just nu Boston", svara hon "Det går inga flyg till
Boston". Oh great, var min första tanke, det här börjar ju smidigt. Men efter lite registerletning kom damen fram till att jag skulle till Washington DC istället. Whatever, så länge jag kommer hem tänkte jag, betalade och tog min skittunga ryggsäck och begav mig till gaten för att sitta och vänta. Köpte mig en flaska vatten på Sturbucks och två tidningar och kurade ihop mig på en obekväm bänk. Minst sex barnvagnar skulle med på samma plan vilket betydde att det fanns en del skrikiga ungar i närheten. En man i turkos skjorta såg lika glad ut åt det som jag kände mig. Väl på planet fick jag fönsterplats allra längst bak. Gött då kan jag luta mig så mycket jag vill utan att behöva ta hänsyn till nån annan tänkte jag och började sen bli lyrisk över att jag fick egen tv. Sen kom mannen i 
turkos skjorta och satte sig brevid mig. Han var trevlig och vi hade en lång konversation om Svergie, au pairyrket och flyg i allmänhet. Jag bev papparazzi under stgningen för jag hade stadens vulkan på min sida och trots en trasig skärm knäppta jag av typ 30 kort på den vackra utsikten. Sen slog min sömnbrist in och jag däckade i närmre två timmar. Sen insåg jag att jag måste ju kolla på min privata Tv , nu när jag hade en för första gången. Det gick inte att välja film själv. Fanns åtta kanaler att välja på och man kunde få fyra olika språk på dem. Jag lyckades knappa in Wild Hogs precis när den började och försökte hålla tillbaka några mindre fnissattacker för att inte störa turkos-mannan.När vi flög in över Washington tyckte jag det var väldigt grönt. Det skulle jag få äta upp senare. I alla fall så tog jag reda på vart jag skulle och gick därefter förbi 50 gater innan jag kom till den som låg allra längst bort. Vid ett flertal tillfällen funderade jag allvarligt på att kapa en sån där töntig golfbil med plinga på men kånkade på istället målmedvetet.
När man ska resa väldigt långt vill man ju ha bekväma kläder så jag hade mina svarta mysbyxor, svart myströja, svart skittung ryggsäck på ryggen som skavde in i axlarna hela tiden och med Lady fastsurrad utanpå samt en kritstrecksrandig hatt som inte fått plats i någon väska på mig. Högröd i ansiktet ramlade jag ihop på en ledig stol vid gate nummer 52. En mycket pråper äldre kvinna stirrar på mig och ler. Jag ler lite tillbaks och föröker att se lite mindre ut som en tomat i ansiktet. Sen säger hon med en mycket vänlig röst "You are a very beautiful young lady". "What?!" svarar jag nere från golvet där jag svor över att vattenflaskan läckt över båda tidningarna som jag inte hunnit läsa. Var någongstans tyckte hon att jag var vacker?! "I relly do" säger hon och ler. "Thank you" var det enda jag kunde få ur mig och blev ännu rödare i ansiktet.
Och nu mina vänner måste jag göra lite reklam, för precis vid gaten låg ett sånt där ställe som sålde smoothies och mackor och chips. Surftema på hela butiken, och inte någon överdriven kö. Bra tänkte jag och jag håller på att svettas ihjäl så fram med nåt kallt och dricka. Ryggsäcken höll på att ta kål på mig men vad gör man inte för en jordgubbssmoothie..? Beställningskillens röst sjönk två oktaver från förgående kund när jag kom fram och tog min bestälnning med ett "Offcourse pretty girl". När jag sen skulle betala var tre andra killar tvungna att trängas vid kassan och hjälpa till med lock och sugrör och diverse andra uppgifter som en normalt funtad person mycket väl skulle lyckats klara av själv... Behöver jag tillägga att alla som jobbade där var runt 23?
Yes - lyckades radera resten av det här inlägget, men jag kom hem till Sverige i alla fall och möttes av mamma, lillebror och Frida på Landvetter!
Det sägs att året som au pair är det bästa i ens liv. Jag tror inte det finns ett bästa år, men året som au pair har verkligen påverkat mig för resten av livet och barnen, familjen och Seattle kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.
sv; Ska läsa på mer om hur ditt år var, men varför var Cultural Care sämre än STS? Nu är det ju klart att du inte kan jämföra i och med att du endast har varit med ena bolaget, men tacksam för svar!