Bye-bye brother
Hur som helst så blev det inget känslomässigt breakdown utan vi kramades, vinkade och sen vände jag och mamma och gick mot bilen.
Next thing I know är att jag stiger av pendeln och på bussen. Och nu kommer ett bortskämt, divigt utlägg om just kollektivtrafiken. Personligen har jag inte åkt buss i Kungsbacka sen ungefär april 2006 eftersom jag haft privilegiet att köra bil samt befinna mig i ett annat land.
Det här var en av de nya bussarna som har en mycket opraktisk layout för alla medresenärer. Bakre delan av bussen var knökad med högljudda ungdomar modell typ 1990. Övervägde mina alternativ som bestod av att åka baklänges eller knö mig in längst fram, längst in till rutan. Eftersom jag inte kände för att kräkas, tog jag och gjorde mig så liten som möjligt längst fram, med handväskan i knät, då jag misstänkte att någon mer ville sitta brevid mig.
Vi rullar mot torget och två äldre herrar som båda känner busschaffisen stiger på och hittar bra platser, ingen brevid mig dock. Vid Hydromackan ska ytterligare en stappling på och då säger busschaffisen till mig att flytta på mig av den anledning att "hon gillar att sitta där". Det var inte mycket mer att göra än att knö mig bakåt. När damen väl kommit på så sitter hon inte alls där jag satt för hon sitter så långt ut det går på stolen som var brevid mig innan jag blev tillsagd att flytta. Jag hade gått och väl kunnat sitta kvar utan att ta upp någon som helst plats. Ändå hade jag svarat "javisst, inga problem".
Och vaddå att hon gillar att sitta där? Jag gillar väl också att sitta där? Hur visste chaffisen att jag inte var ett mobboffer för de ungdomarna längre bak i bussen och ville sitta så långt ifrån dem som möjligt? (Bör kanske tillägga att jag fick menande blickar på mig då jag knökade in mig i deras ände av bussen). Vad säger att inte jag var fruktansvärt åksjuk (vilket jag hande anlag till med tanke på min sömn- och matbrist) och ville kunna se vägen?
Okej om jag suttit på en handikappanpassad plats eller barnvagnsplatsen men nu satt jag på en ordinarie stol. Det var inte ens så att den var lättåtkomlig för det var ett trappsteg upp till sätet, medan det fanns minst fem andra golvplatser... Jag vet att man ska respektera de äldre men nånstans måste väl ändå gränsen gå?
Vill avsluta med att säga att från Lisebergs hållplats till att jag kom hem tog det 58 minuter. Är det så konstigt att jag tänker ta bilen nästa gång?